Gustaf Henrik Mellin

Gustaf Henrik Mellin
G. H. Mellin. Litografi i Nordstjernan 1843.
G. H. Mellin.
Litografi i Nordstjernan 1843.
Född23 april 1803
Revolaks, Norra Österbotten, Finland Finland
Död2 augusti 1876 (73 år)
Norra Vrams socken, Skåne
YrkeFörfattare, präst
NationalitetSvensk Sverige
SpråkSvenska
Verksam1828–1876
Sida på WikisourceFörfattare:Gustaf Henrik Mellin
G. H. Mellin på äldre dagar.

Gustaf Henrik Mellin, född 23 april 1803 i Revolaks, Norra Österbotten i Finland (dåvarande östra Sverige), död 2 augusti 1876 i Norra Vrams socken i Skåne, var en svensk författare och präst. Han debuterade 1828 med novellen "Blomman på Kinnekulle". Historiska noveller och romaner med Walter Scott som förebild präglade stora delar av hans senare författarskap.[1]

Biografi

Mellin blev tidigt föräldralös och uppfostrades av sin släkting skalden Frans Michael Franzén i Kumla. Han blev student vid Uppsala universitet 1821, prästvigdes 1829 och tjänstgjorde därefter en följd av år som pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm. Under denna tid utvecklade han en omfattande litterär verksamhet och intog en framskjuten plats i dåtidens litterära Stockholm.

Mellin blev 1848 bataljonspredikant vid Svea livgarde och var tillförordnad regementspastor där under expeditionen till Fyn samma år. År 1851 utnämndes han till kyrkoherde i Norra Vrams och Bjuvs pastorat, där han tillträdde 1852. År 1867 tilldelade Svenska Akademien honom Kungliga priset för vittra förtjänster.

Debutverken, historiska noveller

Mellin var en produktiv och mångsidig författare. Han gjorde sin litterära debut med monologerna Erik XIV och hans son, som 1828 vann Svenska akademiens andra pris. Egentlig namnkunnighet vann han året därpå, då Blomman på Kinnekulle, hans första historiska novell, utkom och mottogs med allmänt bifall, så att den på kort tid utgavs i tre upplagor (senast 1908; den är två gånger översatt till tyska).

Han offentliggjorde sedan i rask följd Sivard Kruses bröllop (1830; 2:a upplagan 1832), Anna Reibnitz (1831; 2:a upplagan 1833), Gustaf Brahe (1832) med flera. Dessa verk blev populära både bland kritiker och läsare. Den historiska novellen förblev också Mellins viktigaste genre och en samlad upplaga började utges 1846, med titeln Historiska minnen från fäderneslandets forntid. Denna utgåva har sedan, fullständigt samlad och ordnad, utkommit i ytterligare tre upplagor som Samlade svenska historiska noveller (3 delar, 1866–67; 1874–75; 1883).

År 1832 utkom Öjungfrun, en berättelse om en ung flicka som blir skeppsbruten på en öde ö. Den återutgavs 1877 med undertiteln "Robinsonad för unga flickor".[2]

Sweriges sista strid, sederomaner

År 1840 utgav han framtidsskildringen Sweriges sista strid som skildrar ett Sverige erövrat av Ryssland. Motståndsrörelsen leds av författarens vän August Blanche, som svårt ärrad av striderna ändå lyckas fördriva ryssarna från Stockholm.[3]

Även på sederomanens område var Mellin tämligen produktiv, särskilt i novellavdelningen av kalendern Vinterblommor, som han utgav för åren 1832–46 (utkom inte 1837) och som bildade ett slags medelpunkt för den tidens poetiska författare. Novellen "Pavo Nissinen" inspirerade Johan Ludvig Runeberg när denne skrev Fänrik Ståls sägner.[4]

Lyrik och läroböcker

Han uppträdde även som lyriker i "Vinterblommor". Ett par av hans dikter har belönats av Svenska akademien 1833 och 1840. Han utgav Samlade dikter (1852), Några nya smärre dikter (1864) och Vinterblommor (1871). Som utgivare av ovannämnda kalender och genom sitt vänsälla väsen var han en av stöttepelarna för det i Stockholm uppspirande litterära livet och förtrolig umgängesvän med Karl August Nicander, August Blanche, Oscar Patric Sturzen-Becker med flera.

På det historiska området verkade Mellin även som respekterad läroboksförfattare. Hans Fäderneslandets historia för fruntimmer (1836, 5:e upplagan 1859; översatt till tyska), Lärobok i fäderneslandets historia (1845; 2:a upplagan 1859), Lärobok i svenska litteraturens historia (1860) kan nämnas. Mellin var även redaktör och författare av texten till åtskilliga planschverk såsom "Sveriges store män" (1840–49). Han utgav flera historiska, biografiska och etnografiska verk av värde, som "Svenskt pantheon" (1832–36, tillsammans med Jakob Ekelund med flera), där han skrev många av levnadsteckningarna, Krigen och statshvälfningarna i våra dagar (1848–49), Den skandinaviska nordens historia (2 delar, 1850–55; ofullbordad), Skildringar af den skandinaviska nordens folklif och natur (4 delar, 1855–76) med flera.

Konstnärlig och annan verksamhet

Mellin var även verksam som konstnär. I planschverket Sverige framstäldt i teckningar (1837–1840) tecknade Mellin själv förlagorna till de flesta av illustrationerna.[5]

Mellins predikningar återfinns i Den christlige predikaren, som utkom med tre årgångar 1838–41. Flera av Mellins arbeten är översatta till främmande språk, framför allt till tyska.

Eftermäle

Hans efterlämnade dokument tillhör nu Kungliga biblioteket. Efter manuskriptet utgav Henrik Keyser 1885 Prelaten. Historisk-romantisk skildring från unionstiden.

Bibliografi

1820-talet

1830-talet

1840-talet

1850-talet

1860-talet

1870-talet och postumt


Priser och utmärkelser

Referenser

Noter

  1. ^ ”Gustaf Henrik Mellin”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/gustaf-henrik-mellin. Läst 16 april 2019. 
  2. ^ ”Gustaf Henrik Mellin”. sok.riksarkivet.se. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=9291. Läst 16 april 2019. 
  3. ^ Notis i DAST Magazine 5 sept 2009
  4. ^ Presentation i Litteraturbanken av Lotta Lotass
  5. ^ Konst på Gotland 1800–1920, Bengt G. Söderberg

Allmänna källor

Vidare läsning

  • Forssberg, Einar (1926). Gustaf Henrik Mellin: biografisk och litteraturhistorisk studie. Västervik. Libris 1330012 
  • Karlsson, Gustaf E. (1979). ”Finlandsflyktingen som blev prost och författare”. Götiska minnen 1979(78),: sid. 10-12.  Libris 9477887
Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats