Hertzsprung–Russell-diagram

Hertzsprung–Russell-diagram baserat på 22 000 stjärnor ur Hipparkoskatalogen och 1000 från Gliesekatalogen över närbelägna stjärnor. Utarbetat av Richard Powell.

Ett Hertzsprung–Russell-diagram, HR-diagram, är en grafisk presentation av stjärnornas absoluta ljusstyrkor eller luminositeter mot något mått på deras temperatur, spektraltyp eller färg.[1] En stjärnas position i diagrammet avslöjar i vilken utvecklingsfas den befinner sig.

Områden i HR-diagrammet

Strax efter stjärnbildningen följer en protostjärna det nästan vertikala så kallade Hayashispåret längst till höger i diagrammet (ej i bild).

Diagonalt i diagrammet från hög ljusstyrka och hög temperatur till låg ljusstyrka och låg temperatur sträcker sig huvudserien. Den representerar de stjärnor som omvandlar väte till helium i sina centra. Stjärnmassan bestämmer positionen längs huvudserien med de mest massiva högst upp.

Ovanför huvudserien befinner sig jättarna med stjärnor som förbrukat sitt väte och således befinner sig i senare utvecklingsstadier. Långsamt kallnande stjärnor i slutfasen av sin utveckling, de vita dvärgarna, finns i diagrammets nedre vänstra del.

Mellan huvudserien och jättegrenen är diagrammet glest, något som kallas Hertzsprungluckan.[1]

De största och ljusstarkaste stjärnorna ligger över jättegrenen i diagrammet och kallas superjättar.[1]

HR-diagrammet används också för att åldersbestämma grupper av stjärnor (stjärnhopar). Då man sätter in data för en grupp stjärnor i ett HR-diagram, får man en brytpunkt på huvudserien. Åldern är beroende av brytpunktens läge (ju lägre ner på huvudserien - desto äldre stjärnor).

Historia

Ett HR-diagram konstruerades av den danske astronomen Ejnar Hertzsprung 1911[1] för stjärnor i stjärnhopar.[2] Ett par år senare konstruerades oberoende ett motsvarande diagram av den amerikanske astrofysikern Henry Norris Russell för stjärnor i solens närmaste omgivning. Hans Rosenberg ordnade därefter ett HR-diagram för stjärnor i Plejaderna.[3] Samtliga fann att stjärnorna alls inte fördelades jämnt över diagrammet och att stjärnor med samma temperatur kunde ha olika luminositet. Diagrammet fick namn efter de två första, oberoende konstruktörerna.

Se även

Referenser

  1. ^ [a b c d] Bengt Gustafsson. ”HR-diagram”. ne.se. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hr-diagram. Läst 13 augusti 2020. 
  2. ^ Hertzprung (1908). ”Über die Sterne der Unterabteilung c und ac nach der Spektralklassifikation von Antonia C. Maury” (på tyska). Astronomische Nachrichten 179 (24): sid. 373–380. doi:10.1002/asna.19081792402. https://zenodo.org/record/1424859. Läst 13 augusti 2020. 
  3. ^ Rosenberg, Hans (1910). ”Über den Zusammenhang von Helligkeit und Spektraltypus in den Plejaden” (på tyska). Astronomische Nachrichten 186 (5): sid. 71–78. doi:10.1002/asna.19101860503. https://zenodo.org/record/1424873. Läst 13 augusti 2020. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

H-R diagram -edited-3 sv.gif
Författare/Upphovsman: , Licens: CC BY-SA 3.0
Swedish text version of a Hertzsprung-Russell diagram. A plot of luminosity (absolute magnitude) against the colour of the stars ranging from the high-temperature blue-white stars on the left side of the diagram to the low temperature red stars on the right side. Converted to png and compressed with pngcrush.