Gruppen Europeiska konservativa och reformister
- Denna artikel behandlar den nuvarande partigruppen och alla dess föregångare.
 Partigrupper i Europaparlamentet | |
| Gruppen Europeiska konservativa och reformister | |
| Förkortning | ECR |
| Gruppledare | Joachim Brudziński Nicola Procaccini |
| Antal mandat | 78 / 720 |
| Grundat | 14 juli 2009 i nuvarande form |
| Politisk ideologi | Nationalkonservatism Ekonomisk liberalism Anti-federalism |
| Politisk position | Höger[1][2] Intern faktion: Mitten-höger till extremhöger[3][4][5] |
| Europeiskt parti | Europeiska konservativa och reformister |
| Webbplats | ecrgroup.eu |
Gruppen Europeiska konservativa och reformister (engelska: European Conservatives and Reformists Group, ECR-gruppen) är en partigrupp i Europaparlamentet bestående av 78 ledamöter från nationalkonservativa, ekonomiskt liberala, mjukt euroskeptiska och anti-federalistiska partier.[6] Gruppen utgörs till största delen av Europeiska konservativa och reformister (ECR) och är den fjärde största partigruppen i Europaparlamentet sedan valet 2024. Även ledamöter tillhörandes Europeiska kristna politiska rörelsen (ECPM) ingår i gruppen.
I gruppen ingår bland annat ledamöterna från polska Lag och rättvisa, italienska Italiens bröder och svenska Sverigedemokraterna. Gruppen innefattar även ledamöter från spanska Vox, tjeckiska Medborgardemokraterna och finländska Sannfinländarna. Innan Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen den 1 februari 2020 ingick även ledamöterna från brittiska Konservativa partiet, som hade varit pådrivande i att skapa gruppen efter valet 2009. Gruppledare är Joachim Brudziński och Nicola Procaccini.
Historia
Ursprungligt bildande och ombildningar
| Gruppnamn | Period |
|---|---|
| Gruppen Europeiska konservativa | 16 januari 1973–16 juli 1979 |
| Gruppen Europademokrater | 17 juli 1979–1 maj 1992 |
| Gruppen Europeiska konservativa och reformister | 14 juli 2009– |
I samband med att Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig till Europeiska gemenskaperna den 1 januari 1973 valde brittiska Konservativa partiet och danska Konservative Folkeparti att inte ansluta sig till den kristdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Istället bildade de en egen partigrupp, ”Gruppen Europeiska konservativa”, den 16 januari 1973. Efter valet 1979 ombildades gruppen till ”Gruppen Europademokrater” (ED), som blev den fjärde största partigruppen i Europaparlamentet. I valet 1984 vann Konservative Folkeparti ett nytt mandat, medan Konservativa partiet backade kraftigt så att gruppens totala antal mandat minskade från 64 till 50. Nedgången fortsatte i valet 1989 då båda partierna förlorade mandat.
Efter att ha kraftigt minskat i storlek ombildades ”Gruppen Europademokrater” till en undergrupp till Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokratiska gruppen) (EPP-gruppen). Konservativa partiet och Konservative Folkeparti anslöt sig till EPP-gruppen, men Konservativa partiet valde att stå utanför Europeiska folkpartiet (EPP). Detta ledde till att EPP-gruppen ombildades efter valet 1999 till ”Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna”.
Valet 2009 och splittringen av EPP-ED-gruppen
_group_(48188712901).jpg)
I samband med unionens utvidgning den 1 maj 2004 tillkom tjeckiska Medborgardemokraterna till undergruppen. Under 2006 bildade Medborgardemokraterna tillsammans med Konservativa partiet Rörelsen för europeisk reformation (MER). Inför valet 2009 började Konservativa partiet och Medborgardemokraterna att inleda ett samarbete med andra partier utanför EPP, främst polska Lag och rättvisa, om att bilda en egen partigrupp efter valet. Följaktligen bildades ”Gruppen Europeiska konservativa och reformister” efter valet och blev den fjärde största partigruppen i Europaparlamentet jämte Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.[7]
I kontrast till EPP-gruppen intog ECR-gruppen en betydligt mer skeptisk inställning till det europeiska samarbetet med krav om reformer. Vid Europaparlamentets första sammanträde efter valet misslyckades ECR-gruppen med att få sin kandidat Michał Kamiński vald till vice talman. Istället valdes Edward McMillan-Scott, som också tillhörde ECR-gruppen men som kandiderade som oberoende kandidat mot gruppens rekommendation. McMillan-Scott uteslöts följaktligen från brittiska Konservativa partiet och anslöt sig till Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE-gruppen).[8] Kamiński utsågs istället till ny gruppledare.
