HD 37974

HD 37974
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildSvärdfisken
Rektascension05t 36m 25,843s[1]
Deklination-69° 22′ 55,90″[1]
Skenbar magnitud ()+10,95 (V)[2]
Stjärntyp
SpektraltypB0.5 Ia+[3]
U–B-0,88[4]
B–V+0,15[4]
VariabeltypLBV[4][5]
Astrometri
Radialhastighet ()258[6] km/s
Egenrörelse (µ)RA: -1,8[1] mas/år
Dek.: -15,1[1] mas/år
Parallax ()0,22 ± 0,42[7]
Absolut magnitud ()-8,4[4]
Detaljer
Massa70[3] M☉
Luminositet1 400 000[3] L☉
Temperatur22 500[3] K
Andra beteckningar
CPD-69 420, GSC 09167-00518, IRAS 05368-6924, 2MASS J05362586-6922558, 2MASSI J0536258-692255, SSTISAGEMC J053625.84-692255.7, TYC 9167-518-1, UCAC2 1802906, UCAC4 104-014822, Gaia DR1 4657658351931371136, Gaia DR2 4657658356271368064 [8][5]

HD 37974 eller R 126 är en ensam stjärna belägen i den södra delen av stjärnbilden Svärdfisken och är en variabel B[e]-hyperjätte i Stora magellanska molnet. Den är omgiven av en oväntad stoftskiva. Den har en skenbar magnitud av ca 10,95[2] och kräver teleskop för att kunna observeras. Den rör sig bort från solen med en heliocentrisk radialhastighet på ca 258 km/s.[6]

Egenskaper

HD 37974 är en blå till vit hyperjättestjärna av spektralklass B0.5 Ia+.[3] Den beräknas ha en massa som är ca 70[3] solmassor och har ca 1 400 000 gånger solens utstrålning av energi[3] från dess fotosfär vid en effektiv temperatur av ca 22 500 K.[3] Den har utvecklats bort från huvudserien och är så ljusstark och massiv att den förlorar material genom dess stjärnvind över en miljard gånger snabbare än solen. Den kan förlora mer material än en solmassa på ca 25 000 år.I[9]

HD 37974 är en massiv ljusstark stjärna med flera ovanliga egenskaper. Det uppvisar B[e]-fenomenet där förbjudna emissionslinjer förekommer i spektrumet på grund av utökat omkretsande material. Dess spektrum visar också normala (tillåtna) emissionslinjer som bildas i tätare material närmare stjärnan, vilket tyder på en stjärnvind.[10] Spektret visar linjer för silikat och polycykliska aromatiska kolväten (PAH), särdrag som tyder på en omgivande stoftskiva.

Konstnärsidé av stjärnor, sol och planeter som inte är skalenliga.

Stoftskiva

Stoftskivan kring HD 37974 är överraskande eftersom stjärnor så massiva ansågs vara ofördelaktiga för planetbildning på grund av kraftiga stjärnvindar, som gör det svårt för stoftpartiklar att kondensera. Den närliggande hyperjätten HD 268835 visar liknande egenskaper och har sannolikt också en stoftskiva, så HD 37974 är inte unik.[3] Skivan sträcker sig utåt ca 60 gånger storleken hos Plutos bana runt solen, och innehåller förmodligen lika mycket material som hela Kuiperbältet. Det är oklart om en sådan skiva representerar de första eller sista stadierna av en planetbildande process.[11]

Variabilitet

Magnituden hos HD 37974 varierar på ett oförutsägbart sätt med ca 0,6 magnitud över tidsskalor på tiotals till hundratals dygn. De snabbare variationerna är karakteristiska för Alfa Cygni-variabler, oregelbundna pulserande superjättar. De långsammare variationerna åtföljs av förändringar i stjärnans färg, där den är rödare när den är visuellt ljusare, typisk för S Doradus-faserna hos ljusstarka blå variabler.[4]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, HD 37974, 1 februari 2021.

