Guillaume Brune
| Guillaume Brune | |
.jpg) | |
| Född | 13 mars 1763[1][2][3] Brive-la-Gaillarde, Frankrike |
|---|---|
| Död | 2 augusti 1815[4][1][2] (52 år) Avignon, Frankrike |
| Begravd | Saint-Just-Sauvage |
| Medborgarskap | Frankrike |
| Sysselsättning | Diplomat, politiker, militär |
| Befattning | |
| Fransk pair Ambassadör (1802–1806) | |
| Utmärkelser | |
| Marskalk av Frankrike Riddare av Sankt Ludvigsorden Storkors av Hederslegionen Namn ingraverat på Triumfbågen | |
| Redigera Wikidata | |
Guillaume Anne Marie Brune, född 13 mars 1763, död 2 augusti 1815, var en fransk militär.
Brune var vid franska revolutionens början verksam som journalist i Paris och stod i nära förbindelse med Danton. År 1791 inträdde han i armén, blev redan 1793 generaladjutant och överste, deltog 1795 i kuvandet av Vendémiaire-upproret och sändes 1796 till Italien. Här utmärkte sig Brune särskilt vid Rivoli och blev generallöjtnant 1797. År 1798 grundade Brune i Schweiz Helvetiska republiken, 1799 slog han de i Holland landstigna engelsmännen samt bidrog därpå till återställandet av lugnet i västra Frankrike. Efter slaget vid Marengo kommenderade Brune med framgång i Italien och var 1802-1805 ambassadör i Konstantinopel. År 1804 utnämndes han till fältmarskalk, och fick i början av 1807 befälet över de trupper, som opererade mot svenskarna, och intog Pommern samt slöt med Johan Christopher Toll en kapitulation 7 september 1807, varigenom svenska armén utrymde Rügen men fritt fick återvända till Sverige. Vid ett sammanträffande, som Brune haft med Gustav IV Adolf i Schlatkow nära Anklam och där kungen försökt vinna Brune för bourbonerna, väckte emellertid Napoleon I:s misstankar. Detta i kombination med Brunes försumlighet att upprätthålla kontinentalblockaden bragte honom i onåd hos Napoleon, och han måste dra sig tillbaka till privatlivet. År 1814 hyllade Brune Ludvig XVIII men slöt sig under de hundra dagarna till Napoleon och fick av honom befälet i det rojalistiska södra Frankrike. Fastän Brune inte syns ha gått särskilt hårt fram och efter Waterloo valde att kapitulera, var förbittringen mot honom stark, och på väg till Paris mördades han av en rojalistisk pöbel. Brune har i allmänhet setts som en duglig militär och aktningsvärd människa och var respekterad även av sina fiender.
Referenser
Noter
- ^ [a b] Guillaume Marie Anne Brune, Biografisch Portaal (på nederländska), Biografisch Portaal-nummer: 01346869, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Guillaume-Marie-Anne-Brunetopic/Britannica-Online, omnämnd som: Guillaume Brune, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ GeneaStar, GeneaStar person-ID: bruneg, omnämnd som: Guillaume Brune.[källa från Wikidata]
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
Källor
- Svensk uppslagsbok, Lund 1930
| |||||||
Media som används på denna webbplats
.svg)
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 3.0
Imperial Coat of Arms of the French First Empire (1804-1815), under Napoleon Bonaparte.
- The Arms depicts a shield with a golden eagle in front of a blue background, within its talons clutching a thunderbolt. The shield is surrounded by Napoleon's red Imperial mantle, filled with golden bees. The shield is topped by a the Imperial crown, which sits atop a golden Imperial helmet. Surrounding the shield is the the chain and pendant of the Legion d'honneur. Crossed behind the shield are the Scepters of justice and mercy.
- Charles Normand, Armes et sceau de l'Empire français, Paris, 1804
Författare/Upphovsman: Ipankonin, Licens: CC BY-SA 3.0
Baton of the Napoleonic Marshals of France.
Copie d'après un original de madame Benoist commandé par Napoléon Ier pour la salle des maréchaux du palais des Tuileries à Paris, détruit dans l'incendie de 1871