Haghumla
| Haghumla | |
_sylvarum_(Linnaeus%2c_1761).jpg) Haghumla, alla kasterna. Uppifrån och ner: Drottning, arbetare och hane (drönare). | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Sexfotingar Hexapoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Ordning | Steklar Hymenoptera |
| Underordning | Midjesteklar Apocrita |
| (orankad) | Gaddsteklar Aculeata |
| Överfamilj | Bin Apoidea |
| Familj | Långtungebin Apidae |
| Släkte | Humlor Bombus |
| Undersläkte | Thoracobombus[1] |
| Art | Haghumla Bombus sylvarum |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bombus sylvarum | |
| Auktor | (Linnaeus, 1761)[1] |
| Synonymer | |
Apis sylvarum Linnaeus, 1761[2] | |
Haghumla, drottning, ljus form. | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Haghumla (Bombus sylvarum) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea). Den finns i stora delar av Europa och angränsande delar av Asien, men har gått starkt tillbaka på senare år.
Beskrivning
Haghumlan är en tämligen långtungad humla. Drottningarna är medelstora, medan arbetarna och drönarna är betydligt mindre, med en hög, honungsbiliknande flygton. Drottningen blir 16 till 18 millimeter, drönarna 12 till 14 millimeter och arbetarna 10 till 15 millimeter[3]. Haghumlan förekommer i två färgvarieteter: Den mörka, melanistiska formen är svartbrun med orange bakkroppsspets. Den ljusa formen har även den svartbrun grundfärg, men med en ljusgrå krage och ett likaledes ljusgrått band baktill på mellankroppen, samt med orange bakkroppsspets. Dessutom har den ljus nos. Den melanistiska formen är den vanligaste i södra delen av utbredningsområdet; speciellt hos arbetarna finns det dock övergångsformer.[4] I Storbritannien uppträder sällsynt en form som är nästan helsvart, med endast de sista bakkroppssegmenten orangeröda.[5]
Ekologi
Haghumlan förekommer främst på öppna ängar, förbuskade men örtrika gräsmarker och vid häckar. Som mest kan boet ha 80 till 150 arbetare, men troligtvis är det i regel betydligt mindre och överstiger endast sällan 50 stycken. Det är vanligtvis på jordytan eller strax under, och byggs ofta av vissna löv.[5] Det kan även inrättas i grästuvor och övergivna sorkbon[4].
Näringsväxter är bland många andra rödklöver, hjärtstilla, lavendel och stor frossört.[4]
Utbredning
Haghumlan förekommer i större delen av Europa med undantag för Island[4] och Medelhavsområdet[6] men har gått starkt tillbaka på senare år och är numera mycket sällsynt i stora delar av Mellaneuropa[4]. Österut når den till Uralbergen.[6] Inte minst i de västligate delarna av utbredningsområdet har den gått påtagligt starkt tillbaka: Tidigare var den åtminstone lokalt allmän i södra och sydvästra Storbritannien, men redan 1999 hade utbredningsområdet på de Brittiska öarna krympt till fyra lokaler i England, tre i södra Wales, och ett mindre antal i Burren i nordvästra Irland. 2011 gjordes dock ett par fynd av den mörka formen i Kent.[6]
I Sverige förekommer den i hela Götaland förutom Gotland, i Svealand samt i Norrland förutom Härjedalen och större delen av Lappland (den finns dock i Norrbotten).[7] I Finland har den observerats vid sydkusten (dock ej Åland) samt med spridda fynd längre norrut till Österbotten, Mellersta Finland och Norra Karelen[8].
Status
Arten är klassificerad som livskraftig både i Sverige[7] och Finland[9].
Galleri
Haghumla, arbetare på väddklint.
Haghumla, arbetare på ullkardborre.
Haghumla, drottning på blåeld.
Haghumla, hane på åkervädd.
Källor
- ^ [a b] ”Thoracobombus” (på engelska). Natural History Museum, London. http://www.nhm.ac.uk/research-curation/research/projects/bombus/th.html. Läst 19 januari 2015.
- ^ [a b c d e f g h] ”Bombus sylvarum (Linnaeus, 1761)”. ITIS. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=715023#null. Läst 6 juli 2023.
- ^ ”Bunthummel - Bombus sylvarum” (på tyska). Wildbienen. https://www.wildbienen.de/b-sylvar.htm. Läst 6 juli 2023.
- ^ [a b c d e] Holmström, Göran (2007). Humlor - Alla Sveriges arter. Västerås: Östlings Bokförlag Symposion AB. sid. 120-121. ISBN 978-91-7139-776-8
- ^ [a b] Benton, Ted (2006) (på engelska). Bumblebees. London: HarperCollins. sid. 389-393. ISBN 0-00-717451-9
- ^ [a b c] E G Philp och M Edwards (December 2011). ”Bombus sylvarum (Linnaeus,1761)” (på engelska). Bees Wasps & Ants Recording Society. https://bwars.com/bee/apidae/bombus-sylvarum. Läst 10 mars 2020.
- ^ [a b] Cederberg, B., Hagman, A., Johansson, N., Larsson, A.M. & Stenmark, M. (2020). ”Haghumla Bombus sylvarum”. Artdatabanken. https://artfakta.se/artinformation/taxa/bombus-sylvarum-103260/detaljer. Läst 6 juli 2023.
- ^ ”Bombus sylvarum – Bläddra observationer”. Finlands Artdatacenter. 2019. https://laji.fi/sv/observation/map?target=MX.204744&countryId=ML.206&recordQuality=EXPERT_VERIFIED,COMMUNITY_VERIFIED,NEUTRAL&needsCheck=false. Läst 6 juli 2023.
- ^ Juho Paukkunen (2019). ”Haghumla – Bombus sylvarum”. Finlands artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.204744. Läst 17 februari 2021.
Externa länkar
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Ivar Leidus, Licens: CC BY-SA 4.0
Shrill carder bee (Bombus sylvarum) on the moor-king lousewort (Pedicularis sceptrum-carolinum). Niitvälja bog, Northwestern Estonia.
Queen, worker and male of Bombus sylvarum
_-_Knautia_arvensis_-_Keila2.jpg)
Författare/Upphovsman: Ivar Leidus, Licens: CC BY-SA 4.0
Male shrill carder bee (Bombus Sylvarum) on the field scabious (Knautia arvensis). Keila, Northwestern Estonia.
Författare/Upphovsman: Ivar Leidus, Licens: CC BY-SA 4.0
Shrill carder bee queen (Bombus sylvarum) on the blueweed (Echium vulgare). Keila, Northwestern Estonia.
Författare/Upphovsman: Ivar Leidus, Licens: CC BY-SA 4.0
Shrill carder bee (Bombus Sylvarum) on the greater knapweed (Centaurea scabiosa). Keila, Northwestern Estonia.
Författare/Upphovsman: Ivar Leidus, Licens: CC BY-SA 4.0
Shrill carder bee (Bombus sylvarum) on the downy burdock (Arctium tomentosum). Keila, Northwestern Estonia.
(c) Andreas Schmitt, CC BY-SA 3.0
Waldhummel-Königin im Anlug auf Flockenblume