Harem

Harem (arabiska Ha'ram "något, vartill tillträdet är förbjudet, något oantastligt, heligt") är dels en benämning på den eller de fysiska byggnader som utgör kvinnornas avdelning i ett traditionellt muslimskt hushåll och dels en benämning på husfaderns fruar, men även på övriga kvinnor som bor i hushållet och vistas i det fysiska haremet. Historiskt ingick också kvinnliga slavar, kallade konkubiner, och kastrerade manliga slavar, kallade eunucker. Två förutsättningar för haremssystemet är synen på den gifte mannen som familjens oinskränkta överhuvud och uppfattningen att det är opassande att kvinnor förvärvsarbetar, det vill säga rör sig fritt ute i samhället.

Ordet harem används även, ofta skämtsamt, i västerländskt språkbruk om såväl människor som djur som beteckning för en grupp individer som en enskild individ har sexuellt umgänge med. Exempelvis kan man säga att en tupp har ett harem av hönor, eller att en kvinna/man med flera sexualpartners håller sig med ett harem av älskare / älskarinnor.

Harem i bemärkelsen avskilda boningsrum är idag mycket ovanligt. De rum som i ett traditionellt muslimskt hushåll är tillgängliga inte bara för husfadern utan även för hans (manliga) gäster benämns selamlik. Det finns inga påtagliga skillnader i byggnadsteknik eller inredning mellan harem och selamlik. Det var dock endast förmögnare hushåll som hade skilda harem och selamlik, hos den stora massan av stadsbor användes rummen liksom nu gemensamt, och endast vid besök av män bar kvinnorna slöja eller drog sig undan i något särskilt rum.

Om det finns ett särskilt harem ligger det vanligen mot innergården eller, om möjligt, åt en trädgård och är i förmögnare hushåll försett med en fint förgallrad utbyggnad, en maschreblje.

Tillträdet till harem, där ett särskilt sådant finns, är förbjudet för de flesta andra män än husfadern. Inte ens husets manliga tjänare får, utan särskild tillåtelse, komma längre fram än till haremsdörren, bab el-harem, där de genom kvinnliga tjänare mottar husfruns order. Endast de allra närmaste manliga släktingarna, nämligen de, med vilka äktenskap är förbjudet (far, svärfar, bröder, farbröder och morbröder), gör härifrån ett undantag, men deras besök är genom skick och bruk vanligtvis inskränkt till högtidliga tillfällen, såsom bröllop, barns födelse och omskärelse samt bejramsfesterna. Även tiden för dessa besök är knappt tillmätt, och i regel är alltid kvinnliga tjänare eller andra "förkläden" närvarande. Det har även varit praxis att en manlig läkare endast i nödfall får tillträde till harem.

De kvinnor som vistas i ett traditionellt harem har vanligen inget förvärvsarbete utan förutsätts ägna sig åt vård av barn och hushåll, textila hantverk och skönhetsvård. Det är vanligt att kvinnor besöker andra kvinnor i deras harem. Vill husfadern vid sådana besök träda in i sitt harem, måste han låta anmäla sig för att ge de besökande kvinnorna tid att beslöja sig.

Även om livet i ett harem var avskilt och kvinnorna beroende av männen för sin försörjning, betydde det inte alltid att kvinnorna i harem saknade inflytande utanför haremet. Genom att utöva inflytande över husfadern kan haremskvinnor genom honom utöva inflytande på livet utanför haremet. När haremet är kungligt, kunde kvinnorna på detta sätt även utöva inflytande över politik. Ett exempel på detta var kvinnorna i sultanens harem i det ottomanska riket, där vissa kvinnor skaffade sig stort inflytande i politiska frågor genom sitt inflytande på sultanen.