Den 1 oktober 2009 bildades det europeiska politiska partiet Alliansen konservativa och reformister i Europa (ACRE) med Derk Jan Eppink som partiledare. Jan Zahradil valdes senare till ny partiledare. Den 8 mars 2011 valdes Jan Zahradil även till gruppledare efter interna stridigheter i ECR-gruppen som hade lett till Kamińskis avgång.[9][10][11] Han ersattes den 14 december 2011 som gruppledare av Martin Callanan. Efter valet 2014 stärktes gruppen med ledamöter från nya partier och samtidigt valde gruppen Syed Kamall till ny gruppledare. Den 5 juli 2017 infördes ett medordförandeskap; utöver Kamall utsågs även Ryszard Legutko till att leda gruppen.[12]
Valet 2019 och ECR-gruppens fortsatta utveckling
I början av juli 2018 anslöt sig ledamöterna från Sverigedemokraterna till ECR-gruppen.[13] Efter valet 2019 tappade gruppen något i styrka, främst på grund av Konservativa partiets tillbakagång i Storbritannien. Efter valet utsågs Raffaele Fitto och Ryszard Legutko till gruppledare.[14] Samtidigt bytte Alliansen konservativa och reformister i Europa namn till Europeiska konservativa och reformister, så att det europeiska politiska partiet fick samma namn som sin partigrupp i Europaparlamentet.
I februari 2023 utsågs Nicola Procaccini till ny gruppledare efter Raffaele Fitto.[15] I april 2023 anslöt sig ledamöterna från Sannfinländarna till ECR-gruppen efter att tidigare ha tillhört Gruppen Identitet och demokrati (ID-gruppen).[16][17]
I valet 2024 växte gruppen något. Joachim Brudziński utsågs till ny gruppledare efter Legutko efter valet.
Parlamentariskt arbete
ECR-gruppen för samman konservativa och ekonomiskt liberala ledamöter av Europaparlamentet med en mjukt euroskeptisk och anti-federalistisk inställning. Gruppen kallar sig själv för ”eurorealistisk”.[6] Gruppen är associerad med Europeiska konservativa och reformister (ECR).
Gruppen gör anspråk på att följa i bland annat Margaret Thatchers ideologiska fotspår genom en kombination av ekonomisk liberalism och socialkonservatism. Gällande den ekonomiska politiken har gruppen i stort profilerat sig som mer positiv till marknadsekonomi och handel jämfört med kristdemokratiska Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) och högernationalistiska Gruppen Identitet och demokrati (ID-gruppen). Det finns dock en viss variation inom gruppen, till exempel har polska Lag och rättvisa anammat ekonomiskt protektionistiska ståndpunkter, såsom statsstöd till vad som anses vara särskilt viktiga sektorer.[18]
Sammansättning
| Val | Historisk mandatfördelning | Nuvarande mandatfördelning |
|---|---|---|
| 1979 | 64 av 410 |  Ledamöter tillhörande partigruppen |
| 1984 | 50 av 434 | |
| 1989 | 34 av 518 | |
| 1994 | 0 av 567 | |
| 1999 | 0 av 626 | |
| 2004 | 0 av 732 | |
| 2009 | 55 av 736 | |
| 2014 | 70 av 751 | |
| 2019 | 62 av 751 | |
| 2024 | 78 av 720 |
ECR-gruppen består av 78 ledamöter från 18 medlemsstater. Gruppen har traditionellt dominerats av ledamöter från Lag och rättvisa i Polen och Konservativa partiet i Storbritannien, som dock lämnade gruppen efter Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen den 1 februari 2020. Sedan dess har Italiens bröder blir alltmer dominerande i gruppen.e I övrigt har gruppen en förhållandevis jämn representation mellan Väst- och Östeuropa. Gruppen är den fjärde största i Europaparlamentet.[19] Ledamöter från en och samma medlemsstat bildar en nationell delegation.
