Hamunsjön
Gula linjer markerar landsgränser, med Iran i väster, Afghanistan i öster och Pakistan i sydost.
Hamunsjön (persiska: دریاچه هامون, Daryacheh-ye Hamun), även kallad Helmandsjön eller Sistansjön, är ett sjö- och våtmarksområde i gränsområdet mellan östra Iran och sydvästra Afghanistan, i provinsen Sistan och Baluchistan respektive provinserna Nimruz och Farah.
Geografi
Sjöområdet befinner sig i Sistanbäckenet. Det är ett endorheiskt bäcken, vilket innebär att det inte har något avflöde för vattnet, som då bara avgår genom avdunstning, vilket ger ökad salthalt. Hamunsjön är mycket grund, och eftersom den befinner sig i ett ökenområde är den mycket känsligt för uttorkning vid minskat tillflöde. Den når ofta sin största storlek i maj eller juni och minskar sedan gradvis fram till sen höst, på grund av avdunstning.[1]
När Hamunsjön är välfylld, kan hela sjösystemet nå en yta på drygt 8 000 km².[2] Hamunsjön är då en sammanhängande sjö på omkring 5 000 km², med ett medeldjup på 1 meter. Den har tre sammanhängande sjöområden, som vid lägre vattennivåer blir tre separata sjöar, eller sjöområden:[2]
- Hamun-e Puzak i nordost och huvudsakligen i Afghanistan, med en största yta på 1 500 km²,
- Hamun-e Saberi i nordväst, korsandes landsgränsen, med en största yta på 1 500 km²,
- Hamun-e Helmand, även kallad Hamun-e Hirmand, i sydväst på iranskt territorium, med en största yta på 2 000 km².
Ytterligare en sjö, Gowd-e Zereh, hör till systemet. Den ligger en bit söderut, på den afghanska sidan om gränsen. Den kan nå en yta på 3 000 km² och har då ett medeldjup på 10 meter.[2] Den fylls dock bara på under år med ovanligt höga vattennivåer, då från Hamun-e Helmand via kanalen Shela som normalt är torrlagd.[1]
Huvuddelen, omkring 90 %, av tillflödet kommer från Helmandfloden,[2] även kallad Hirmandfloden, Afghanistans största flod. I Sistanbäckenet bildar den ett floddelta som leder till de olika delarna av Hamunsjön.[1] Bland andra floder som också mynnar i Hamunsjön finns Adraskan (även kallad Harut), Farah, Khospas och Khash.[2][1]
Trots ökenklimatet i området, har Hamunsjön varit ett område där människor under lång tid levt av jordbruk och fiske.
Pågående uttorkning
Mörkare blått är större djup. Mörkrött markerar tätbevuxna vassområden. Ljusröda kustområden är bevattnad, odlad mark.
En tid efter att en torrperiod startade 1999, var området i stort sett uttorkat 2001–2002, med endast saltslätter kvar.
Under de senaste decennierna har det mesta av förutsättningarna för jordbruk och fiske slagits ut.[3] En ovanligt svår torka drabbade området från 1999 och några år därefter. Området var i stort sett uttorkat 2001–2002, med endast saltslätter kvar.[1]
Detta har följts av en strypning av tillflödet på grund av dammbyggen och vattenuttag uppströms,[2][3] med följd att Hamunsjön fortsatt har varit uttorkad upprepade gånger.[4]
Uttorkningen av Hamunsjön har slagit hårt mot befolkningen i området, som därmed också sett en kraftig avfolkning.[2][3]
Referenser
- ^ [a b c d e] John W. Whitney. Geology, Water, and Wind in the Lower Helmand Basin, Southern Afghanistan. U.S. Geological Survey, 2006. Läst 5 april 2023.
- ^ [a b c d e f g] Mahdi Akbari et al. Desiccation of the Transboundary Hamun Lakes between Iran and Afghanistan in Response to Hydro-climatic Droughts and Anthropogenic Activities. Journal of Great Lakes Research, Vol. 48 (4), s. 876–889, 2022. Läst 5 april 2023.
- ^ [a b c] Iran: The Hamun lake crisis. ReliefWeb, UN Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA), 2002. Läst 5 april 2023.
- ^ Adam Voiland. A Dry Lake Hamun Means More Dust Storms. Earth Observatory, NASA, 2023. Läst 5 april 2023.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Hamunsjön.
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Kmusser, Licens: CC BY-SA 3.0
Map showing the Helmand River drainage basin.
Hamoun lakes in Iran and Afghanistan
In 1976, the Hamoun wetlands were still thriving.
Winding through the Dasht-e Mārgow (Margo desert), the Helmand forms a dendritic delta and dissipates in a series of “hamouns” (lagoons). Numerous seasonal rivers also converge into endorheic Sīstān basin. Water flows in a circular fashion through a string of lakes starting with Hāmūn-e Puzak in the northeast, sweeping into Hāmūn-e Sabari and finally overflows into Hāmūn-e Helman in southwest.
Dense reed beds appear as dark red, while tamarisk thicket fringing the margins of the upper lakes shows up as pink. Peppered bright red patches represent irrigated agriculture, mainly wheat and barley. The lakes flood to an average depth of half a meter denoted by lighter shades of blue, while dark blue to black indicates deeper waters not exceeding four meters.
Landsat MSS false colour composite created from a combination of the near-infrared, green and blue bands (bands 4, 2, and 1)
In 2001, Hamoun wetlands vanished as Central and South Asia were hitby the largest persistent drought anywhere in the world in period 1999-2001.
The only sign of water in this scorched landscape of extensive salt flats (white) is the Chah Nimeh reservoir in the center right of the image, which is now only used for drinking water. Degraded reed stands in muddy soil are visible as dark red in the southern end of Hamoun-i Puzak.
Landsat 7 ETM+ false colour composite created from a combination of the near-infrared, red and green bands (bands 4, 3, and 2) useful for monitoring water and vegetation.