Haremslivet har skildrats i både orientalisk och västerländsk bildkonst. Inom den västerländska bildkonsten blev under romantiken skildringar av orienten populära, i och med européernas ökande intresse för platser och kulturer som upplevdes som främmande och exotiska, med bland annat haremslivet som motiv.^[1] De västerländska konstnärernas skildringar av haremslivet under romantiken utgick dock ofta från stereotypa föreställningar^[1] och var inte sällan även influerade av konstnärernas fantasi^[2], föreställningar som kan göra sig gällande i västerländsk uppfattning om haremslivet än idag.^[1]

Historiskt sett har förmögna mäns harem omfattat inte endast mannens hustrur och kvinnliga släktingar, utan också hans konkubiner (sexslavar), som hållits under övervakning av förslavade manliga eunucker. Denna typ av harem existerade fortsatt långt in på 1900-talet, då slaveri existerade på många håll i den muslimska världen ännu under 1960-talet.

Se artikel Abbasidernas harem och Slaveri i Abbasidkalifatet

Det var under Abbasidkalifatet (750–1258) som kvinnor i den muslimska världen slutgiltigt segregerades i harem. Så sent som på 770-talet kunde kalifens mor Al-Khayzuran fortfarande umgås vid hovet i könsblandad miljö, men snart avskildes kvinnorna i kalifens familj från all kontakt med män och från deltagande i det offentliga livet.

I kalifens harem stod hans mor först i rang av alla hovets kvinnor. Andra rangen intogs av kalifens fyra hustrur. Även kalifens ogifta kvinnliga släktingar, systrar och döttrar, kunde leva i hans harem. Kalifens konkubiner var slavar av icke muslimskt ursprung. Efter konkubinerna kom kvinnliga slavar som uppträdde som underhållare, dansare och sångare, för kalifen och hans haremskvinnor. En andra kategori av kvinnliga slavar, Qahramana, fungerade som tjänare och hovfunktionärer, agerade mellanhand mellan haremet och yttervärlden och fick därför lämna haremet. ^[3] Haremet vaktades av eunuckerna. Haremets kvinnor fick med undantag av Qahramana-kvinnorna inte lämna haremet eller visa sig för män.

Kalifens exempel följdes av överklassen i mindre skala, och abbasidernas harem blev en förebild för hur de kungliga haremen organiserades i de muslimska riken som utkristalliserades ur Abbasidkalifatet, som till exempel fatimidernas kalifat och haremen i al-andalus.

Se artikel Slaveri i Al-Andalus

Det mesta berömda haremet i Al-Andalus är kanske det i Kalifatet Córdoba (929-1031). Dess organisation byggde på Abbasidernas harem.

Kalifen i Cordoba kunde ha tusentals slavkonkubiner i sitt harem. Konkubinerna var ofta Saqaliba-slavar (européer), då deras bleka hy betraktades som vacker.^[4] Konkubinerna (jawaris) bildades i många olika kunskaper för att attrahera kalifen, i allt från musik och litteratur till medicin. En konkubin som födde ett barn uppnådde status som umm walad, vilket innebar att hon automatiskt blev fri när hennes ägare avled. Manliga Saqaliba-slavar användes som soldater, tjänare och en mängd andra uppgifter, men kunde också bli eunucker i haremet.

Haremet i Emiratet Granada (1238-1492) byggde i sin tur på Cordobas haremsmodell. Monarkerna ur nasridernas dynasti gifte sig normalt med sina kusiner (al-hurra). Utöver sina lagliga hustrur (zawŷ) hade de även ett valfritt antal konkubiner (slavar). Konkubinerna (ŷawārī, mamlūkāt) var normalt kristna kvinnor (rūmiyyas) som köpts av slavhandlare eller kidnappats under expeditioner mot de kristna rikena i norra Spanien. En konkubin som hade fött ett barn erkänt av deras ägare som sitt kallades ummahāt al-awlād och blev fri (hurra) efter sin ägares död.^[5]

Ibn al-Khaṭīb klassificierade haremskonkubiner utifrån etnicitet och tillskrev dem olika egenskaper:

"The Arabic women from the desert [are] well experienced, the houriesof paradise with red colors, thin and slim waists, adorned necks, honey-colored lips, big eyes, characteristic perfume suitable for all natures,gentle movements, courteous spirits, kind meanings, dry vulvas, softkisses, and a straight nose. The Maghribī women, with black hair, a kindface, sweet smile, honey-colored and very red lips with a dark shade, and wrists whose beauty is perfected by mirrors and the indigo drawing ofthe tattoo. The Christians, of diaphanous whiteness, movable breasts,thin bodies, balanced fat, superb flesh in a narrow build of brocades,bodies and backs embellished with beautiful jewels and gorgeous beads;they stand out for the peculiarity of being foreign and for how theyblandish (. . .)."^[6][7]

Se artikel Slaveri i Marocko

Den marockanska Alaouitedynastins kungliga harem har historiskt inte varit ett ämne för mycket forskning. Det tycks dock ha samma grundmodell som haremen i andra muslimska hov: med hustrur, förslavade konkubiner, kvinnliga slavar och eunucker, i enlighet med det vanliga mönstret för muslimska dynastier. Alaouitedynastins regenter gifte sig ofta med fria kvinnor som tillhörde inhemska mäktiga familjer, som till exempel klanledares familjer, som sultanen ville vinna stöd hos. Det var också vanligt att han gifte sig med en före detta konkubin.

De kvinnliga konkubinerna kom ofta från Slavhandeln på Barbareskkusten. Eunucker och kvinnliga tjänare var ofta afrikanska slavar från den trans-sahariska slavhandeln.

Det harem som fått mest uppmärksamhet i Marockos historia är det som tillhörde Ismail Ibn Sharif, som var regerande sultan mellan 1672 och 1727. Han uppges ha haft över 500 förslavade konkubiner i sitt harem, och ska ha blivit far till 525 söner och 342 döttrar år 1703, och sjuhundra söner år 1721.^[8]

Under 1800-talet upphörde slavhandeln på Barbareskkusten, men europeiska slavinnor avsedda för att bli konkubiner kunde fortfarande köpas via den så kallade kirkassiska slavhandeln i mindre skala. Den trans-sahariska slavhandeln undertrycktes av de franska och spanska koloniala myndigheterna under 1920-talet. Afrikanska slavar smugglades dock länge in i landet, och befintliga slavars barn ärvde sin slavstatus av sina föräldrar.

Det kungliga haremet fanns kvar under hela kung Hassan II:s regeringstid (1961-1999). Hans harem inkluderade fyrtio konkubiner (enligt islamisk lag per definition slavar), chaufförer och andra tjänare, som härstammade från generationer slavar och som ärvts inom det kungliga hovet.^[9] Det kungliga haremet upplöstes slutligen på order av kung Muhammad VI av Marocko när han tillträdde tronen 1999.^[10]

Se även: Slaveri i Brunei

Historiskt nämns att slavar fördes till Brunei av köpmän, och att de ofta var av javanesisk härkomst.^[11]

En av användningsområdena för slavar i Brunei var sultanens harem. En brittisk resenär omtalade sultanens harem som det såg ut under 1850-talet som en institution där kvinnorna isolerades så mycket från omvärlden att sultanen till och med utförde reparationsarbeten på byggnaden själv för att han inte ville släppa in hantverkare i byggnaden:

"The harem of the Brunei sultan is no splendind abode It reminds one rather of a barn than of Haroun Alrashid's palace. In a building some seventy feet by forty, fourscore women live - wives, concubines, and slaves. I do not know that any white person has beheld the insde of it, for his majesty carries jealous care to the verge of hypochondria. [...] Putting aside the prosaic question of securing a good meal every day, inmakes of a royal harem who recieve but one setof clothes a year - and those of cotton or cheapest silk - will always be plotting to get finery and cash. The house is old, constantly needing repari, and the sultan will not allow even a carpenter to go inside it.[...] The old monarch handled tools himself, assisted by the female slaves".^[12]

