Gravskick

Kristen begravning med kista.
De döda placerades sittande i en gravkammare under bondestenåldern.
Kremering i Nepal.
Omhändertagandet av döda människor har i alla tider varit omgivet av olika riter.

Gravskick är en term för de olika sätt som människor begraver sina döda anhöriga i olika kulturer, historiskt såväl som i nutid. Själva handlingen att begrava någon kallas gravsättning (till skillnad från jordfästning). Gravsättning inkluderar även utströende av avlidnas aska.[1] Man säger att den avlidne kommer till sitt vilorum.[2][3]

De huvudsakliga gravskicken genom tiderna har varit jordbegravning, placering i gravkammare, vattenbegravning, kremering följt av nedgrävning av askan i en urna eller askutströende, utläggande av lik, samt efterbegravning.[4]

Olika gravskick

Kollektiva gravplatser

Förhistoriska

Begravningsriter

Se även


Källor

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Bagamati cremation.jpg
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY-SA 2.0
Järfälla kyrka Begravning.jpg
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY-SA 3.0
Hallonflickan Bild 2 Begravning.jpg
Författare/Upphovsman: Gunnar Creutz, Falbygdens museum, Licens: CC BY-SA 3.0
Utställningsbild (originalfil; blandteknik med tecknade och skannade element) skapad av arkeologen och konstnären Gunnar Creutz till den arkeologiska utställningen Hallonflickan sommaren 2011 på Falbygdens museum i Falköping. Bilden visar hur konstnären tänker sig att en begravning i en gånggrift för 5000 år sedan kunde gestaltat sig. På bilden ses en kvinna i grön klänning eller tunika på huk intill tre döda (varav två skelett) i sittande hocker i en mörk gravkammare. I konstnärens vision är kvinnan i grön klänning Hallonflickan medan den nyligen döda kvinnan är hennes "gammelmor" (troligen mormor), som var familjegruppens kvinnliga ledare. Den uppladdade filen är originalfilen, som utställningsbilden skrevs ut från.
Atala au tombeau,1808,Girodet de Roussy -Trioson, Louvre..JPG
Por la corrección y la elegancia del dibujo, este lienzo recuerda las tendencias de la escuela de David, pero devuelve también el efecto romántico que Chateaubriand, de regreso de las orillas del Ontario y del Meschacébé, había inaugurado en la literatura.