Harpalyke
| Harpalyke | |
.png) | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Scott S Sheppard med flera[1] |
| Upptäcktsdatum | 23 november 2000[1] |
| Beteckningar | |
| Alternativnamn | S/2000 J 5 |
| Uppkallad efter | Harpalyke |
| Omloppsbana | |
| Halv storaxel | 20 858 000 |
| Excentricitet | 0,2441 |
| Siderisk omloppstid | 624,542 |
| Inklination | 147° |
| Måne till | Jupiter |
| Fysikaliska data | |
| Ekvatorradie | 2,2 km |
| Massa | 1,2 × 1014 |
| Medeldensitet | 2,6 |
| Ytgravitation (ekvatorn) | ~0,0016 |
| Albedo | 0,04 |
| Hitta fler artiklar om astronomi med | |
Harpalyke (Jupiter XXII, S/2000 J5) är en av Jupiters mindre yttre månar. Den upptäcktes den 23 november 2000 av en grupp astronomer vid University of Hawaii under ledning av Scott S. Sheppard.[1] Den fick först den tillfälliga beteckningen S/2000 J5 och uppkallades senare efter Harpalyke, som var dotter till Klymene i den grekiska mytologin. Vanligtvis uppkallas Jupiters månar efter mytologiska kvinnor som har någon form av relation till Zeus (Jupiter). Grekisk mytologi innehåller dock många kvinnor som heter Harpalyke och det är oklart exakt vilken av dem som åsyftas.
Omloppsbanans egenskaper
Harpalyke kretsar kring Jupiter på ett avstånd av 20 858 000 kilometer, på 623 dagar 7 timmar och 26 minuter. Banans excentricitet är 0,2441 med en lutning på 148,644° i förhållande till Jupiters ekvatorialplan. Den roterar kring Jupiter i en retrograd bana dvs. månen rör sig åt motsatt håll i förhållande till planetens rotation. På grund av dess banegenskaper tillhör den Ananke-gruppen.
Fysiska egenskaper
Harpalyke har en genomsnittligt diameter på 4,4 kilometer och densiteten är uppskattad till 2 600 kg/m3 vilket kan tyda på att den är uppbyggd av silikater och fruset vatten. Den har en mörk yta med en albedo på 0,04 vilket betyder att enbart 4 % av solljuset som träffar den reflekteras. Den skenbara magnituden är 22,2.
Referenser
- ^ [a b c] ”Harpalyke” (på engelska). In depth; by the numbers. NASA Science. 5 december 2017. https://solarsystem.nasa.gov/moons/jupiter-moons/harpalyke/in-depth/. Läst 14 augusti 2019.
| ||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: David Novák, Licens: GPL
Jupiter´s moon Harpalyke shown in the open source programme Celestia
This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.
The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.
North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.
The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.
Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.