Gunnar

Oklundaristningen finns det äldsta belägget på mansnamnet Gunnar.

Gunnar är ett mansnamn med gammalt nordiskt ursprung. Det är bildat av gunnr – strid, och haria (jämför substantivet här) – krigare. Namnet förekommer som runstensnamn från 800-talet på en ristning vid Oklunda gård i Östra Husby i östra Östergötland. Gunnar ristade dessa runor. Och han flydde saker till ett brott. Sökte skydd i detta vi ....

I nordisk mytologi är Gunnar Gjukeson en gestalt i sagorna om Sigurd Fafnesbane. Historien om honom anses bygga på Gundaharius ölbehov, den siste burgunderkonungen, som föll i strid mot hunnerna 437. Namnet var också populärt i fornnordisk tid som till exempel Gunnar på Lidarände, en isländsk storbonde och skald i Njáls saga och Gunnar Keldugnupsfånen, huvudperson i en isländsk askepiltsaga från 1400-talet.

År 1900 var Gunnar det tionde vanligaste pojknamnet. 1925 hade Gunnar avancerat till femteplatsen och höll den positionen även 1950. Därefter har populariteten avtagit. Den 31 december 2014 fanns det totalt 110 650 personer i Sverige med namnet, varav 17 732 med det som tilltalsnamn. Det fanns också 189 personer som hette Gunnar i efternamn vid samma tid.[1] År 2014 fick 70 pojkar namnet som tilltalsnamn.[2]

Namnsdag: 9 januari (sedan 1901).

Personer med namnet Gunnar

Se även

  • Gunnar Cup är namnet på mästerskapstrofén i amerikanska mästerskapet i bandy
  • Gun - motsvarande kvinnliga namnform
  • Gunder - en dansk form av namnet
  • Günther - en tysk form av namnet

Referenser

Media som används på denna webbplats

Östergötlands runinskrifter N288.JPG
Författare/Upphovsman: Västgöten, Licens: CC BY-SA 3.0
Oklundaristningen hittas på en berghäll vid Oklunda gård i Östra Husby socken på Vikbolandet. Runristningen innehåller fem rader med så kallade kortkvistrunor och dateras till 800-talet e Kr. Inskriften betraktas som ett rättshistoriskt dokument. Runorna på hällen läses nedifrån och upp, dess text lyder: "Gunnar ristade dessa runor/ och han flydde saker/sökte detta vi/och han fick undanröjd/och han band/Vifinn gjorde detta." Innebörden kan tolkas som att Gunnar flytt på grund av ett brott, troligen ett dråp, och tagit sin tillflykt till en helig plats, ett så kallat "vi", i Oklunda. På en sådan plats kunde ingen utkräva blodshämnd. Så småningom sonade han sin skuld och förliktes med den dräptes släkt. Vifinn, viets föreståndare, ordnade uppgörelsen.