Hammarbyhöjden

Hammarbyhöjden
Finn Malmgrens väg
Kommun	Stockholm
Kommunområde	Söderort
Stadsdelsområde	Skarpnäcks stadsdelsområde
Distrikt	Skarpnäcks distrikt
Bildad	1 februari 1948
Antal invånare	10 658 (2021)
Landareal	118 hektar
Smeknamn	Höjden, Den vita staden
Postort	Johanneshov
Postnummer	121 XX
Landskap	Södermanland

 

Hammarbyhöjdens läge i Stockholms kommun.

Hammarbyhöjden är en stadsdel i Söderort i Stockholms kommun. Den är belägen strax söder om Södermalm och gränsar till Södra Hammarbyhamnen, Johanneshov, Enskededalen, Kärrtorp och Björkhagen.

Administrativt tillhör Hammarbyhöjden Skarpnäcks stadsdelsområde, kyrkligt Skarpnäcks församling sedan 1957 och från 1931 till 1957 Enskede församling. Området tillhörde tidigare Hammarby Gård i Södra Hammarbyhamnen som var en del av Nacka men som införlivades med Stockholm 1 januari 1930.

Hammarbyhöjden är en starkt kuperad stadsdel med högsta punkt vid Boråsvägen, 62 meter över havet.

Hammarbyhöjden före 1930-talet

Namnet Hammarby är känt sedan 1330-talet, förleden "hammar" betyder klippa, stenig mark. Området tillhörde Hammarby gård som låg i Södra Hammarbyhamnen. Från att ha varit en del i Brännkyrka socken överfördes det 1727 till Sicklaön socken som blev en del av Nacka landskommun 1888.

Området och Hammarby gård hade länge ägts av Danvikens hospital. När Stockholms stad och hamnstyrelsen börjar planera för Danvikskanalen under 1910-talet beslutar sig Danvikens hospital att sälja marken till Stockholms stad och istället uppföra Danvikshem. Hammarby gård med ägor köptes upp av Stockholms stad 1917 men inkorporerades och blev en del av Stockholms stad först 1930.^[1]

Fram till mitten av 1930-talet var området fortfarande obebyggt förutom för ett par torp, koloniområden och handelsträdgårdar precis norr om Olaus Magnus väg. Sydväst om Hammarbyhöjdens tunnelbanestation, nära Blåsut fanns också här koloniträdgårdar, en dansbana och ett litet stenbrott.^[2]

I norra delen av Hammarbyhöjden, idag omgärdad av Olaus Magnus väg, Kalmgatan, Strahlenbergsgatan och Petrejusvägen låg Stockholms sista avrättningsplats Galgbacken, där bland annat Gustav IIIs mördare Johan Anckarström avrättades år 1792. Sista avrättningen ägde rum 1862. På Stadsmuseet, publicerat i Stockholmskällan finns flera texter om personer som avrättats.^[3] Det berättas att vid byggandet av nya Hammarbyhöjden hittades benrester i marken. Detta var man dock tvungna att hålla tyst om, för att inte skrämma upp de nya hyresgästerna.^[4]

Bebyggelse

1930-talet

Det ekonomiska läget i början av 1930-talet var allvarligt. En lågkonjunktur hade drabbat västvärlden och miljoner människor gick utan arbete. Vintern 1932–1933 var 200 000 människor arbetslösa i Sverige och särskilt barnfamiljerna drabbades hårt, en tredjedel av barnen beräknades vara undernärda vid denna tid. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden.^[5] Trångboddheten i stenstadens hyreskaserner var svår och bostadsstandarden undermålig. Av Stockholms innerstadslägenheter hade bara 34 procent ett eget bad 1930.

I början av 1930-talet bodde 85 procent av Stockholms invånare i hyreshus i innerstaden.^[6] Delar av de stora områden som Stockholms stad köpt på sig under 1910-talet som låg utanför tullarna hade planerats som trädgårdsstäder under sent 1910-tal och 1920-talet. Exempelvis Gamla Enskede, Enskededalen, Ulvsunda och Äppelviken var alla byggda på relativt platta områden med villabebyggelse, radhuslängor och ett fåtal flerfamiljshus i två våningar. Även Enskedefältet som byggs i egnahemsregi med start 1930 kan anslutas här. Kvar fanns flera starkt kuperade områden som inte passade för trädgårdsstadsbebyggelse, bland annat Traneberg och Hammarbyhöjden. Den statliga bostadspolitiken inleddes 1935 med ett särskilt stöd till bostäder till "mindre bemedlade barnrika familjer". Detta var en direkt reaktion på Alva och Gunnar Myrdals debattbok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934, där bland annat bättre och större bostäder föreslogs.

