Hawker Siddeley Sea Dart
| Sea Dart | |
 Två Sea Dart-robotar ombord på HMS Invincible under övningen DRAGON HAMMER 90 | |
| Typ | Luftvärnsrobot |
|---|---|
| Ursprungsland |  Storbritannien |
| Servicehistoria | |
| Brukstid | 1973 – |
| Används av | Royal Navy, Argentina |
| Medverkan i krig | Falklandskriget, Kuwaitkriget |
| Produktionshistoria | |
| Tillverkare | Hawker Siddeley (sedermera British Aerospace) |
| Varianter | Mod 0, Mod 1, Mod 2, Mod 3 |
| Specifikationer | |
| Längd | 4,37 meter (inklusive startmotor) |
| Vikt | 545 kg |
| Spännvidd | 900 mm |
| Diameter | 420 mm |
| Stridsspets | Splitterladdning |
| Stridsspetsvikt | 22,5 kg |
| Tändrör | Zonrör |
| Motor | Bristol Odin ramjet |
| Bränsle | 46 liter flygfotogen |
| Målsökare | Semiaktiv radarmålsökare |
| Vapenbärare | Invincible-, Bristol och Sheffield-klass |
| Prestanda | |
| Räckvidd | 70 km (Mod 0) 145 km (Mod 2) |
| Maxhöjd | > 10 000 meter |
| Maxhastighet | Mach 2,5 |
Sea Dart är ett luftvärnsrobotsystem utvecklat av Hawker Siddeley för att ersätta Sea Slug. Det användes ombord på hangarfartyg av Invincible-klass och jagare av Bristol och Sheffield-klass.
Sea Dart har även en sekundär roll som sjölmålsrobot. Dess effekt mot sjömål begränsas av att roboten saknar anslagsrör och att zonröret inte aktiveras när den avfyras mot ytmål.
Historia
Sea Dart började utvecklas under 1960-talet som huvudbeväpning för jagarna av Bristol vars huvuduppgift var att skydda de nya hangarfartygen av typen CVA-01. CVA-01 lades dock ner som en följd av 1966 års försvarsutvärdering. Därmed lades även Bristol-klassen ner efter att det första fartyget HMS Bristol färdigställts.
I stället utvecklades Invincible-klassen och Sheffield-klassen som mindre och billigare alternativ till CVA-01 och Bristol-klassen. Båda dessa fartygsklasser beväpnades med Sea Dart-robotar.
Falklandskriget
Under Falklandskriget sköts totalt sju argentinska flygplan ner av Sea Dart-robotar, varav två (en Learjet och en Canberra) bortom robotsystemets specificerade maximala räckvidd/maxhöjd. Dessvärre visade sig robotarna vara otillförlitliga mot mål på mycket låg höjd, vilket ledde till förlusten av jagarna HMS Coventry och HMS Sheffield.
Argentina hade under 1970-talet köpt två stycken Sheffield-klass jagare (Hércules och Santísima Trinidad) från Storbritannien och var mycket väl medvetna om Sea Dart-systemets prestanda. Detta ledde till taktiken att anfalla brittiska fartyg på mycket låg höjd (bara 10–15 meter över havsytan). Det hade dock nackdelen att sprängbomberna inte hann osäkras innan de träffade och skadorna blev därför begränsade.
Gulfkriget
I februari 1991 eskorterade HMS Gloucester det amerikanska slagskeppet USS Missouri i Persiska viken när de anfölls av en SY-1 Silkworm kustförsvarsrobot. Roboten sköts ner av en Sea Dart från Gloucester vilket var första gången som en sjömålsrobot förstörts av en luftvärnsrobot i strid.
Avveckling
Under 2000-talet har Sea Dart-systemet börjat uppnå sin beräknade livslängd. Robotsystemet togs bort från alla fartyg i Invincible-klassen i samband med att de försågs med större flygdäck och mer kringutrustning för Harrier GR.9 och Merlin.
Av Sheffield-klassen är bara tre (Liverpool, York och Edinburgh) fortfarande i aktiv tjänst i Royal Navy och en (Hércules) i argentinska flottan. Övriga är antingen skrotade eller placerade i malpåse. HMS Britsol är sedan 1991 ett utbildningsfartyg och ligger permanent förankrad i Portsmouth.
Varianter
- Mod 0 – Ursprunglig version från 1960-talet. Elektronik baserad på elektronrör. Räckvidd 40 nautiska mil.
- Mod 1 – Improved Sea Dart införd 1983–1986 baserad på erfarenheter från Falklandskriget. Halvledarbaserad elektronik och förbättrad förmåga mot mål på låg höjd.
- Mod 2 – ADIMP (Air Defence IMProvement) med autopilot och datalänk vilket fördubblar räckvidden till 80 nautiska mil och gör det möjligt att ha fler robotar i luften samtidigt. Införd 1989–1991.
- Mod 3 – Nytt infrarött zonrör infört 2002.
Källor
- ”Sea Dart GWS-30” (på engelska). NavWeaps. 13 januari 2008. http://www.navweaps.com/Weapons/WMBR_Sea_Dart.htm. Läst 13 november 2011.
- Robert Kent. ”The British Aerospace "Sea Dart" missile” (på engelska). WingWeb. Arkiverad från originalet den 25 april 2012. https://www.webcitation.org/67BX9k6Uz?url=http://www.wingweb.co.uk/missiles/Sea_Dart.html. Läst 13 november 2011.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Hawker Siddeley Sea Dart.- En Sea Dart-robot avfyras från HMS Exeter på Youtube
Wikimedia Commons har media som rör
| |||||||||||||||||||
.svg){kind=small}
Media som används på denna webbplats
.svg)
Författare/Upphovsman: LA(PHOT) Dave Jenkins, Licens: OGL v1.0
HMS Edinburgh conducted the final Sea Dart Missile firing at the North Western Scottish range of Benbecula. The Ship fired five missiles, three single missiles and a two missile salvo at an Unmanned Drone target. This is the last time the 30 year old missile system will be fired as it is due to be replaced by the Sea Viper system fitted to the latest Type 45 destroyers.
A telemetry Sea Dart missile on British destroyer HMS Cardiff. Photograph taken many months (1983) after the end of the Falklands War. This missile was loaded on to the launcher in response to air contacts detected closing on the Falklands Islands. The missile launcher failed to aim towards the threat and the missile itself became unserviceable, however the closing aircraft turned back anyway. This is a telemetry round. The telemetry receive antenna can clearly be seen sitting on the top of the 4.5 gun. The gun would be trained to follow the aquiring 909 and therefore always be aligned to follow the missile and thus pick up the telemetry data.