Hans Aanrud

Hans Aanrud, född i Gausdal, Gudbrandsdalen, 3 september 1863, död 11 januari 1953, var en norsk författare, teater- och litteraturkritiker.^[1][2]

Aanrud blev student 1882 och var från januari 1899 en kort tid chef för Bergens teater. Han var litterär konsulent vid Nationaltheatret 1911–1923 och litteraturkritiker i Aftenposten 1925-1928.

Han debuterade 1888 som författare med en humoresk ur bondelivet. I novellistisk och dramatisk form publicerade Aanrud skildringar ur norskt småstads- och lantliv i östlandsbygderna. Skildringarna präglas av en godmodig, ofta humoristisk realism. Vissa av hans noveller är barnskildringar som bygger på hans barndomsminnen. Bland hans arbeten kan nämnas Fortællinger (1891), Fra Svipop til Venaasen (1892), En vinternat (1896), Storkarer (1897; 2:a uppl. 1901) Seminaristen (1901), Sidsel Sidsæerk (1903; i svensk översättning 1904), Sølve Solfeng (1910), Farvel Fantdal (1912) och Jo-Karerne i Skvarvangen (1923) samt lustspelen Storken (1895), Höjt til hest (1901) och Hanen (1906).