Förslaget till stadsplan för Hammarbyhöjden gjordes främst av fastighetskontorets egna arkitekter med funktionalistiska stadsplaneideal som förebild. Hur sådana områden och bostäder kunde gestaltas, visades redan på Stockholmsutställningen 1930, med Tysklands moderna bostadsbyggande som förebild. ^[7] Axel Dahlberg (1882–1967) var fastighetsdirektör i Stockholm under åren 1933 till 1945 och räknas som drivande kraft bakom projektet.

Den första stadsplanen som gjordes med smalhus kom 1931 av Ragnar Östberg och omfattade det nordvästra området runt Galgbacken.^[8] Planer och stadsplaner hade funnits sedan slutet av 1920-talet men det var inget som genomförts. Byggandet av Hammarbyhöjden dröjde fram till 1935 och då fanns det mer inspiration att ta från andra platser i staden. Fastän ingen tävling anordnades för byggandet av Hammarbyhöjden fanns det en tävling att basera bebyggelsen på. År 1932 hade den stora Årstatävlingen avgjorts och trots att dessa planer för Årsta inte genomfördes applicerades bebyggelsen först på Traneberg 1934 och senare Hammarbyhöjden 1935.^[9]

Hammarbyhöjden och Traneberg är idag kända för sina så kallade barnrikehus, smalhus på tre våningar med källare och utan vind, 9–10 meter breda, med två lägenheter per trapplan, balkonger och trapphus med fönster. Lägenheter ska ha fönster åt två väderstreck och storleken är företrädesvis mellan 35 och 59 kvadratmeter.

Västra Hammarbyhöjden och delarna norr om tunnelbanan bebyggdes huvudsakligen 1936–1939, de första husen vid Olaus Magnus väg var inflyttningsklara i oktober 1936. Husen placerades mitt i terrängen, där Galgbacken tidigare legat, ritade av Wolter Gahn och byggda av AB Familjebostäder. Familjebostäder ställde krav på minst tre barn för att få hyra en lägenhet i deras bestånd^[10]. Lägenheterna bestod av ett eller två rum och höll för denna tid hög standard; de hade både badrum och kök. Hit flyttade många trångbodda barnfamiljer från innerstaden. Flera av husen var så kallade barnrikehus, avsedda för familjer med många barn, ibland med dagis i bottenvåningen. Alla hus hade centralvärme, stora fönster släppte in ljus och luft, i trappuppgången fanns ett sopnedkast och på gården en lekplats i det gröna. Området kallades "Den vita staden" på grund av sin ljusa färgsättning i vitt, creme och ljusgult.^[11]

Liksom Traneberg ritades husen i Hammarbyhöjden av numera kända funkisarkitekter, exempelvis Sture Frölén, Björn Hedvall, Archibald Frid, Albin Stark och Edvin Engström.^[12]

1940-talet

Utbyggnaden fortsatte de närmaste åren. I början av 1940-talet bebyggdes området söder om tunnelbanan.^[13] Man uppförde åtta låga punkthus efter ritningar av arkitekterna Archibald Frid och Edvin Engström. När området var nytt var det ont om service och affärer i stadsdelen. Det fanns mest småbutiker i husens bottenvåningar. Biografen Kaza på Palandergatan, som invigdes 16 september 1939 och hade 460 platser uppskattades av de boende i området. Den lades ner 13 juni 1965 och fungerade sedan under flera decennier som inspelningsstudio för Thorn EMI.

1950-talet

I början gick det buss mellan Finn Malmgrens plan och Brunkebergstorg. Den 19 november 1958 invigdes tunnelbanestationen i Hammarbyhöjden. Sedan 1 oktober 1950 fanns tunnelbanestationen Skärmarbrink cirka 400 meter från Olaus Magnus väg.^[14]

Citat

En av hyresgästerna, vars familj kom 1938 till Hammarbyhöjden, berättade följande 1988 i Ulrika Sax bok Den vita staden:

Hammarbyhöjden efter 1980-talet

Efter 50 år hade barnrikehusen blivit till "pensionärsrikehusen". I början på 1950-talet hade Hammarbyhöjden sin största folkmängd med 13 360 invånare, 1985 var antalet 5 574. Barnen hade flyttat ut och föräldrarna bodde kvar. 1940 var antal boende per lägenhet 3,59. År 1984 hade den siffran sjunkit till 1,34 och andel pensionärer var över 30 procent (Statistisk årsbok för Stockholm). Andra ytterstadsområden från 1930- och 40-talen hade en liknande situation.^[16]

För att minska utflyttningen antog Stockholms kommunfullmäktige 1983 ett handlingsprogram för upprustning av den äldre ytterstaden. Här formulerades idéer som sammanslagning och modernisering av lägenheter, installation av hissar och nybyggnad av bostadshus (så kallad förtätning). I programmet namngavs sex prioriterade stadsdelar, som ansågs ha störst behov av "stadsförnyelse", Hammarbyhöjden var en av dessa.^[17]

På 1980-talet renoverades och upprustades området, återigen med statliga subventioner och så kallade ROT-lån (statligt subventionerade lån för renovering, ombyggnad och tillbyggnad). En viss förtätning utfördes, men inte i den omfattning som ursprungligen planerades.