Slaveriet avskaffades formellt 1928.^[13]

Se artikel Slaveri i Egypten

Fatimiderna i Egypten (909–1171) hade Abbasidernas harem som grundmodell. Även den byggde på grundmodellen med härskarens mor som den normalt viktigaste kvinnan, slavkonkubiner som blev umm walad om de födde härskarens barn; Jarya-slavinnor som underhållare; kvinnliga slavar som tjänare, och manliga eunucker. Kvinnorna i det fatimidernas haremet, som var mycket stort och kunde innehålla tusentals kvinnor, fick aldrig ses av en man utan måste leva hela sitt liv dolda bakom väggarna. Det hindrade dock inte att de kunde spela en offentlig roll, och de tilläts både skriva och emotta brev och tala med människor från bakom en skärm.

Hos fatimiderna kallades den främsta kvinna, som vanligen var monarkens mor, modern till hans tronarvinge eller möjligen en kvinnlig släkting, för sayyida eller al-sayyida al-malika ("drottning"), och hans gemåler, vare sig de var hustrur eller slavkonkubiner, för jiha eller al-jiha al-aliya (Hennes Höghet).^[14] Fatimidernas konkubiner var ofta kristna eller före detta kristna, men deras ursprung är ofta okänt, och information om dem är bristfällig förutom de mest framträdande av dem; de beskrivs som vackra sångare, dansöser och musiker, var ofta föremål för kärleksdikter och anklagades ofta av samtida författare för att manipulera monarken.^[15] En del kvinnor anlände som krigsbyten: när Abd Allah al-Mahdi Billah besegrade aghlabiderna medfördes de slavinnor och eunucker som hade ingått i aghlabidernas harem som slavar till fatimidernas harem.^[16] Under konkubinerna fanns de kvinnliga underhållarna, sång-flickorna, som kunde sjunga, dansa och spela musik, och som ofta gavs som diplomatiska gåvor mellan monarker. Haremen hos både den regerande dynastin och övriga överklassmän kunde innehålla hundratals slavar: visir Ibn Killis hade till exempel ett hushåll på 800 konkubiner och 4 000 förslavade manliga livvakter.^[16]

Högst i rang vid hovet var överhovmästaren, hajib, som ofta var eunuck men som efter flytten till Kairo ofta var sahib al-bab och som var militär och placera direkt under visiren i rang.^[17] Eunucker hade ansvar för haremet: de översåg kvinnorna, vaktade dem, informerade dem och rapporterade om dem, och fungerade som länken mellan dem och yttervärlden.^[17]

Alla kvinnor verksamma vid hovet kallades för mustakhdimat eller qusuriyyat; kungliga slavinnor verksamma i det kungliga hushållet kallades muqimat och de som arbetade för hovet i hovets verkstäder i till exempel Fustat eller Qarafa kallades munqaqitat. Kvinnor arbetade i fabriker, arbab al-san'i min al-qusuriyyat, i hovets verkstäder som tillverkade kläder och livsmedel; de som arbetade i de offentliga fabriker kallades zahir och de som verkade i fabriker som tillverkade varor enbart för hovet kallades khassa.^[17] De uppgick ofta till trettio slavinnor per fabrik och arbetade under överseende av en slavinna med titeln zayn al-khuzzan, som ofta var grek. ^[18]

De slavinnor som användes som tjänare stod lägst ned i hierarkin. Hustrur, favoritkonkubiner och kvinnliga släktingar kunde ha hundratals kvinnliga slavar som uppassare. Fatimiderna utnämnde ammor till sina barn för att förhindra deras mödrar från att få inflytande över dem, och dessa ammor kunde uppnå en privilegierad position genom sin roll som uppfostrare av en tronarvinge och förbindelselänk mellan tronarvingen, monarken och modern.^[19]

En kategori slavinnor bar titeln shadadat och utgjorde de slavinnor som hade en viss förbindelse med yttervärlden, då de arbetade i de underjordiska gångar (saradib) som förband de olika delarna av palatset med varandra, och som användes av monarken. Dessa kvinnor förde varor från yttervärlden till haremet i de underjordiska gångarna med hjälp av mulor och åsnor.^[20]

Härskarens harem i Khedivatet Egypten (1805-1914) var influerad av dess osmanska motsvarighet.

