Gulkindad kricka

	Gulkindad kricka; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Adult hanne i praktdräkt.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Andfåglar; Anseriformes
Familj	Änder; Anatidae
Släkte	Sibirionetta
Art	Gulkindad kricka; S. formosa
Vetenskapligt namn
	§ Sibirionetta formosa
Auktor	Georgi, 1775
Utbredning
	(c) IUCN Red List of Threatened Species, species assessors and the authors of the spatial data., CC BY-SA 3.0
Synonymer
	Nettion formosa; Anas formosa

Gulkindad kricka (Sibirionetta formosa) är en östasiatisk andfågel.^[2] Den häckar i östra Sibirien och flyttar vintertid till Kina, Japan och Korea. Arten uppträder mycket sällsynt i Europa. Fram tills nyligen betraktades många av fynden utgöras av rymlingar från parker, men allt oftare anses den kunna uppträda spontant, däribland i Sverige. Gulkindad kricka kategoriserades tidigare som utrotningshotad på grund av jakt och habitatförstörelse, men beståndet verkar ha återhämtat sig och arten listas numera som livskraftig.

Utseende

Gulkindad kricka är mellan 39 och 43 centimeter lång och är därmed lite större och långstjärtad än kricka. Hanen i praktdräkt är omisskännlig med en mycket distinkt huvudteckning i grönt, gult och svart och med sitt vita lodräta band över bröstsidan och sina förlängda vingtäckare och helsvarta undergump. Ryggen och kroppsidan är grå och buken ljus.

Honan och juvenila fåglar har en liknande brunvattrad dräkt och en ljus rund fläck vid näbbasen. Hos honan är den omgärdad av en mörk ring. De har också ett mörkt tygelstreck bakom ögat. Efter parningen när hanen har ruggat sin praktdräkt och anlagt sin eklipsdräkt påminner han mer om honan.

Båda könen har en svart och grön vingspegel som framtill kantas av ett rödbrunt streck och baktill av ett brett vitt band. Detta ses bäst i flykten. Undersidan av vingen är trefärgad; svart längst fram, vitt i mitten och grått baktill.

Läte

Från hanen hörs diverse djupa kluckande ljud som "klo-klo-klo" eller "proop". Honan har ett hård och plötsligt mörkt kvackande.^[3]

Utbredning och systematik

Gulkindad kricka häckar i skogsregionen i östra Sibirien från Jenisejsbäckenet och österut till Kamtjatka, i sjöar i ytterkanten av tundror och i träskiga skogsområden. Den är en flyttfågel som övervintrar i Japan, Korea och i norra och östra Kina i låglänta sjöar och våtmarker. Vintrarna 1987 och 1988 övervintrade cirka 20 000 individer i Sydkorea och 1990 räknade man till 4 249 individer som övervintrade på sju olika lokaler i Kina.^[4]

Gulkindade krickans utbredningsområde, där grönt betecknar vistelse sommartid och blått övervintringsområde.

Uppträdande i Europa

Arten påträffas mycket sällan i Europa, mestadels vintertid.^[5] Eftersom den är en populär fågel i parker ansågs tidigare många, om inte alla, dessa fynd utgöras av förrymda exemplar.^[6] Fram tills nyligen ansågs det exempelvis råda tvivel om ursprunget till samtliga fynd av arten i Sverige. Vid två tillfällen, i Danmark och Storbritannien, har dock analys av väteisotoper i fågelns fjäderdräkt visat att gulkindad kricka med sibiriskt ursprung kan förekomma naturligt i Europa.^[7]

Med tanke på att arten dessutom är långflyttare och ingalunda en ovanlig art gjorde Raritetskommittén i Birdlife Sverige 2021 en omvärdering av uppträdandet i Sverige, så att gulkindade krickor hädanefter betraktas som spontant förekommande om tecken på att de skulle vara burrymlingar saknas.^[8] Efter en omgranskning har 18 fynd av 19 individer gjorts i Sverige, det första i Nälden i Jämtland 1931 och det senaste i januari och februari 2021 när en hane vistades i Fyrisån i Uppsala och i ett reningsverk i Knivsta i Uppland.^[9]

Systematik

Tidigare placerades den gulkindade krickan i det stora simandssläktet Anas. Studier av molekulära data^[10]^[11] och beteende ^[12] tyder dock på att den inte har några nära släktingar bland dagens änder och placeras numera oftast i ett eget släkte, Sibirionetta. Trots sitt svenska namn är arten närmare släkt med exempelvis årta och skedand än med kricka.

