Han (stjärna)
| Han (ζ) | |
 | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Ormbäraren |
| Rektascension | 16t 37m 09,53905s[1] |
| Deklination | -10° 34′ 01,5295″[1] |
| Skenbar magnitud () | 2,569[2] |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | O9.5 V[3] |
| U–B | -0,857[2] |
| B–V | +0,032[2] |
| Variabeltyp | Beta Cephei-variabel (BCEP)[3] |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | -15,0[4] km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: +15,26[1] mas/år Dek.: +24,79[1] mas/år |
| Parallax () | 8,91 ± 0,20[1] |
| Avstånd | 366 ± 8 lå (112 ± 3 pc) |
| Absolut magnitud () | -4,2[5] |
| Detaljer | |
| Massa | 20,0[5] M☉ |
| Radie | 8,5[5] R☉ |
| Luminositet | 91 000[5] L☉ |
| Temperatur | 34 000[5] K |
| Vinkelhastighet | 400[3] km/s |
| Ålder | 3,0 ± 0,3[6] miljoner år |
| Andra beteckningar | |
| 13 Ophiuchi, BD -10 ° 4350, FK5 622, HD 149757, HIP 81377, HR 6175, SAO 160006 | |
Han eller Zeta Ophiuchi (ζ Ophiuchi, förkortat Zeta Oph, ζ Oph) som är stjärnans Bayerbeteckning, är en optisk dubbelstjärna belägen i den västra delen av stjärnbilden Ormbäraren. Den har en skenbar magnitud på 2,57[2] och är klart synlig för blotta ögat och den tredje ljusaste stjärnan i stjärnbilden. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 8,9 mas,[1] beräknas den befinna sig på ett avstånd av ca 366 ljusår (112 parsek) från solen.
Nomenklatur
Han var en medlem av den arabiska asterismen al-Nasaq al-Yamānī, den "sydliga linjen" av al-Nasaqān "Två linjer"[7] tillsammans med Alpha Serpentis, Delta Serpentis, Epsilon Serpentis, Delta Ophiuchi, Epsilon Ophiuchi och Gamma Ophiuchi.[7]
Enligt stjärnkatalogen i Technical Memorandum 33-507 - A Reduced Star Catalog Containing 537 Named Stars, var al-Nasaq al-Yamānī eller Nasak Yamani benämningen på två stjärnor: δ Ser som Nasak Yamani I och ε Ser som Nasak Yamani II (utesluter denna stjärna, α Ser, 5 Oph, E Oph och Y Oph).[8]
Egenskaper
Han är en blåvit stjärna i huvudserien av spektralklass O9.5 V[3] som anger att den genererar energi genom kärnfusion av väte i kärnan. Den har en massa som är 19[6] gånger solens massa och en uppskattad radie som är ca 8,5[5] gånger större än solens. Den utsänder från dess fotosfär 91 gånger mera energi än solen vid en effektiv temperatur på ca 34 000 K[5]. Den roterar snabbt och kan vara nära den hastighet där den skulle kunna börja brytas upp. Den projicerade rotationshastigheten kan vara så hög som 400[3] km/s och den kan rotera med en hastighet av ett varv per dygn.
Denna stjärna är ungefär halvvägs genom den inledande fasen av sin stjärnutveckling och kommer inom de närmaste miljoner åren att expandera till en röd superjätte, bredare än Jupiters bana kring solen innan den slutar sitt liv i en supernovaexplosion som efterlämnar en neutronstjärna eller en pulsar. Från jorden absorberas en del av ljuset från denna stjärna i form av interstellärt stoft, särskilt ur den blå änden av spektrumet. Vid avsaknad av detta stoft, skulle Han vara flera gånger ljusare och vara bland de ljusaste synliga stjärnorna.[9]
På grund av Hans höga hastighet i förflyttningen genom rymden, i kombination med hög utstrålning och dess nuvarande läge i ett stoftrikt område i Vintergatan, skapar stjärnan en chockvåg i rörelseriktningen. Denna har visats med NASA:s Wide-field Infrared Survey Explorer.[10] Bildandet av denna chockvåg kan förklaras med en omfattning av massförlust på cirka 1,1 × 10-7 gånger solens massa per år, vilket motsvarar en solmassa per nio miljoner år.[3]
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Referenser
- ^ [a b c d e f] van Leeuwen, F. (November 2007), "Validation of the new Hipparcos reduction", Astronomy and Astrophysics, 474 (2): 653–664, Bibcode:2007A&A...474..653V, arXiv:0708.1752 Freely accessible, doi:10.1051/0004-6361:20078357
- ^ [a b c d] Cousins, A. W. J. (1984), "Standardization of Broadband Photometry of Equatorial Standards", South African Astronomical Observatory Circulars, 8: 59, Bibcode:1984SAAOC...8...59C
- ^ [a b c d e f] Hubrig, S.; Oskinova, L. M.; Schöller, M. (February 2011), "First detection of a magnetic field in the fast rotating runaway Oe star ζ Ophiuchi", Astronomische Nachrichten, 332 (2): 147, Bibcode:2011AN....332..147H, arXiv:1101.5500 Freely accessible, doi:10.1002/asna.201111516
- ^ Wielen, R.; et al. (1999), "Sixth Catalogue of Fundamental Stars (FK6). Part I. Basic fundamental stars with direct solutions", Veröff. Astron. Rechen-Inst. Heidelb, Astronomisches Rechen-Institut Heidelberg, 35 (35), Bibcode:1999VeARI..35....1W
- ^ [a b c d e f g] Howarth, I. D.; Smith, K. C. (2001). "Rotational mixing in early-type main-sequence stars". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 327 (2): 353. Bibcode:2001MNRAS.327..353H. doi:10.1046/j.1365-8711.2001.04658.x.