Khedivens harem bestod av hundratals och ibland tusentals slavinnor övervakade av hans mor (med titeln walida pasha), med hans fyra hustrur (hanim) som plats nummer två i hierarkin efter hans mor, strax före hans officiellt erkända favoritkonkubiner, (qadin), på plats nummer tre.^[21]

De flesta av de förslavade kvinnorna hade olika tjänstepositioner i haremet med olika titlar, så som den högsta tjänsten bash qalfa, den första kvinnliga tjänaren hos haremets högsta kvinna, härskarens mor walida pasha.^[21] Slavkvinnorna blev regelbundet frigivna, fick en hemgift bekostad av khediven, och giftes bort i strategiska äktenskap med olika manliga slavar (kallad kul eller mamluk), för att skapa lojalitetsband och tacksamhetsskuld mellan khediven och de manliga slavar som utbildades för att bli officerare och tjänstemän.^[21] En minoritet av slavinnorna valdes ut för att bli tjänare (konkubiner) åt khediven själv, vanligen av hans mor; dessa kunde ibland slutligen bli hustrur till khediven, och frigivna genom umm walad (även kallad mustawlada) om de födde barn åt honom.^[21] Muhammed Ali av Egypten ska ha haft tjugofem hustrur och konkubiner.^[21]

Den egyptiska överklassen imiterade khedivens hushåll och hade själva harem som fungerade enligt samma principer i mindre skala, och gifte bort sina slavinnor med manliga protegéer som sedan hamnade i tacksamhetsskuld.^[21]

Detta system inledde en långsam avveckling från 1873 och framåt, när Tewfik Pasha gifte sig monogamt med Emina Ilhamy och satte ett exempel för monogami för överklassen, samtidigt som tanzimat-reformerna avskaffade mamluksystemet och ersatte systemet med att träna manliga slavar till att bli militärer och byråkrater och istället ersatte dem med fria utbildade studenter.^[21] År 1877 följde sedan Anglo-Egyptian Convention for the Abolition of Slavery, som förbjöd importen av manliga slavar till Egypten, som tidigare utgjort förslavade militärer och tjänstemän, utökat 1884 av förbudet av vita kvinnor genom slavhandeln på Svarta havet, som tidigare hade utgjort haremets slavinnor.^[21]

Avvecklingen gick dock långsamt och gradvis: det kungliga haremet och de egyptiska överklassmännens harem med afrikanska eunucker och vita slavinnor bestod till första världskriget, och monarkens mor hade fortsatt slavar så sent som år 1931. ^[21] Det kungliga haremet i Egypten upplöstes slutligen 1938, när kungafamiljens kvinnor på monarkens önskan började delta i offentlig representation, vilket också gjorde haremen omoderna bland den övriga överklassen.

Mamluksultanatets sultaner hade sitt kungliga harem i Citadel al-Hawsh i huvudstaden Kairo 1250-1517. Mamluksultanernas harem byggde på abbasidernas haremsmodell. Haremet vaktades av förslavade eunucker som fungerade som förbindelselänkar mellan haremet och yttervärlden. Eunuckerna kom i början ofta från slavhandeln på Balkan, men från 1400-talet vanligen från Kaukasus via slavhandeln på Svarta havet. De hade ansvaret för haremet och fungerade som dess ämbetsmän.

