Hallongökbi

Hallongökbi
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljLångtungebin
Apidae
SläkteGökbin
Nomada
ArtHallongökbi
Nomada fusca
Vetenskapligt namn
§ Nomada fusca
AuktorSchwarz, 1986
Hitta fler artiklar om djur med

Hallongökbi (Nomada fusca) är en biart som beskrevs av Schwarz 1986.[1][2] Den ingår i släktet gökbin och familjen långtungebin.[1][2] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]

Beskrivning

Hallongökbiet har svart huvud, hos hanen med gula markeringar i ansiktet; honan har i stället rödbruna markeringar på kinder, mundelar och mellankropp. Honans bakkropp är mörkbrun med svarta framkanter på tergiterna[a]. På tergit 2 har både hane och hona stora, gula, ovala fält, tergit 3 har hos honan en liten, gul, oftast otydlig sidoprick, medan de två följande (tergit 4 och 5) har breda, gula tvärband. Hanen har i stället smala, ganska otydliga gula tvärband på tergit 3 och 4, samt breda sådana på tergit 5 och 6. Honan har dessutom vita hårband i bakkanterna på tergit 5 och 6. Kroppslängden är 8 till 10 mm.[4]

Ekologi

Artens habitat är främst skog, där den lever på glesbevuxna områden som skogbryn, gläntor, vid vägar och kraftledningsgator. Den bygger inga egna bon, utan larven lever som boparasit hos hallonsandbi, där den dödar ägget eller larven och lever på det insamlade matförrådet. Flygtiden är mellan mitten av maj och mitten av juli.[4]

Utbredning

Hallongökbiet är endemiskt för Nordeuropa där den lever i Norge, Sverige, Finland, Estland samt nordvästra Ryssland.[4][5] I Sverige finns den i södra och mellersta delarna av landet samt längs Norrlandskusten.[4] I Finland är utbredningen något oklar, eftersom den länge sågs som en form av skogsgökbi, men den finns troligen i större delen av landet[4]; säkra fynd har gjorts i åtminstone södra hälften[6].

Status

Internationellt sett har IUCN klassificerat arten som livskraftig ("LC"), och populationen är stabil. Inga hot har heller registrerats.[5] Samma klassificering gäller för de svenska[4] och finska[6] förekomsterna.

Kommentarer

  1. ^ Tergiterna är segmenten på bakkroppens ovansida. Honan har 6 sådana, hanen 7, som numreras med början framifrån. Motsvarande segment på bakkroppens undersida kallas sterniter.

Källor

  1. ^ [a b] Nomada fusca Schwarz, 1986” (på engelska). ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=767340#null. Läst 15 april 2023. 
  2. ^ [a b] Cederberg, Björn (2006). ”Nomada fusca Schwarz, 1986 | hallongökbi”. Namn och släktskap. Artdatabanken. https://namnochslaktskap.artfakta.se/taxa/103232/details?lang=sv. Läst 15 april 2023. 
  3. ^ Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (red.) (2016). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2016 Annual Checklist.” (på engelska). Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2016/search/all/key/nomada+fusca/match/1. Läst 26 februari 2017. 
  4. ^ [a b c d e f] Cederberg, B., Holmström, G., Hall, K. & Berg, A. (2022). ”Hallongökbi Nomada fusca. Artbestämning. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/nomada-fusca-103232. Läst 15 april 2023. 
  5. ^ [a b] Smit, J. 2013 Nomada fusca . Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 15 april 2023.
  6. ^ [a b] Juho Paukkunen (2019). ”Hallongökbi — Nomada fusca Schwarz, 1986”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204682. Läst 15 april 2023. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Nomada fusca.jpg
Författare/Upphovsman: Arnstein Staverløkk, Licens: CC BY 3.0
Nomada fusca