Grålira

	Grålira; Status i världen: Nära hotad
	Grålira
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Stormfåglar; Procellariiformes
Familj	Liror; Procellariidae
Släkte	Ardennase text
Art	Grålira; A. grisea
Vetenskapligt namn
	§ Ardenna grisea
Auktor	Gmelin, 1789
Utbredning
	(c) Pinpin, CC BY-SA 3.0 Grålirans världsutbredning.; Gult = häckningsområde ; Blått = övervintringsområde
Synonymer
	Puffinus griseus;

Grålira (Ardenna grisea) är en fågel som tillhör familjen liror inom ordningen stormfåglar.^[2]

Utseende

Gråliran är 40–50 centimeter lång och har ett vingspann på 95–110 centimeter. Den har mörk fjäderdräkt. Vid dålig sikt ser den helt svart ut, men vid bättre ljus ser den mörkgrå eller mörkbrun ut med en silverfärgad rand längs mitten av vingundersidan.

När det blåser utnyttjar den sig i flykten bland annat av dynamisk glidflykt, liksom andra liror, då den tippar från sida till sida på stela vingar i djupa bågar. Under dynamisk glidflykt slår den sällan med vingarna och denna glidflygningsteknik kallas ibland för "lirflykt". I aktiv flykt flyger den kraftfullt och rakt och ger ett intryck av en liten albatross.

Kortstjärtad lira (Ardenna tenuirostris) har även den sotbrun dräkt och blekgrå vingundersidor, men har kortare näbb, brantare panna, kortare bakkropp och stjärt. Vidare är de ljusa vingundersidorna mindre påtagligt kontrastrika.^[3]

Läten

Gråliran är ljudlig vid häckningskolonierna, men troligen mestadels tystlåten till havs. Huvudlätet som huvudsakligen yttras från marken (och bara sällsynt i flykten) är ett kusligt upprepat jamande ylande, ett hest stönande "der-rer-ah" eller ett ljusare "coo-roo-ah", delvis på inandning, delvis utandning. Hanens läte är möjligen något ljusare. Under spelet yttras lätena i duett.^[4]^[5]

Utbredning och flyttning

Gråliran häckar på små öar i södra Stilla havet och södra Atlanten, särskilt runt Nya Zeeland, Falklandsöarna och Eldslandet. Fågeln Den är en långflyttare som följer en cirkulär rutt. Den flyger norrut över västra delen av Stilla havet och Atlanten när häckningssäsongen avslutas i mars–maj, och når subarktiska vatten i juni–juli, då den korsar havet från väster till öster och sedan återvänder över den östra sidan i september–oktober och återkommer till häckningsplatserna i november.

Över Atlanten flyger den över 14 000 kilometer från häckningskolonin på Falklandsöarna till Nordatlanten utanför norra Norge. Den uppträder regelbundet vid Sveriges västkust under flyttningen, några gånger till och med i Östersjön.^[6]

Grålirorna i Stilla havet flyttar liknande distanser, men häckningskolonierna där ligger lite längre norrut, utanför Nya Zeeland, varifrån fåglarna flyger till Aleuterna för att övervintra.

Systematik

Trots sitt stora utbredningsområde delas inte arten upp i några underarter. Tidigare fördes arten till släktet Puffinus, men DNA-studier visar att detta är parafyletiskt, där de mindre arterna står närmare Calonectris.^[7]

Ekologi

Gråliran livnär sig av fisk och bläckfisk och kan dyka ner till 60 meters djup, men tar oftast föda vid havsytan. De kan då följa efter valar och fånga fisk som rörs upp av dem. De kan också följa efter fiskebåtar och ta fiskrester som kastats överbord. Gråliran häckar i stora kolonier och har sitt bo i en jordhåla som den bara besöker nattetid.

Grålira och människan

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en mycket stor population, men tros minska i antal relativt kraftigt.^[1] IUCN kategoriserar därför arten som nära hotad (LC).^[1] Världspopulationen uppskattades 2004 till fler än 20 miljoner individer, varav 4,4 miljoner tros häcka i Nya Zeeland och dessutom väldigt stora kolonier i Chile, bland annat på ön Guafo.^[1]

Jakt

På Nya Zeeland fångas och äts gråliror traditionellt bland maorier. Ungfåglar tas från bon innan de börjat flyga. Ofta bevaras köttet genom insaltning.

Namn

Fågeln har på svenska också kallats grå lira och mörk lira.^[8]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter

^ [a b c d] BirdLife International 2012 Ardenna grisea Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2016.
^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
^ Shirihai, H. (2007). A Complete Guide to Antarctic Wildlife. The Birds and Mammals of the Antarctic Continent and the Southern Ocean. Second edition. A. & C. Black, London, UK
^ Brooke, M. (2004). Albatrosses and Petrels Across the World. Oxford University Press, Oxford, UK.
^ Grålira i Artportalen
^ Penhallurick & Wink (2004), Analysis of the taxonomy and nomenclature of the Procellariiformes based on complete nucleotide sequences of the mitochondrial cytuchrome b gene, Emu, vol.104, sid:125-147
^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

Källor

Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör grålira.
Bilder & media
Wikispecies har information om grålira.
Artförteckning
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wiktionary har ett uppslag om grålira.
Ordbok

[IUCN-1] [a b c d] BirdLife International 2012 Ardenna grisea Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2016.

[CC-2] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[Indian-3] Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press

[4] Shirihai, H. (2007). A Complete Guide to Antarctic Wildlife. The Birds and Mammals of the Antarctic Continent and the Southern Ocean. Second edition. A. & C. Black, London, UK

[5] Brooke, M. (2004). Albatrosses and Petrels Across the World. Oxford University Press, Oxford, UK.

[6] Grålira i Artportalen

[7] Penhallurick & Wink (2004), Analysis of the taxonomy and nomenclature of the Procellariiformes based on complete nucleotide sequences of the mitochondrial cytuchrome b gene, Emu, vol.104, sid:125-147

[8] Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

Navigation

Navigering

Temaportaler