Haremskvinnorna, gemåler till sultanerna, var slavkvinnor som kom till haremet som småflickor. De kunde fungera som artister, sångerskor och danserskor. De kunde tas som konkubiner av sultanen, som i vissa fall även gifte sig med dem. Haremskvinnorna betjänades av slavinnor som kallades qahramana eller qahramaniyya, och som kunde utföra många olika tjänster, som till exempel barnsköterskor.

Mamluksultanernas harem var ursprungligen ganska blygsamt, men expanderade kraftigt vid mitten av 1300-talet, och kom sedan att utveckla lika stor lyx och konsumera lika många slavar som de tidigare fatimidernas. Sultan Al-Nasir Muhammad (regerade 1293-1341) expanderade haremet till en större storlek och lyx än någon av sina företrädare.^[22] Han föredrog muwalladat-konkubiner, och lämnade 1 200 efter sig vid sin död, av vilka 505 var sångerskor.^[22] Han gifte sig med en slavinna, Tughay (d. 1348), som han begärde skulle få samma hedersbetygelser som han själv; hon lämnade ensam efter sig 1 000 slavflickor och 80 eunucker vid sin död.^[22] al-Nasir Muhammads gamla barnsköterska Sitt Hadaqs, var qahramana/qahramaniyya i haremet, och skaffade sig en inflytelserik position och kunde berika sig med en förmögenhet.^[22]

Haremet spelade en inflytelserik roll; emiren Arghun Al-alai, regent för sultan Al-Salih Ismail, gifte sig också med sultanens mor för att säkra sin makt.^[23] Sultan As-Salih Salih (d. 1354) gav sin mor stort inflytande, och lät arrangera en praktfull kunglig bankett i haremet där han själv betjänade henne och organiserade där en kunglig procession, mawkib sultani, av samma slag som annars gavs honom.^[23] Sultan Abu Bakr gifte sig med två av sina slavflickor, och konkubinen Ittifaq blev gift med sultan al-Salih Ismail, togs som konkubin av hans bror och efterträdare sultan Al-Kamil Sha'ban, och gifte sig slutligen med sultan al-Muzaffar.^[24]

Mamluksultanatet upphörde att vara ärftligt efter 1382 och övergick till ett styra där sultanerna efterträddes av sina emirer. Under 1400-talet etablerades informellt en form av dynastisk legitimitet och kontinuitet genom att en ny sultan vid sitt tillträde gifte sig med änkan eller annan kvinna ur sin företrädares hushåll eller familj.^[25] Zaynab bint ʿAlī ibn Khaṣṣbakd, dotter till en mamlukisk adelsman, var gift med Sultan Inal (regent 1453-1461) och hennes syster Fāṭima bint ʿAlī ibn Khaṣṣbak (d. 1505) gifte sig först med sultan Sayf ad-Din Qa'itbay (regent 1468-1497) och 1501 med sultan Tuman bay I (regent 1501).^[26] Sultan Sayf ad-Din Qa'itbay (regent 1468-1496) hade utöver sin hustru Fāṭima bint ʿAlī ibn Khaṣṣbak även en cirkassisk konkubin, Aṣalbāy, mor till sultan al-Nāṣir Muḥammad. Sultan An-Nasir Muhammad ibn Qaitbay (regent 1496-1498) gifte sig med Miṣirbāy (d. 1522), en före detta kirkassisk konkubin och änka efter Kurtbāy, guvernör i Gaza; Miṣirbāy i sin tur gifte sig efter sin andre makes död med hans mördare och morbror, sultan Abu Sa'id Qansuh (regent 1498-1500), och slutligen 1517 med Khā’ir Bek, den osmanska guvernören av Egypten. Hennes svärmor Aṣalbāy (d. 1509), konkubin till sultan Sayf ad-Din Qa'itbay (regent 1468-1497) och mor till al-Nāṣir Muḥammad (regent 1496-1498), gifte sig 1500 med sin brors efterträdare sultan Al-Ashraf Janbalat (regent 1500-1501).^[27]

