Groa
Groa (Gróa) var i nordisk mytologi en völva som var gift med Aurvandil den djärve.[1] Snorre Sturlasson berättar, att när Tor gick holmgång mot jätten Hrungner, som han slog ihjäl med sin hammare, så träffades han själv av en brynstensskärva som borrade sig in i skallen på honom. Då uppsöktes han av völvan Groa. Hon gol galdrar över honom till dess att brynstenen lossnade. När Tor märkte att stenen var på väg ut, ville han löna Groa för hennes konst och berättade då den goda nyheten att Aurvandil, som hon trott vara död, fortfarande levde och snart skulle vara hemma igen. Men då blev Groa så glad att hon glömde bort sina galdrar, varför stenen fortfarande sitter kvar i Tors huvud. Därför gäller, enligt Snorre, följande regel för gott uppförande: Man bör aldrig kasta en brynsten på tvärs över golvet, för då rör sig flisan i Tors huvud.[1]
Groa är också namnet på en död völva som omtalas i eddadikten Grógaldr (Groas trollsång). När hennes son Svipdag av sin onda styvmor tvingas ut på friarfärd till gudinnan Menglöd, väcker han upp den döda för att be henne gala galdrar som kan skydda honom på resan.
Viktor Rydberg trodde att dessa båda völvor var en och samma person,[2] som han med ledning av namnet tolkade som en fruktbarhets- eller växtlighetsdis. Men namnet Groa är inte så gammalt att en sådan tolkning är rimlig.[3] Etymologiskt kommer namnet troligen från det norröna verbet gróa (gro, växa), men att det i eddorna har kommit att bli ett völvenamn kan bero på påverkan från det keltiska namnet Groach (eller Gruach), som dels betyder "kvinna" (i synnerhet "gammal kvinna"), dels "spåkvinna" eller "häxa". På nordisk botten har detta häxnamn associerats med det inhemska gróa och så kommit att knytas till den goda völvan, helbrägdagörerskan – hon som använder livsbefrämjande och botande trolldom.[4] Aurvandils hustru Groa, liksom Svipdags mor med samma namn, nämns ju uttryckligen som goda völvor.
En annan völva med namnet Groa finns i Vatnsdæla saga, kapitel 36, och en är nämnd i Göngu-Hrólfs saga. För övrigt tycks namnet Groa ha varit populärt på vikingatiden. Tio personer med detta namn omtalas i Landnámabók, men om någon av dessa också varit völva får vi inte veta.[5]
Källor
- ^ [a b] Skáldskaparmál 17.
- ^ Groa i Fädernas gudasaga. Den "Egil" som nämns är enligt Rydberg identisk med Aurvandil.
- ^ Rudolf Simek (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, sid 120. ISBN 978-0-85991-513-7
- ^ Hjalmar Falk, "Om Svipdagsmál" i Arkiv för nordisk filologi, del 1, 1893. sid 339.
- ^ De tio finns i kapitlen 53, 82, 105 (Sturlubók), 172, 177, 178, 183, 185, 270, 275 och 281. Kapitelindelningen efter Carsten Lyngdrup Madsens danska översättning Landnamabogen
Media som används på denna webbplats
An amulet, "silver strongly gilt", representing the hammer of Thor. Found in 1877 in Skåne, Sweden.
The engraving shows two women and a dog on top of what looks like a small cliff. The woman on the left is sitting. In her right hand she holds a large rectangular object, a shield or screen of some sort. In her left hand she holds what may be a sceptre. Her arms are exposed, as is one of her breasts and one of her feet. She has shoulder-length light hair. She has a somewhat neutral facial expression and appears passive. The dog is to the left of the rectangular object and appears to look on the two women. The woman on the right is standing. She points her right hand forward. Her mouth is open and her general appearance is consistent with her giving some sort of speech. Her arms and feet are bare. Below the cliff there is a multitude of people looking upwards towards the two women. There are two birds in the air and some trees in the background.
The image list on page 468 in the book describes this image as "Valorna Groa och Heid", i.e. the prophetesses Groa (Gróa) and Heid (Heiðr). It precedes the poem Völuspá and is clearly meant to serve as an illustration for it.