Noter

  1. ^ [a b c d] Høg, E.; Fabricius, C.; Makarov, V. V.; Urban, S.; Corbin, T.; Wycoff, G.; Bastian, U.; Schwekendiek, P.; Wicenec, A. (2000). "The Tycho-2 catalogue of the 2.5 million brightest stars". Astronomy and Astrophysics. 355: L27. Bibcode:2000A&A...355L..27H. doi:10.1888/0333750888/2862.
  2. ^ [a b] Ducati, J. R. (2002). "VizieR Online Data Catalog: Catalogue of Stellar Photometry in Johnson's 11-color system". CDS/ADC Collection of Electronic Catalogues. 2237. Bibcode:2002yCat.2237....0D.
  3. ^ [a b c d e f g h i] Kastner, J. H.; Buchanan, C. L.; Sargent, B.; Forrest, W. J. (2006). "SpitzerSpectroscopy of Dusty Disks around B\e] Hypergiants in the Large Magellanic Cloud". The Astrophysical Journal. 638 (1): L29–L32. Bibcode:2006ApJ...638L..29K. doi:10.1086/500804.
  4. ^ [a b c d e] Van Genderen, A. M.; Sterken, C. (2002). "Light variations of massive stars (alpha Cyg variables). XVIII. The B[e] supergiants S 18 in the SMC and R 66 = HDE 268835 and R 126 = HD 37974 in the LMC". Astronomy and Astrophysics. 386 (3): 926. Bibcode:2002A&A...386..926V. doi:10.1051/0004-6361:20020360.
  5. ^ [a b] Samus, N. N.; Durlevich, O. V.; et al. (2009). "VizieR Online Data Catalog: General Catalogue of Variable Stars (Samus+ 2007-2013)". VizieR On-line Data Catalog: B/GCVS. Originally Published in: 2009yCat....102025S. 1. Bibcode:2009yCat....102025S.
  6. ^ [a b] Feast, M. W.; Thackeray, A. D.; Wesselink, A. J. (1960). "The brightest stars in the Magellanic Clouds". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 121 (4): 337. Bibcode:1960MNRAS.121..337F. doi:10.1093/mnras/121.4.337.
  7. ^ Gaia Collaboration (2016). "VizieR Online Data Catalog: Gaia DR1 (Gaia Collaboration, 2016)". VizieR On-line Data Catalog: I/337. Originally Published in: Astron. Astrophys. 1337. Bibcode:2016yCat.1337....0G.
  8. ^ RMC 126 (u-strasbg.fr)|Hämtad 2021-03-01.
  9. ^ Zsargó, J.; Hillier, D. J.; Georgiev, L. N. (2008). "Axi-symmetric models of B[e] supergiants. I. The effective temperature and mass-loss dependence of the hydrogen and helium ionization structure". Astronomy and Astrophysics. 478 (2): 543. arXiv:0712.0870. Bibcode:2008A&A...478..543Z. doi:10.1051/0004-6361:20078293. S2CID 55234776.
  10. ^ Levato, H.; Miroshnichenko, A. S.; Saffe, C. (2014). "New objects with the B[e] phenomenon in the Large Magellanic Cloud". Astronomy & Astrophysics. 568: A28. Bibcode:2014A&A...568A..28L. doi:10.1051/0004-6361/201423846.
  11. ^ NASA's Spitzer Uncovers Hints of Mega Solar Systems, Nasa.gov, upptagen 11 Feb 2006

Externa länkar

Stjärnor i Svärdfisken
Bayer
Variabler
R Doradus  · S Doradus  · T Doradus  · U Doradus  · V Doradus  · W Doradus  · X Doradus  · Y Doradus  · Z Doradus · AB Doradus  · BB Doradus
HD
Övriga

Media som används på denna webbplats

Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
Supersized Disk.tif
This illustration compares the size of a gargantuan star and its surrounding dusty disk (top) to that of our solar system. Monstrous disks like this one were discovered around two "hypergiant" stars by NASA's Spitzer Space Telescope. Astronomers believe these disks might contain the early "seeds" of planets, or possibly leftover debris from planets that already formed.

The hypergiant stars, called R 66 and R 126, are located about 170,000 light-years away in our Milky Way's nearest neighbor galaxy, the Large Magellanic Cloud. The stars are about 100 times wider than the sun, or big enough to encompass an orbit equivalent to Earth's. The plump stars are heavy, at 30 and 70 times the mass of the sun, respectively. They are the most massive stars known to sport disks.

The disks themselves are also bloated, with masses equal to several Jupiters. The disks begin at a distance approximately 120 times greater than that between Earth and the sun, or 120 astronomical units, and terminate at a distance of about 2,500 astronomical units.

Hypergiant stars are the puffed-up, aging descendants of the most massive class of stars, called "O" stars. The stars are so massive that their cores ultimately collapse under their own weight, triggering incredible explosions called supernovae. If any planets circled near the stars during one of these blasts, they would most likely be destroyed.

The orbital distances in this picture are plotted on a logarithmic scale. This means that a given distance shown here represents proportionally larger actual distances as you move to the right. The sun and planets in our solar system have been scaled up in size for better viewing.
Dorado IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Dorado chart