Gruppens ledamöter utser ett ordförandeskap bestående av två gruppledare och sex vice gruppledare för en period av fem år, som kan förnyas. Ordförandeskapet ansvarar för att fatta snabba beslut i viktiga frågor, leda gruppsammanträden och representera gruppen utåt. Det bereder också sammanträdena för gruppens presidium, som består av ordförandeskapet, gruppens ledamöter av Europaparlamentets presidium, ledarna för de nationella delegationerna samt andra ledamöter.[6]
För varje utskott utser gruppen även samordnare som ansvarar för att övervaka de politiska frågorna i utskottet. I vissa fall utses även vice samordnare.
Parlamentsledamöter
| Medlemsstat | Nationellt parti | Europeiskt parti | Mandat | |
|---|---|---|---|---|
 Belgien | Ny-Flamländska Alliansen | EFA | 3 | |
 Bulgarien | Ima takav narod | – | 1 | |
 Cypern | Ethniko Laiko Metopo | – | 1 | |
 Danmark | Danmarksdemokraterne | – | 1 | |
 Estland | Estlands konservativa folkparti | – | 1 | |
 Finland | Sannfinländarna | – | 1 | |
 Frankrike | Reconquête | – | 4 | |
 Grekland | Grekisk lösning | – | 2 | |
 Italien | Italiens bröder | ECR | 24 | |
 Kroatien | Domovinski pokret | – | 1 | |
 Lettland | Nationella alliansen | ECR | 2 | |
| Lettland | Apvienotais saraksts | – | 1 | |
 Litauen | Lietuvos valstiečių liaudininkų sąjunga | – | 1 | |
| Litauen | Valaktionen för polacker i Litauen | ECR | 1 | |
 Luxemburg | Alternativa demokratiska reformpartiet | – | 1 | |
 Nederländerna | Reformerta samhällspartiet | ECPM | 1 | |
 Polen | Lag och rättvisa | ECR | 20 | |
 Rumänien | Alianța AUR | – | 6 | |
 Sverige | Sverigedemokraterna | ECR | 3 | |
 Tjeckien | Medborgardemokraterna | ECR | 3 |
Se även
- Europeiska konservativa och reformister
- Europeiska kristna politiska rörelsen
- Partigrupper i Europaparlamentet
Referenser
- ^ ”Ursula von der Leyen makes final pledges to secure EU's top job”. The Guardian. 15 juli 2019. https://www.theguardian.com/world/2019/jul/15/ursula-von-der-leyen-makes-final-pledges-secure-eu-top-job. ”Von der Leyen says in her letters that she hopes the "snapshot" on her positions, some of which are retreads of previous proposals from the commission, will reassure her critics, although there is a risk of putting off MEPs within the more Eurosceptic and rightwing European Conservatives and Reformists group, in which Poland's Law and Justice is the largest party.”
- ^ ”Explainer: Von der Leyen's rocky path to confirmation as EU Commission chief”. Reuters. 12 juli 2019. https://www.reuters.com/article/us-eu-jobs-vonderleyen-explainer/explainer-von-der-leyens-rocky-path-to-confirmation-as-eu-commission-chief-idUSKCN1U71M3. ”The right-wing European Conservatives and Reformists (ECR), will decide just ahead of the vote whether to support von der Leyen, but officials say the group is divided over the issue.”
- ^ ”Dutch and Greek far-right parties join ECR Group”. European Interest. 6 juni 2019. https://www.europeaninterest.eu/article/dutch-greek-far-right-parties-join-ecr-group/.
- ^ McDonnell, Duncan; Werner, Annika (4 May 2018). ”Respectable radicals: why some radical right parties in the European Parliament forsake policy congruence”. Journal of European Public Policy 25 (5): sid. 747–763. doi:. ISSN 1350-1763.
