Himalia (måne)
| Himalia | |
 Himalia sedd av Cassini-Huygens | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Charles Dillon Perrine |
| Upptäcktsdatum | 3 december 1904 |
| Uppkallad efter | Himalia |
| Omloppsbana | |
| Halv storaxel | 11 460 000 km[1] |
| Excentricitet | 0,16[1] |
| Siderisk omloppstid | 250,56 d (0,704 år)[1] |
| Medelomloppshastighet | 3,312 km/s |
| Inklination | 27,50°[1] |
| Måne till | Jupiter |
| Fysikaliska data | |
| Ekvatorradie | 85 km |
| Area | ~90 800 km² |
| Volym | ~2 570 000 km³ |
| Massa | 6,7 × 1018 kg |
| Medeldensitet | 2,6 g/cm³ |
| Ytgravitation (ekvatorn) | ~0,062 m/s² |
| Flykthastighet | ~0,100 km/s |
| Rotationsperiod | 7,782 h[2] |
| Albedo | 0,04[3] |
| Temperatur | ~124 K |
| Skenbar magnitud | +14.8[4] |
Himalia (JVI) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes den 3 december 1904 av Charles Dillon Perrine vid Lickobservatoriet i Kalifornien. Himalia är cirka 18 kilometer i diameter och roterar kring Jupiter på ett avstånd av ungefär 11 461 000 km.
Himalia fick inte sitt nuvarande namn förrän 1975, innan dess var den enbart känd som Jupiter VI.
Den har givit namn åt Himalia-gruppen som består av fem månar som kretsar runt Jupiter mellan de galileiska och de yttre månarna på ett avstånd mellan 11 000 000 och 13 000 000 kilometer med en lutning på ca 27,5°.
I den grekiska mytologin var Himalia en nymf som fick tre söner tillsammans med Zeus.
Omloppsbana
Himalia, som är den största medlemmen i sin grupp, kretsar på ett avstånd som varierar mellan 11,4 och 13 miljoner kilometer med inklination på ungefär 27,5°.[5]
Fysiska egenskaper
Himalia ser ut att vara neutralt färgad (grå), likt flera andra medlemmar i dess grupp, med ett färgindex på B-V=0.62, V-R= 0.4, likt en C-typ asteroid.[6] Mätningar gjorda av Cassini bekräftar ett normalt spektrum, med en liten absorption vid 3 μm som kan indikera närvarandet av vatten.[7]
Utforskning
I november 2000 tog Cassini–Huygens som var på väg till Saturnus ett flertal bilder av Himalia, bl.a. från ett avstånd av 4,4 miljoner kilometer. Månen täcker endast några pixlar men ser ut att vara ett avlångt objekt, med axlar på 150 ± 20 och 120 ± 20 km, nära de uppskattningar man gjort från jorden.[3]
I februari och mars 2007 tog rymdsonden New Horizons en serie bilder av Himalia. Himalia befann sig ungefär 5 miljoner kilometer från New Horizons när bilderna togs. Även på denna bild är Himalia bara några pixlar stor.
Källor
- ^ [a b c d] Jacobson, R. A. (2000). ”The orbits of outer Jovian satellites”. Astronomical Journal 120: sid. 2679–2686. doi:.
- ^ Pilcher, Frederick; Mottola, Stefano; Denk, Tilmann (2012). ”Photometric lightcurve and rotation period of Himalia (Jupiter VI)”. Icarus 219 (2): sid. 741-742. doi:.
- ^ [a b] Porco, Carolyn C. (Mars 2003). ”Cassini Imaging of Jupiter's Atmosphere, Satellites, and Rings”. Science 299: sid. 1541-1547. doi:.
- ^ Britt Gynther och Stig Carlson (2006). Faktakalendern 2007. Semic. sid. 80
- ^ Sheppard, S. S., Jewitt, D. C., Porco, C.; Jupiter's Outer Satellites and Trojans Arkiverad 14 juni 2007 hämtat från the Wayback Machine., in Jupiter: The Planet, Satellites and Magnetosphere, edited by Fran Bagenal, Timothy E. Dowling, William B. McKinnon, Cambridge Planetary Science, Vol. 1, Cambridge, UK: Cambridge University Press, ISBN 0-521-81808-7, 2004, pp. 263-280
- ^ Rettig, Terrence W.; Walsh, Kevin; Consolmagno, Guy (2001). ”Implied Evolutionary Differences of the Jovian Irregular Satellites from a BVR Color Survey”. Icarus 154: sid. 313-320. doi:.
- ^ Chamberlain, Matthew A.; Brown, Robert H. (2004). ”Near-infrared spectroscopy of Himalia”. Icarus 172: sid. 163–169. doi:.
Externa länkar
- Himalia Profile av NASA's Solar System Exploration
- The Jupiter Satellite Page
- Jovian Satellite Fact Sheet
| ||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.
The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.
North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.
The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.
Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.Himalia, a moon of Jupiter, imaged by New Horizons, 2006. Cropped by User:Rubble pile.
Full caption from NASA reads:
Description:Irregular satellites, phase coverage
Time:2007-03-07 00:00:01 UTC
Exposure:40 msec
Target:HIMALIA