Se artikel Mogulharemet

Den indiska mogulkejsarens harem bestod i rangordning av hans mor, hustrur, kvinnliga släktingar, och därefter slavkonkubiner. Det fanns en stor mängd hovfunktionärer och tjänare, som alla var antingen eunucker eller kvinnor. Haremet bevakades av eunucker och kvinnliga vakter med titeln urdubegis.^[28] Hustrur och konkubiner fick vid endast sällsynta tillfällen lämna haremet för till exempel pilgrimsresor, men då under bevakning för att hindra kontakt med män, och dolda under slöjor.

Se artikel Kejserliga osmanska haremet

Sultanens harem utformades slutgiltigt efter erövringen av Konstantinopel 1453, när de osmanska sultanerna slutligen blev permanent bofasta, och upplöstes när monarkin avskaffades i början av 1900-talet. Efter 1400-talet gifte sig sultanen normalt inte, utan fick istället barn med konkubinerna i sitt harem.

Icke muslimska slavflickor, cariyes, fungerade som odalisker (tjänare) eller som konkubiner. ^[29] Konkubinerna delades in i kategorierna Gözde ('favoriten') och Ikbal ('den gynnade'). Konkubiner kunde befordras till att bli en av fyra "hustrur" (de var inte formellt gifta) och fick då titeln kadın ('Hustrun'). Hustrurna kunde befordras till haseki sultan ('sultangemål'), som kunde ersätta sultanens mor, valide sultan, som i enlighet med muslimsk sed hade högst rang i haremet. Kvinnliga köpmän, kira, agerade förbindelselänk med yttervärlden. Haremet vaktades av eunuckerna, som delades in i Kızlar Ağası ("Svarte Chefseunucken"), som vaktade dess yttre gränser, och Kapı Ağası ("Vite Storeunucken"), som upprätthöll den inre ordningen. Haremskvinnorna följde ibland med sultanen på hans resor, men lämnade i övrigt inte haremet, och fick inte träffa män.

Även de kungliga hoven i Sydostasien hade harem. Det gällde till exempel Aceh i Iskandar Muda på Sumatra, Mataramsultanatet på Java, Bantensultanatet på Sumatra, Gowasultanatet på Sulawesi, och Brunei. Införandet av islam i Ostasien gjorde islamiska regler relevanta även där. Sydostasien tillämpade dock inte sharia fullständigt utan tillämpades parallellt med lokal sedvanelag, och deras harem fick därför en delvis annorlunda karaktär.^[30] Forskningen har inte uppmärksammat hareminstitutionen i regionen mycket. Eunucker (sida-sida) var inte vanliga i Sydostasien utom i Aceh, som var persiskinfluerat, och där Beaulieu uppgav deras antal till cirka 500 1619-22, tills de plötsligt försvann cirka 1700.^[31] Vid hovet i Aceh användes också så kallade Nias-danspojkar i åldern 8-12, som användes som sexsslavar så sent som på 1870-talet.^[32]

Konkubiner kallades gundik, och till skillnad från hur det var i resten av den muslimska världen, var de inte alltid slavar. I Aceh med dess matrilineära seder hade barnet till en slavkonkubin lägre status i generationer, och konkubiner använde därför både preventivmedel och begick barnamord för att undvika det.^[33] Fria konkubiner hölls i Sumatra så sent som på 1890-talet, vilket var ett brott mot sharialagen.^[34] På Java fanns seden med fria konkubiner, något som var vanligt hos den javanesiska aristokratin.^[35] Bantensultanatet tillämpade sharia mer strikt, och tillät därför enbart slavkonkubiner. Banten hämtade konkubiner från de byar som vägrat konvertera till islam och därför hade förslavats: 'those villages which during the period of Islamisation had refused to embrace the new religion, and had thereupon been declared to be slaves'.^[36]