- ^ [a b] Tetzlaff, N.; Neuhäuser, R.; Hohle, M. M. (January 2011), "A catalogue of young runaway Hipparcos stars within 3 kpc from the Sun", Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, 410 (1): 190–200, Bibcode:2011MNRAS.410..190T, arXiv:1007.4883 Freely accessible, doi:10.1111/j.1365-2966.2010.17434.x
- ^ [a b] Allen, R. H. (1963). Star Names: Their Lore and Meaning (Reprint ed.). New York, NY: Dover Publications Inc. p. 243. ISBN 0-486-21079-0. Hämtad 2010-12-12.
- ^ Jack W. Rhoads - Technical Memorandum 33-507-A Reduced Star Catalog Containing 537 Named Stars, Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology; November 15, 1971
- ^ Kaler, James B., "ZETA OPH (Zeta Ophiuchi)", Stars, University of Illinois
- ^ "Runaway Star Plows Through Space". Hämtad 2011-01-24.
Externa länkar
- https://www.universeguide.com/star/han
- http://stars.astro.illinois.edu/Sow/zetaoph.html
- http://www.spitzer.caltech.edu/images/5517-sig12-014-Massive-Star-Makes-Waves
| |||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Ophiuchus chart
Massive Star Makes Waves
The giant star Zeta Ophiuchi is having a "shocking" effect on the surrounding dust clouds in this infrared image from NASAs Spitzer Space Telescope. Stellar winds flowing out from this fast-moving star are making ripples in the dust as it approaches, creating a bow shock seen as glowing gossamer threads, which, for this star, are only seen in infrared light.
Zeta Ophiuchi is a young, large and hot star located around 370 light-years away. It dwarfs our own sun in many ways -- it is about six times hotter, eight times wider, 20 times more massive, and about 80,000 times as bright. Even at its great distance, it would be one of the brightest stars in the sky were it not largely obscured by foreground dust clouds.
This massive star is travelling at a snappy pace of about 54,000 mph (24 kilometers per second), fast enough to break the sound barrier in the surrounding interstellar material. Because of this motion, it creates a spectacular bow shock ahead of its direction of travel (to the left). The structure is analogous to the ripples that precede the bow of a ship as it moves through the water, or the sonic boom of an airplane hitting supersonic speeds.
The fine filaments of dust surrounding the star glow primarily at shorter infrared wavelengths, rendered here in green. The area of the shock pops out dramatically at longer infrared wavelengths, creating the red highlights.
A bright bow shock like this would normally be seen in visible light as well, but because it is hidden behind a curtain of dust, only the longer infrared wavelengths of light seen by Spitzer can reach us.
Bow shocks are commonly seen when two different regions of gas and dust slam into one another. Zeta Ophiuchi, like other massive stars, generates a strong wind of hot gas particles flowing out from its surface. This expanding wind collides with the tenuous clouds of interstellar gas and dust about half a light-year away from the star, which is almost 800 times the distance from the sun to Pluto. The speed of the winds added to the stars supersonic motion result in the spectacular collision seen here.
Our own sun has significantly weaker solar winds and is passing much more slowly through our galactic neighborhood so it may not have a bow shock at all. NASAs twin Voyager spacecraft are headed away from the solar system and are currently about three times farther out than Pluto. They will likely pass beyond the influence of the sun into interstellar space in the next few years, though this is a much gentler transition than that seen around Zeta Ophiuchi.
For this Spitzer image, infrared light at wavelengths of 3.6 and 4.5 microns is rendered in blue, 8.0 microns in green, and 24 microns in red.
About the Image
Date 2012-12-18 ID sig12-014 Type Observation Credit NASA/JPL-Caltech
About the Object
Name Zeta Ophiuchi • Zeta Oph
Type Star > Spectral Type > O
Nebula > Type > Interstellar Medium
Distance 458 Light Years
Color Mapping
Band Wavelength Telescope Infrared 3.6 µm Spitzer IRAC Infrared 4.5 µm Spitzer IRAC Infrared 5.8 µm Spitzer IRAC Infrared 8.0 µm Spitzer IRAC Infrared 24.0 µm Spitzer MIPS
Position
RA = 16h 37m 14.7s Dec = -10° 30' 57.4" Field of View 40.2 x 36.4 arcminutes Orientation North is 83.1° left of vertical.