Gunnar Dillner

Gunnar Dillner
Född	10 maj 1875[1] Säters stadsförsamling[1], Sverige
Död	16 april 1942[1] (66 år) Danderyds församling[1], Sverige
Medborgare i	Sverige[2]
Sysselsättning	Metallurg
Arbetsgivare	Kungliga Tekniska högskolan
Föräldrar	Abel Dillner
Släktingar	Hjalmar Dillner (syskon)
Redigera Wikidata

Knut Abel Gunnar Dillner, född 10 maj 1875 i Säter, död 16 april 1942 i Stockholm, var en svensk bergsingenjör och industriman.

Dillner avlade studentexamen i Stockholm 1894, avlade examen från Bergshögskolan vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH) 1898 samt studerade vid Polytechnikum i Zürich 1900 och vid Bergsakademien i Freiberg 1903. Han anställdes 1898 vid KTH:s materialprovningsanstalt, var dess föreståndare 1903-07 och tjänstgjorde samtidigt som extra lärare vid KTH i läroämnet metallernas egenskaper. Åren 1907-12 var han anställd i Johnsonkoncernen, de två sista åren som verkställande direktör för Avesta Jernverks AB. Åren 1912-16 var han extra föredragande och tillförordnad byråchef i Kommerskollegium, och arbetade under kristiden som ledamot av krigsförsäkrings- och industrikommissionerna (1914) samt av handelskommissionen (1915). Han fick kommerseråds namn 1915, var samma år delegerad vid svensk-engelska handelsunderhandlingarna samt var ledamot i ett flertal kungliga kommittéer.

Åren 1916-30 var Dillner verkställande direktör för Grängesbergsbolaget (TGO) och Gränges Gruv AB samt LKAB. Han blev ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien 1919 och författade ett stort antal uppsatser och avhandlingar i bergskemiska och metallurgiska frågor i Jernkontorets annaler, Stahl und Eisen och Teknisk tidskrift, vars huvudredaktör han var 1906-07. Han var ordförande i Svenska Teknologföreningen 1908 och i Industriförbundet 1925-27.

Han tillhörde släkten Dillner i Jämtland och var son till fältläkaren Abel Dillner samt sonson till Johan Dillner. Gunnar Dillner var gift tre gånger, först med Astri Maragreta Lucie född Stenberg (1879-1918) dotter till grosshandlare Axel och Lucie Stenberg, sedan Louise och sist med Sigrid Håkansson (1885-1938), dotter till kyrkoherde Gabriel Håkansson i Skön och Sofia född Norberg från Nätra. Hustruns syster Signe var gift med John Fredholm, son till ASEA:s grundare Ludvig Fredholm; en annan syster till henne, Thalmai, var gift med stadsarkitekt Albert Thurdin.

• Om profning af brännmaterialier (Bihang till Jernkontorets annaler, 1900)
• Om olika torfslags bränslevärde (tillsammans med Gunnar Andersson, Bihang till Jernkontorets annaler, 1901)
• Om metallmikroskopien och dess användbarhet vid bedömandet af järns och ståls egenskaper: Föredrag vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte den 29 maj 1902 (1902)
• Om järnets kolföreningar (Jernkontorets annaler, 1902)
• Några synpunkter vid val af tackjärn för gjuteriändamål (Bihang till Jernkontorets annaler, 1902)
• Om spritindustrien i Tyskland (tillsammans med Herman Juhlin-Dannfelt, Kongl. Jordbruksdepartementet, 7, 1903)
• Den Brinellska kulprofningsmetodens användbarhet vid fastställande af sträckhållfasthetens-egenskaper hos järn och stål: Föredrag vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte den 29 maj 1903 (1903)
• Bidrag till kännedom om värmevärdet hos de viktigare i Sverige använda bränslesorterna (tillsammans med Klas Sondén, Bihang till Jernkontorets annaler, 1904)
• Undersökning rörande magnetiska och elektriska egenskaper i olika af järnplåt och gjutstål (tillsammans med Axel Enström, Bihang till Jernkontorets annaler, 1905)
• Den kemiska sammansättningen och strukturens inverkan på rostbildningen hos järn och stål: Föredrag vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte den 29 maj 1907 (1907)
• Stenkols- och koksfrågan från den svenska järnhandteringens synpunkt (1913)
• Om stenkol och stenkolsinköp (Sveriges industriförbund, 1914)
• Industriens krigsberedskap: två föredrag vid Industriförbundets möte den 8 december 1914 (Sveriges industriförbund, 1915)
• Användning av fältspat såsom uppslutningsmedel för råfosfat (tillsammans med Bertil Stålhane, Ingenjörsvetenskapsakademien, 1937)

• Dillner, Knut Abel Gunnar i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923)