Gunnar Hägglöf

Gunnar Hägglöf


Tid i befattningen
1967–1971
FöreträdareRolf R:son Sohlman
EfterträdareIngemar Hägglöf

Tid i befattningen
1948–1967
FöreträdareErik Boheman
EfterträdareLeif Belfrage

Tid i befattningen
1947–1948
FöreträdareFörste ämbetsinnehavaren
EfterträdareSven Grafström

Tid i befattningen
1946–1947
FöreträdareStaffan Söderblom
EfterträdareRolf R:son Sohlman

Sveriges envoyé i Belgien
Baserad i London 1944-46, i Haag 1946
Tid i befattningen
1944–1946
FöreträdareGustaf von Dardel
EfterträdareEinar Modig

Tid i befattningen
1944–1946
FöreträdareErik Sjöborg
EfterträdareJoen Lagerberg

Tid i befattningen
14 oktober 1939–13 december 1939
StatsministerPer Albin Hansson
FöreträdareHerman Eriksson
EfterträdareThorwald Bergquist

FöddBo Gunnar Richardsson Hägglöf
12 december 1904
Helsingborg
Död12 januari 1994 (89 år)
Stockholm
UtbildningJur. kand. 1926
Alma materUppsala universitet
YrkeJurist, diplomat, ämbetsman
MinistärRegeringen Hansson II
MakaAnna Folchi-Vici
FöräldrarRichard Hägglöf
Sigrid Hägglöf (f. Ryding)

Bo Gunnar Richardsson Hägglöf, född 12 december 1904 i Helsingborg, död 12 januari 1994 i Stockholm, var en svensk diplomat, ämbetsman och politiker.

Uppväxt och studier

Gunnar Hägglöf kom från en högborgerlig miljö i Stockholm och Veckelnsberg i Södermanland. I hans barndomshem figurerade ledande personer i samhället som Ivar Kreuger, finansminister Theodor Adelswärd, och den ingifte farbrodern professor Tycho Tullberg. Efter studentexamen vid Nya Elementarskolan i Stockholm, tillsammans med Sven Grafström, studerade Hägglöf vid Uppsala universitet, där han hade bland andra Dag Hammarskjöld som kurskamrat. Han tog juris kandidatexamen därifrån 1926.

Arbetsliv

Diplomat och statsråd

Den 13 november 1926 blev han attaché och var, förutom på Regeringskansliet, verksam i Paris, London och Moskva. Därtill var han sekreterare i Nationernas Förbunds nedrustningskonferens 1932–1934, varpå han återvände till Sverige. Efter en undran av Per Albin Hansson, som Hägglöf stod på mycket god fot med, var Hägglöf hade sina politiska sympatier, svarade Hägglöf att han röstade på högern för att stärka mittenpartierna. Strax därefter blev Hägglöf konsultativt statsråd (opolitisk) i regeringen Hansson II den 14 oktober 1939, en post han innehade till den 13 december samma år, då regeringen avgick och ersattes av samlingsregeringen Hansson III. Då Rickard Sandler avgick som utrikesminister, och Hansson skulle bilda samlingsregeringen, var Hägglöf en av dem som föreslogs som efterträdare. I stället återgick han till diplomatbanan.

Sir Winston Spencer Churchill tar emot Nobelpriset för litteratur från Gunnar Hägglöf, 1953
Winston Churchill tar emot Nobelpriset i litteratur från Gunnar Hägglöf, 1953.