Att härstamma från en slav uppfattades som en svår skam. Barnen till fria konkubiner hade lägre status än barnen till hustrur, något som bröt mot sharialagen; prins Dipanagara av Yogyakarta förvägrades till exempel rätten till tronen med hänvisning till att hans mor var konkubin, vilket utlöste stora javakriget 1825-1830.^[37] Det förekom att muslimska slavkonkubiner såldes till icke-muslimska män, särskilt kineser, vilket också var mot sharia, men var vanligt under 1700-talet.^[38] I Sulawesi uppges hustrur ha piskat och till och med dödat konkubiner av svartsjuka.^[39] Vissa harem uppges ha blivit mycket stora, särskilt Acehs under 1500- och 1600-talet.^[40] På Borneo uppges konkubiner på 1840-talet ha kunnat äga sina egna slavar.^[41]

Icke-muslimska kinesiska flickor (mui tsai eller anak beli), importerades till Aceh så sent som under mellankrigstiden och importerades även vidare därifrån till Arabiska halvön: för att undvika de holländska myndigheterna kallades dessa köpa för adoptioner.^[42]

Exakt när seden med konkubiner upphörde är oklart, men den minskade bland den ledande modernistiska eliten som var påverkad av västerlänningar, som beskrev seden som en av de sedvänjor som bidragit till regionens förfall.^[43] De lokala härskarna fortsatte ha konkubiner även efter att de blivit vasaller till Nederländerna: i Lampung uppges det ha förekommit ännu under första världskriget.^[44]

Harem har inte endast existerat i den muslimska kulturen. Vissa andra kulturer har innefattat motsvarigheten till harem, i betydelsen isoleringen av kvinnliga familjemedlemmar i könssegregation i en viss del av hemmet.

Kungarna i det forntida Assyrien uppges ha haft ett harem av kvinnor som övervakades av eunucker och förhindrades all kontakt med alla utom de besökare som hade undersökts och fått officiellt tillstånd att besöka haremet. ^[45]

Det finns en populär modern myt om att faraon i det forntida Egypten hade ett harem. Kvinnorna i den kungliga familjen hade sin egen avdelning av palatset, som betjänades av en separat personal; men kvinnorna levde inte i könssegregation utan var fria att lämna sin del av palatset och delta i hovlivet med de manliga medlemmarna av hovet, och den kvinnliga avdelningen av faraos palats kan därför inte definieras med termen harem. ^[46]

Det är känt att harem existerade i Indien före islams introduktion i Indien. Begreppet purdah, separationen av könen, var ett begrepp i Indien före den Islamiska erövringen av Indien på 700-talet.^[47]

Ashoka, härskare i Mauryariket i Indien på 200-talet f.Kr., uppges ha haft ett harem på 500 kvinnor, som hölls isolerade i könssegregation.^[48]

Det accepteras dock som ett faktum att harem enligt den definition som nu förstås av begreppet, var starkt påverkat av islamiska seder efter den islamiska erövringen av Indien.^[49]

• 
  Målning av Jean-Léon Gérôme från 1898. Haremsliv med vilande och badande kvinnor.
• 
  Målning av John Frederick Lewis från 1873. Besökare anländer till ett harem.
• 
  Oljemålning av Theodore Chassériau från 1851–52.
• 
  Målning av Giulio Rosati från före 1917. Inspektion av kvinnor som nyss anlänt till ett harem från slavmarknaden.
• 
  Bild ur ett manuskript från Turkiet, sent 1700-tal. Barnfödsel i ett harem.

• Safavidernas harem
• Qajardynastins harem
• Kinas kejserliga harem
• Seralj
• Månggifte i islamsk rätt
• Terem
• Hederskultur
• Liu Chuyu - ett sällsynt exempel på en kvinna som hade ett manligt harem

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Harem, 1904–1926.

• Wikimedia Commons har media som rör Harem.
  Bilder & media