Levnadssätt

Gulkindad kricka häckar i floder, småsjöar, dammar och våtmarker i skogsområden eller på tundra. Födan består av frön, löv och växtdelar, men även vattenlevande ryggradslösa djur. Häckningsbiologin är dåligt känd. Den anländer till häckplatserna mellan slutet av april och maj, med äggläggning i slutet av maj söder om polcirkeln eller början–mitten av juni norr om.^[13]

Status

Tidigare kategoriserades gulkindad kricka som sårbar, främst på grund av habitatförstöring av dess vinterkvarter men även på grund av jakt.^[14] Det finns dock indikationer på att arten håller på att återhämta sig,^[15] med allt ökande antal övervintrare i Sydkorea, i Kina och möjlige, sedan 1990-talet, i Japan. Numera placerar internationella naturvårdsunionen IUCN arten i kategorin livskraftig. Asian Waterbird Census 2004 uppskattade beståndet i Korea till 455 000 individer. I en annan studie samma år rapporterades 658 000 individer, men det tros vara en överskattning.^[1]

Referenser

Noter

^ [a b] BirdLife International 2016 Sibirionetta formosa . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 6 mars 2023.
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
^ Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0
^ Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6
^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9
^ Stephen C.Votier, Gabriel J. Bowen and Jason Newton Stable-hydrogen isotope analyses suggest natural vagrancy of Baikal Teal to Britain Arkiverad 16 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine., 2009, British Birds 102:697-699
^ BirdLife Sverige (2017) Rk-nytt nr. 3, 2021, BirdLife Sveriges Raritetskommité
^ Raritetskommittén, BirdLife Sverige: Raritetskatalogen, birdlife.se/rk/raritetskatalogen. Hämtad 2022-12-10
^ Johnson, Kevin P. & Sorenson, Michael D. (1999): Phylogeny and biogeography of dabbling ducks (genus Anas): a comparison of molecular and morphological evidence, Auk 116 (3): 792–805. PDF fulltext Arkiverad 5 februari 2007 hämtat från the Wayback Machine.
^ Gonzalez, J., H. Düttmann and M. Wink (2009), Phylogenetic relationships based on two mitochondrial genes and hybridization patterns in Anatidae, J. Zool. 279, 310-318.
^ Johnson, Kevin P. McKinney, Frank; Wilson, Robert & Sorenson, Michael D. (2000): The evolution of postcopulatory displays in dabbling ducks (Anatini): a phylogenetic perspective. Animal Behaviour 59 (5): 953–963 PDF fulltext Arkiverad 5 januari 2006 hämtat från the Wayback Machine.
^ Carboneras, C. & Kirwan, G.M. (2020). Baikal Teal (Sibirionetta formosa). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52867 13 april 2020).
^ Lars larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
^ Dunn, John L. and Alderfer, Jonathan, "National Geographic Complete Birds of North America", ISBN 0-7922-5314-0

Källor

Lars larsson, Birds of the World, 2001, cd-rom

Externa länkar

Wikispecies har information om gulkindad kricka.
Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör gulkindad kricka.
Bilder & media
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b] BirdLife International 2016 Sibirionetta formosa . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 6 mars 2023.

[CC-2] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11

[eastasia-3] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, ISBN 978-0-7136-7040-0

[4] Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom

[Mitchell-5] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6

[Fågelguiden-6] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9

[7] Stephen C.Votier, Gabriel J. Bowen and Jason Newton Stable-hydrogen isotope analyses suggest natural vagrancy of Baikal Teal to Britain Arkiverad 16 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine., 2009, British Birds 102:697-699

[RKNYTT-8] BirdLife Sverige (2017) Rk-nytt nr. 3, 2021, BirdLife Sveriges Raritetskommité

[9] Raritetskommittén, BirdLife Sverige: Raritetskatalogen, birdlife.se/rk/raritetskatalogen. Hämtad 2022-12-10

[10] Johnson, Kevin P. & Sorenson, Michael D. (1999): Phylogeny and biogeography of dabbling ducks (genus Anas): a comparison of molecular and morphological evidence, Auk 116 (3): 792–805. PDF fulltext Arkiverad 5 februari 2007 hämtat från the Wayback Machine.

[11] Gonzalez, J., H. Düttmann and M. Wink (2009), Phylogenetic relationships based on two mitochondrial genes and hybridization patterns in Anatidae, J. Zool. 279, 310-318.

[12] Johnson, Kevin P. McKinney, Frank; Wilson, Robert & Sorenson, Michael D. (2000): The evolution of postcopulatory displays in dabbling ducks (Anatini): a phylogenetic perspective. Animal Behaviour 59 (5): 953–963 PDF fulltext Arkiverad 5 januari 2006 hämtat från the Wayback Machine.

[hbw-13] Carboneras, C. & Kirwan, G.M. (2020). Baikal Teal (Sibirionetta formosa). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52867 13 april 2020).

[14] Lars larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom

[15] Dunn, John L. and Alderfer, Jonathan, "National Geographic Complete Birds of North America", ISBN 0-7922-5314-0

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

Navigation

Navigering

Temaportaler