Under andra världskriget var han chef för UD:s handelsavdelning och i den rollen hade han flera särskilda uppdrag som förhandlare med bland annat Tyskland, Storbritannien och USA, till exempel om lejdbåtstrafiken som kom igång i februari 1941. Han var den svenska regeringskommissionens (för handelsutbyte) förhandlingsledare med Tyskland från 1940 till 1944, i början tillsammans med Jacob Wallenberg. Han intog ofta en restriktiv hållning till eftergifter för Tyskland, exempelvis emot utställande av krediter till Tyskland 1942.[källa behövs]

Tillsammans med Marcus Wallenberg var han huvudförhandlare med västmakterna i London våren 1943. Dessa förhandlingar ledde fram till Londonavtalet, som innebar en successiv påtvingad minskning av handeln med Tyskland. Förhandlingarna omfattade bland annat permittenttrafiken med vilken Regeringen Hansson III hade tillåtit Nazityska soldater, vapen, och krigsmateriel att fraktas på Svenska järnvägar under perioden juni 1940–augusti 1943.[1]:27-28

Under våren 1944 pågick handelsförhandlingar med Västmakterna i London, och han utsågs då även till envoyé vid de belgiska och nederländska exilregeringarna i London. Från oktober 1944 var han huvudsakligen stationerad i Bryssel, där han var initiativtagare till ett svenskt-belgiskt avtal om hjälpleveranser till Belgien med krediter på 200 miljoner kronor. Efter kriget var han 1946–1947 Sveriges envoyé i Moskva.

Sveriges förste FN-ambassadör

I Sveriges första delegation till Förenta nationerna i november 1946 hade Herman Eriksson utnämnts till landets ständiga ombud där. År 1947 inrättades en post som svensk FN-ambassadör vid högkvarteret i New York, och Gunnar Hägglöf blev då utnämnd till den förste att ha denna befattning. Vid det laget var han en ansedd och erfaren diplomat med goda förbindelser med statschefer, diplomater och ledare inom näringslivet i hela världen. Han stannade dock endast drygt ett år vid FN, och efterträddes av Sven Grafström 1948.

Efter FN

Hägglöf blev därefter ambassadör i London 1948–1967 och i Paris 1967 till sin pensionering 1971. Vid sidan av det ämbetet deltog han vid instiftandet av Europarådet 1949, och var ombud vid den historiska FN-insatsen i Suezkrisen 1956.

Författarskap

Hägglöf utgav flera böcker: Sveriges krigshandelspolitik under andra världskriget (1958), Engelska år (1974), Kina som jag såg det (1978), Sovjet-Ryssland – i går, i dag, i morgon (1979), Det andra Europa (1981) och under pseudonymen Frank Burns Paradis för oss (1952). År 1960 utnämndes han till jur. hedersdoktor vid universitetet i Birmingham. Efter sin pensionering utgav Gunnar Hägglöf sina memoarer i fem band, vilka brukar berömmas som något av det mest vederhäftiga i fråga om skildringar av svensk inrikes- och utrikespolitik under 1900-talet.[källa behövs]

Familj

Hägglöf var son till bankiren Richard Hägglöf (1865–1933) och Sigrid (född Ryding; 1873–1932). Han var gift med grevinnan Anna Folchi-Vici (1918–2000), dotter till greve Carlo Folchi-Vici från Rom. Hans bröder var översten Lars Gösta Hägglöf (1897–1954), bankiren Kjell Halvar Hägglöf (1899–1990), konsuln Stig Olof Hägglöf (1900–1975) och diplomaten Ingemar Hägglöf (1912–1995). Hans systrar var Karin Hägglöf (1894–1959) och Margit Hägglöf (1895–1916).

Bibliografi

  • Paradis för oss (1952) (under pseudonymen Frank Burns)
  • Sveriges krigshandelspolitik under andra världskriget (1958)
  • Möte med Europa, 1926–40 (1971)
  • Samtida vittne, 1940–45 (1972)
  • Fredens vägar, 1945–50 (1973)
  • Engelska år, 1950–60 (1974)
  • Minnen inför framtiden, 1961–71 (1975)
  • Kina som jag såg det (1978)
  • Sovjet-Ryssland – i går, i dag, i morgon (1979)
  • Det andra Europa (1981)

