Heidemarie Hatheyer

Heidemarie Hatheyer
Född8 april 1918[1][2][3]
Villach[4], Österrike
Död11 maj 1990[1][2][3] (72 år)
Zürich
BegravdFriedhof Enzenbühl[5][6]
Medborgare iÖsterrike
SysselsättningScenskådespelare, filmskådespelare
MakeCurt Riess
Utmärkelser
Kainz-Medaille
Redigera Wikidata

Heidemarie Hatheyer, född 8 april 1918 i Villach, Österrike-Ungern, död 11 maj 1990 i Zollikon, Schweiz, var en österrikisk skådespelare. Hon filmdebuterade 1938 i äventyrsfilmen Kampen om Matterhorn. Hennes medverkan i propagandafilmen Vem dömer? (Ich klage an) 1941 sågs efter andra världskrigets slut som mycket allvarlig av Allierade kontrollrådet. I filmen spelar hon en ung vacker kvinna som är svårt sjuk och desperat ber en läkare hjälpa henne dö. Den gjordes som förtäckt propaganda för nazisternas program Aktion T4, vilket i praktiken var ett program för ofrivillig dödshjälp. Hatheyer själv menade att hon inte haft något annat val än att spela rollen, men dömdes till yrkesförbud i fyra års tid. Förbudet gällde film, men inte teater.

Hon återvände till tysk film 1950 och medverkade sedan i filmer och TV-produktioner fram till sin död. Den tidigare kontrovers hon varit inblandad i hindrade henne inte från att på 1980-talet tilldelas hederspriset Filmband in Gold.

Filmografi, urval

  • 1938Kampen om Matterhorn
  • 1940Mitt öde har vingar
  • 1941Vem dömer?
  • 1942Den stora skuggan
  • 1950Mathilde Möhring
  • 1951Du tog min kärlek
  • 1953Pricken ordnar allt
  • 1954Den store kirurgen
  • 1955Råttorna
  • 1957Glücksritter
  • 1988Martha Jellneck

Källor

  1. ^ [a b] Discogs, Heidemarie Hatheyer, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] filmportal.de, Heidemarie Hatheyer, 15e5e003e64149e69e81052b6346f292, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Andreas Kotte (red.), Theaterlexikon der Schweiz, Heidemarie Hatheyer, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 11 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, www.stadt-zuerich.ch .[källa från Wikidata]
  6. ^ Norbert Loacker & Christoph Hänsli, Wo Zürich zur Ruhe kommt: Die Friedhöfe der Stadt Zürich, Orell Füssli, 1998, s. 288, ISBN 3-280-02809-4.[källa från Wikidata]

Externa länkar