- ^ Falkner, Gerda; Plattner, Georg (2018). ”Populist Radical Right Parties and EU Policies: How coherent are their claims?”. EUI Working Paper RSCAS (38): sid. 5. https://cadmus.eui.eu/bitstream/handle/1814/56165/RSCAS_2018_38.pdf?sequence=1&isAllowed=y.
- ^ [a b c] ”Who we are?” (på engelska). Gruppen Europeiska konservativa och reformister. https://ecrgroup.eu/ecr. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Valresultat”. Europaparlamentet. 5 juni 2014. https://www.europarl.europa.eu/elections2014-results/sv/election-results-2009.html. Läst 8 september 2023.
- ^ ”New European Conservatives group in disarray over renegade MEP” (på engelska). EUobserver. 14 juli 2009. https://euobserver.com/eu-political/28457. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Eurosceptic group in turmoil as leader steps down” (på engelska). EUobserver. 27 januari 2011. https://euobserver.com/eu-political/31707. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Czech beats British Conservative to lead EP group” (på engelska). Politico. 8 mars 2011. https://www.politico.eu/article/czech-beats-british-conservative-to-lead-ep-group/. Läst 15 november 2022.
- ^ ”UK Tories lose leadership of parliament group” (på engelska). EUobserver. 9 mars 2011. https://euobserver.com/news/31949. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Ryszard Legutko elected the ECR Co-Chairman” (på engelska). Gruppen Europeiska konservativa och reformister. 5 juli 2017. https://ecrgroup.eu/article/ryszard_legutko_elected_the_ecr_co_chairman. Läst 8 september 2023.
- ^ ”Sweden Democrats join ECR group in European parliament” (på engelska). EUobserver. 5 juli 2017. https://euobserver.com/tickers/142281. Läst 15 november 2022.
- ^ ”ECR Group holds constitutive meeting” (på engelska). Gruppen Europeiska konservativa och reformister. 19 juni 2019. https://ecrgroup.eu/article/ecr_group_holds_constitutive_meeting. Läst 15 november 2022.
- ^ ”Nicola Procaccini succeeds Raffaele Fitto as co-chair of the ECR Group” (på engelska). Gruppen Europeiska konservativa och reformister. 14 april 2023. https://ecrgroup.eu/article/nicola_procaccini_succeeds_raffaele_fitto_as_co_chair_of_the_ecr_group. Läst 15 april 2023.
- ^ ”European Conservatives group admits Finns Party as new member” (på engelska). Politico. 11 april 2023. https://www.euractiv.com/section/politics/news/european-conservatives-group-admits-finns-party-as-new-member/. Läst 15 april 2023.
- ^ ”Far-right Finns Party moves to ECR group in EU Parliament” (på engelska). Politico. 5 april 2023. https://www.politico.eu/article/far-right-finns-party-ecr-european-conservatives-and-reformists-group-parliament/. Läst 15 april 2023.
- ^ ”Conservatism and ‘Eurorealism’ in the European Parliament: the European Conservatives and Reformists under the leadership of Poland’s Law and Justice” (på engelska). Taylor & Francis Group. 6 maj 2022. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/23745118.2022.2065725. Läst 8 september 2023.
- ^ ”Ledamöter ordnade efter politisk grupp och land”. Europaparlamentet. https://www.europarl.europa.eu/meps/sv/search/table. Läst 15 november 2022.
Externa länkar
| |||||
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
 | EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
Media som används på denna webbplats
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.
The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.
It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.Political groups of the European Parliament in the Louise Weiss building:
.svg)
The civil ensign and flag of Belgium. It is identical to Image:Flag of Belgium.svg except that it has a 2:3 ratio, instead of 13:15.
Det är enkelt att lägga till en ram runt den här bilden
Författare/Upphovsman: European Parliament from EU, Licens: CC BY 2.0
This photo is free to use under Creative Commons license CC-BY-4.0 and must be credited: "CC-BY-4.0: © European Union 2019 – Source: EP". (<a href="https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/" rel="noreferrer nofollow">creativecommons.org/licenses/by/4.0/</a>) No model release form if applicable. For bigger HR files please contact: webcom-flickr(AT)europarl.europa.eu