Utmärkelser

Utländska utmärkelser

Referenser

  1. ^ Maria-Pia Boëthius. Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.
  2. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1927. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1927. sid. 74 
  3. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1928. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1928. sid. 186 
  4. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1938. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1938. sid. 79 
  5. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1939. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1939. sid. 79 
  6. ^ Sveriges statskalender för året 1940. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1940. sid. 81 
  7. ^ [a b c] Sveriges statskalender för året 1941. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1941. sid. 81 
  8. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1942. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1942. sid. 81 
  9. ^ Sveriges statskalender för året 1946. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1946. sid. 273 
  10. ^ Sveriges statskalender för året 1947. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1947. sid. 280 
  11. ^ Sveriges statskalender för året 1948. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1948. sid. 270 
  12. ^ Sveriges statskalender för året 1949. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1949. sid. 274 
Företrädare:
Herman Eriksson
Konsultativt statsråd i Sverige
juristkonsult

1939–1939
Efterträdare:
Thorwald Bergquist
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Sveriges FN-ambassadör
1947–1948
Efterträdare:
Sven Grafström
Företrädare:
Rolf R:son Sohlman
Sveriges ambassadör i Paris
1967-1971
Efterträdare:
Ingemar Hägglöf


Media som används på denna webbplats

Question book-4.svg
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Flag of Germany (1935–1945).svg
National flag and merchant ensign of Germany from 1935 to 1945.
Flag of Belgium (civil).svg
The civil ensign and flag of Belgium. It is identical to Image:Flag of Belgium.svg except that it has a 2:3 ratio, instead of 13:15.
Camera-photo.svg
Camera icon
Sweden politic personality icon.svg
Författare/Upphovsman: Ju gatsu mikka, Licens: CC0
Icon for stubs about swedish politic personality
Flag of Italy (1861-1946) crowned.svg
Författare/Upphovsman: F l a n k e r, Licens: CC BY-SA 2.5
Det är enkelt att lägga till en ram runt den här bilden
Grande ufficiale SSML Regno BAR.svg
Författare/Upphovsman: F l a n k e r, Licens: CC BY 3.0
nsatrino della medaglia di grande ufficiale dell'Ordine dei SS Maurizio e Lazzaro del Regno d'Italia.
Flag of the German Reich (1935–1945).svg
National flag and merchant ensign of Germany from 1935 to 1945.
DEU Deutsche Adlerorden 1 BAR.svg
Ribbon bar: Order of the German Eagle (Deutsche Adlerorden); lower classes – 3rd Reich.
LVA Order of the Three Stars - Commander BAR.png
Order of the Three Stars - Commander
ESP Isabella Catholic Order CROSS.svg
Författare/Upphovsman: Heralder, Licens: CC BY-SA 3.0
Ribbon bar of the Order of Isabella the Catholic, Knight's/Dame Cross.
Legion Honneur Commandeur ribbon.svg
Författare/Upphovsman: Orem (wiki-pl: Orem, commons: Orem), Licens: CC BY-SA 3.0
Ribbon bar: Legion Honour, Commander rank
Gunnar Hägglöf.jpg
Gunnar Hägglöf (1904–1994), Swedish diplomat.
BEL Kroonorde Grootkruis BAR.svg
Ribbon bar: Order of the Crown – Grand Cross (Belgium).
(Ordre de la Couronne – Grand-Croix).
(De Kroonorde – Grootkruis).
Order of the Dannebrog K1.svg
Författare/Upphovsman: Skjoldbro, Licens: CC BY-SA 4.0
Order of Danebrog Commander 1st Degree
Ordre de l'Etoile Noire Officier ribbon.svg
Författare/Upphovsman: Boroduntalk, Licens: CC BY 3.0
Ribbon bar: l'Ordre de l'Étoile Noire, Officier. France.
Sir-Winston-Spencer-Churchill-accepts-Nobel-Prize-for-Literature.jpg
Författare/Upphovsman: Nsaaleid, Licens: CC BY-SA 4.0
Sir Winston Spencer Churchill accepts the Nobel Prize for Literature from Gunnar Hägglöf, 1953