Under 2007–2008 uppfördes nya hus mellan SL:s vagnhall (Hammarbydepån) och Sofielundsvägen. Även kring Ulricehamnsvägen skedde förtätning.

Programmet Hammarbyhöjden-Björkhagen

Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms kommun beslutade i juni 2016 ett program för stadsdelarna Hammarbyhöjden och Björkhagen, som tar ett helhetsgrepp kring utvecklingen för att stärka de offentliga rummen och tillgodose servicen som erfodras när fler väljer att bosätta sig i staden.^[18]

Det övergripande syftet med projektet är att tillvarata stadsdelens potential för att skapa nya bostäder i ett centralt läge i Stockholm. Stadsbyggnadsprogrammet innehåller mellan 2 300 och 2 700 nya bostäder, tio nya förskolor, en ny skola samt möjlighet att bygga ut Hammarbyskolan Södra, och en ny fullstor idrottshall. Majoriteten av bostäderna koncentreras till tre platser: Sjöstadshöjden, Hammarbyskogen och västra Nytorps gärde. Mellan 700 och 800 bostäder kan tillkomma genom mindre kompletteringsprojekt.^[18]

Gatunamn

Norr om Hammarbyhöjdens tunnelbanestation är de flesta av stadsdelens gator döpta efter upptäcktsresande, etnologer och reseskildrare:

• Björnståhlsgatan är uppkallad efter Jacob Jonas Björnståhl
• Finn Malmgrens plan och Finn Malmgrens väg efter Finn Malmgren
• Forsskålsgatan efter Peter Forsskål
• Hasselquistvägen efter Fredrik Hasselquist
• Kalmgatan efter Pehr Kalm
• Nathorstvägen efter Alfred Nathorst
• Olaus Magnus väg efter Olaus Magnus
• Per Lindeströms väg efter Per Lindeström
• Petrejusvägen efter Petrus Petrejus
• Solandergatan efter Daniel Solander
• Åkerbladsgatan efter Johan David Åkerblad

Söder om tunnelbanestationen är de flesta av stadsdelens gator döpta efter orter i Västergötland:

• Boråsvägen efter Borås
• Tidaholmsvägen efter Tidaholm
• Ulricehamnsvägen efter Ulricehamn

Sport

Bakom Hammarbybacken i stadsdelens nordöstra del ligger Hammarbyhöjdens idrottsplats, en kommunal idrottsanläggning. Den består av löparbanor och en konstgräsplan för 11-spel, alternativt fyra banor för 5-spel.^[19]

Demografi

De första hammarbyborna var framförallt från Stockholms innerstad, särskilt Södermalm, och tillhörde arbetarklassen. Men under 1940- och 1950-talet började allt fler komma från andra delar av Stockholm och Sverige samtidigt som andelen tjänstemän ökade.

En undersökning av boende i 195 hushåll för åren 1936 och 1941, vilken ej inkluderade lägenheterna i barnrikehusen, visar att andelen småbarn var stora i området relativt andelen i hela Stockholms stad, samt att de flesta vuxna var under 40 år.

Bildgalleri

• Karaktäristiska smalhus i Hammarbyhöjden
• 

  Hasselquistvägen

• 

  Guldbaggen 1

• 

  Nattsländan 3

• 

  Polarforskaren 10

• 

  Olaus Magnus väg

Se även

• Gator och torg i Hammarbyhöjden
• Hammarbyhöjden (tunnelbanestation)
• Hammarbytornet
• Hammarbytoppen
• Sjöstadshöjden

Källor

Referenser

Tryckta källor

• Sax, Ulrika (1989). Den vita staden: Hammarbyhöjden under femtio år. Monografier utgivna av Stockholms stad, 0282-5899. Stockholm: Kommittén för Stockholmsforskning. Libris 7593224. ISBN 91-7031-009-2. http://www.stockholmia.stockholm.se/media/pdf/86_sax.pdf 
• Stadsmuseet (1984), Stadsdelsinventering Hammarbyhöjden
• Sidenbladh, Göran (1981), Planering för Stockholm 1923–1958

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Hammarbyhöjden.
  Bilder & media