Gunnar Nilsson (fackföreningsman)
| Gunnar Nilsson | |
 | |
| Född | 31 december 1922[1][2] Mönsterås församling[3][2], Sverige |
|---|---|
| Död | 13 maj 1997[1] (74 år) Oscars församling[1] |
| Begravd | Skogskyrkogården[1] kartor |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Politiker, fackföreningsperson |
| Befattning | |
| Ledamot av Sveriges riksdag 1976–1979 års mandatperiod i Sveriges riksdag, Stockholms läns valkrets (1976–1979)[4] Ledamot av Sveriges riksdag 1979–1982 års mandatperiod i Sveriges riksdag, Stockholms läns valkrets (1979–1982)[4] Ledamot av Sveriges riksdag 1982–1985 års mandatperiod i Sveriges riksdag, Stockholms läns valkrets (1982–1985)[5] | |
| Politiskt parti | |
| Socialdemokraterna | |
| Föräldrar | Ernst Bernhard Emanuel Nilsson[3][2] |
| Redigera Wikidata | |
Gunnar Erling Nilsson, född 31 december 1922 i Mönsterås, Kalmar län, död 13 maj 1997 i Stockholm, var en svensk fackföreningsman och socialdemokratisk politiker. Han var LO:s ordförande 1973–1983.
Biografi
Gunnar Nilsson var statarson, född i Emsfors och behöll livet igenom sin småländska dialekt. Hans yrke var glassliparens och han började arbeta direkt efter folkskolan som 14-åring.
Den fackliga karriären inledde han 1958 på heltid som ombudsman i Träindustriarbetareförbundet i Mjölby efter att ha studerat vid Brunnsviks folkhögskola. Ett år senare blev han förhandlingsombudsman vid förbundskontoret i Stockholm.
Åren 1966 till 1971 var Gunnar Nilsson Träindustriarbetareförbundets andre ordförande. 1971 valdes han till LO:s andre ordförande och när Arne Geijer 1973 pensionerades som LO:s ordförande, efterträdde Nilsson honom. Denna post upprätthöll han i tio år till sin pensionering 1983, då han efterträddes av Stig Malm.
Gunnar Nilsson valdes också till riksdagsledamot 1976 och drev som en hjärtefråga den facklig-politiska samverkan. Han hade inga svårigheter med att samordna LO-ordförandeskapet och riksdagsuppdraget.
Gunnar Nilsson kom att verka i en period då svensk fackföreningsrörelse rönte stora framgångar. 1970-talet var den tid då de stora arbetsrättsreformerna tillkom; bland dem den första lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, rätten till studieledighet och möjligheten till fackligt arbete på betald arbetstid (förtroendemannalagen).
Detta var också den tid när de stora samordnade avtalen slöts mellan Svenska arbetsgivareföreningen och LO och senare med Privattjänstemannakartellen. Gunnar Nilsson brukade påpeka att det värdefulla på svensk arbetsmarknad var att LO och SAF stod som garanter för arbetsfred när en uppgörelse väl var träffad.
Källor
- ^ [a b c d] Svenskagravar.se, omnämnd som: Nilsson, Gunnar Erling, läs online, läst: 24 oktober 2020.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] Mönsterås kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VALA/00258/C/14 (1914-1931), bildid: 00016990_00111, sida 106, födelse- och dopbok, läs onlineläs online, läst: 24 oktober 2020.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Gunnar Erling, f. 1922 i Mönsterås Kalmar län, Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1930, Riksarkivet, läs onlineläs online, läst: 24 oktober 2020.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Riksdagens protokoll 1976/77:1, läs online, läst: 1 juli 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Riksdagens protokoll 1982/83:1, läs online, läst: 1 juli 2020.[källa från Wikidata]
Vidare läsning
- ”Arbetets status ett särproblem för Sverige”. Affärsmagasinet Forum (1973-16): s. 08-09. 17 oktober 1973. ISSN 0533070X. https://forum-mag.fi/arbetets-status-ett-sarproblem-for-sverige/.
Externa länkar
| Företrädare: Arne Geijer | LO:s ordförande 1973–1983 | Efterträdare: Stig Malm |
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Håkan Henriksson (Narking), Licens: CC BY 3.0
Gunnar Nilsson (1922–1997) at the May demonstration in Örebro. Chairman of the Swedish Trade Union Confederation 1973–1983.