Global uppvärmning

Denna artikel behandlar den nuvarande globala uppvärmningen. För klimatförändringar i allmänhet, se klimatförändring och paleoklimatologi.
graf som visar stigande medeltemperatur
Globala temperaturavvikelser från 1880 till och med 2020. Noll är medeltemperaturen från åren 1951-1980. Den svarta linjen är årliga medelvärden medan den röda representerar medelvärden över 5 år.[1]
Världskarta som visar på en högre temperaturavvikelse i större delen av världen, framförallt långt norr
Avvikelser i den globala medeltemperaturen under perioden 2011 till 2020 jämfört med medeltemperaturen från 1951 till 1980.

Global uppvärmning kallas den observerade uppvärmningen av jordens lägre atmosfär och hav sedan 1950-talet samt dess förutspådda fortsättning i framtiden. Under 1900-talet steg den globala genomsnittstemperaturen med 0,74 ± 0,18 °C.[2] Jämfört med perioden 1850–1900 har den globala genomsnittstemperaturen stigit med 1,09 °C[a] fram till och med perioden 2011–2020.[3] Klimatförändringar inkluderar enligt bland andra FN:s klimatpanel (IPCC) både den globala uppvärmningen påverkad av människans utsläpp av växthusgaser, samt de resulterande storskaliga förändringarna i vädermönster.[4] Man menar också att icke-mänskliga faktorer såsom variationer av solaktiviteten och vulkanutbrott har påverkat svagt avkylande sedan år 1950.[5][6] Utsläppen av växthusgaser leder till en förstärkt växthuseffekt som i sin tur ger ett varmare klimat med efterföljande konsekvenser för hela planeten.[7]

Trots att det tidigare i jordens historia har förekommit perioder av klimatförändringar har människans påverkan på jordens globala klimatsystem sedan mitten av 1900-talet varit oöverträffad.[4] Detta framgår exempelvis om man jämför historiska nivåer av växthusgaser, till exempel koldioxid, med dagens nivåer i atmosfären. Under de 800 000 år som föregick den industriella revolutionen nådde koncentrationen av koldioxid i atmosfären aldrig över 300 ppm (miljondelar). År 2020 var koncentrationen av koldioxid i atmosfären 410 ppm.[8] Mer än 90% av utsläppen av växthusgaser utgörs av koldioxid (CO2) och metan (CH4).[9] Fossila bränslen för energiproduktion och transporter är den främsta källan för dessa utsläpp, med ytterligare utsläpp från jordbruk, avskogning, konsumtion, industriella processer, med flera.[10]

Den globala uppvärmningen leder till omfattande konsekvenser för såväl klimat som miljö. Några av de stora konsekvenserna av den globala uppvärmningen är: avsmältning av glaciärer och havsis som leder till en högre havsnivå[11], större risk för extremväder i form av nederbörd och stormar[12], utrotning av arter och risk för utrotning av ekosystem[13], större risk för undernäring och sjukdomar hos människor[14] och påverkan på jordbruk och matförsörjning.[15]

Terminologi

Begreppet "global uppvärmning" är ett specifikt fall av den mer generella termen "klimatförändring", i vilken även "global avkylning" (vilket inträffar under bland annat istider) ingår. I princip gör termen "global uppvärmning" ingen skillnad på orsakerna till uppvärmningen, men i nuvarande språkbruk är i allmänhet en mänsklig inblandning underförstådd. United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) använder begreppet "klimatförändring" för förändringar orsakade av människan och "klimatväxlingar" för andra, naturliga, förändringar.[16] Ordet antropogen (skapad av människor) förekommer för att beteckna global uppvärmning och klimatförändringar som orsakas av mänsklig aktivitet.[17]

Temperaturförändringar

Två årtusendens ytmedeltemperatur enligt olika rekonstruktioner.

Det vanligaste sättet att mäta den globala uppvärmningen är förändringar av den globala medeltemperaturen i den lägre troposfären nära jordens yta. År 2009–2018 var medeltemperaturen 0,93 ± 0,07°C högre än mellan åren 1850 och 1900.[18]

Sedan 1950 har antalet kalla dagar och nätter minskat och antalet varma dagar och nätter har ökat.[19] För tillfället stiger yttemperaturen med cirka 0,2°C per årtionde.[20]

Under de två årtusendena som föregick 1850 anses temperaturen ha hållit sig på en förhållandevis stabil nivå, dock med fluktuationer som den lilla istiden och den medeltida värmeperioden.[21] Det har förekommit förhistoriska episoder av global uppvärmning, såsom Paleocene – Eocene Thermal Maximum.[22] Dock har den moderna observerade ökningen av temperatur och CO2 koncentrationer varit så snabb att till och med plötsliga geofysiska händelser som ägt rum i jordens historia aldrig varit i närheten av nuvarande förändringstakt.[20]

Bevis på uppvärmning från lufttemperaturmätningar förstärks med ett brett spektrum av andra observationer.[23] Det har skett en ökning av frekvensen och intensiteten av kraftig nederbörd, smältning av snö samt landis och ökad luftfuktighet.[24] Även flora och fauna beter sig på ett sätt som går att härleda till uppvärmningen. Till exempel blommar växter tidigare på våren.[25] En annan viktig indikator är kylningen av den övre atmosfären, vilket visar att växthusgaser fångar upp värme nära jordytan och förhindrar att den strålar ut i rymden.[26]

Global uppvärmning avser globala medelvärden, varvid uppvärmningen varierar beroende på geografiskt område. Uppvärmningsmönster är oberoende av placeringen av växthusgasutsläpp, eftersom gaserna kvarstår i atmosfären länge nog för att blandas jämnt mellan hemisfärerna.[27] Sedan 1979 har temperaturerna på land ökat ungefär dubbelt så snabbt som havsytans temperatur (0,26 °C per årtionde jämfört med 0,12 °C per årtionde).[28] Temperaturförändringar sker långsammare i haven på grund av dess mycket stora värmekapacitivitet och vattnets avdunstning.[29] Under de senaste 50 åren har över 90 % av överskottsenergin i klimatsystemet lagrats i haven och därmed värmt upp dem.[30] Resterande 10 % har smält is och värmt kontinenterna samt atmosfären.[31] Upptaget av havsvärme driver termisk expansion som har bidragit till en tredjedel av den observerade havsnivåhöjningen sedan 2004.[32]

Den norra hemisfären värms upp snabbare än den södra hemisfären på grund av dess större landarea och på grund av de stora områden som täcks av snö och is på vintern (med högre temperaturer täcks mindre area av snö vilket minskar reflektionen av solstrålning och bidrar till ytterligare uppvärmning).[33] Arktiska temperaturer har ökat och förutspås fortsätta öka under detta århundrade med mer än dubbelt så mycket som resten av världen.[19] Smältning av glaciärer och havsisar vid polerna stör havscirkulationen vilket orsakar ökad uppvärmning i vissa områden och en försvagad golfström.[34]

Även om rekordår väcker stor medieuppmärksamhet är enskilda år mindre betydelsefulla än den längre globala temperaturtrenden.[35]

Orsaker till den globala uppvärmningen

Världens CO2-utsläpp från fossila källor sedan 1970 (bl.a. för de sex länder och konfederationer som släppte ut mest).

Klimatforskarna är överens om att temperaturen på jorden blir högre och att det beror på mänsklig påverkan. I IPCC:s sjätte rapport från 2021 skrivs att "det är otvetydigt att mänsklig påverkan har värmt upp atmosfären, havet och landmassan".[36] Huvudsakligen sker detta genom utsläpp av växthusgaser från förbränning av fossila ämnen som olja, kol och fossil gas. Luftföroreningar - särskilt vissa kortlivade föroreningar som sot, metan och marknära ozon[37] - och avskogning påverkar den globala uppvärmningen.[38]

Koldioxidutsläpp från produktion av varor per capita och land, i förhållande till det globala genomsnittet per capita.

Den globala uppvärmningen kan också förstärka sig själv, genom återkopplingseffekter.[39] Ett exempel på en bidragande faktor för värmebalansen är albedo (reflexionsförmåga) från snö och ismassor. När jordytan värms upp leder det till att ismassorna vid polerna smälter. När isen smälter, tar land och vatten dess plats. Både land och vatten har mindre reflektionsförmåga än is (eftersom de är mörkare) och kommer att absorbera en större del av solenergin. Detta leder till högre uppvärmning, vilket i sin tur leder till ökad issmältning, och så vidare.[40]

På grund av havens massa och värmekapacitivitet har de en större förmåga att lagra värme jämfört med luft eller land, något som påverkar det globala klimatet. Även om utsläppen av växthusgaser skulle nå nettonollutsläpp så skulle haven - särskilt de djupare delarna av haven - fortsätta att värmas upp under lång tid, en process som sannolikt kan pågå under tusentals år. Det innebär att haven har en stor påverkan på när klimatet uppnår en ny jämvikt.[41]

Växthusgaser

Schematisk skiss av energiflödet mellan rymden, atmosfären och jordens yta. Värdena är uttryckta i Watt per kvadratmeter (W/m²).
Nivån av koldioxid i atmosfären sedan 1958, uppmätt vid Mauna Loa, Hawaii.

Atmosfärens växthusgaser släpper igenom inkommande kortvågig strålning från solen men absorberar delvis den långvågiga värmestrålning som jorden sänder ut i form av svartkroppsstrålning, något som värmer upp jordens lägre atmosfär. Detta är den välkända växthuseffekten som upptäcktes av Joseph Fourier på 1820-talet och undersöktes kvantitativt första gången av Svante Arrhenius år 1896.[42]

Naturligt förekommande växthusgaser i atmosfären har en värmande effekt på atmosfären med i genomsnitt 33 °C.[43] Den viktigaste växthusgasen är vattenånga som står för mellan 36 och 70 procent av den totala växthuseffekten. De främsta växthusgaserna i övrigt är koldioxid (CO2) som orsakar 7–26 procent, metan (CH4) med 4–9 procent och ozon (O3) som orsakar 3–7 procent av växthuseffekten.[44][45][46]

Koncentrationerna i atmosfären av koldioxid och metan har ökat med 36 procent respektive 148 procent sedan tiden före den industriella revolutionen omkring år 1750.[47] Nuvarande nivåer är avsevärt högre än vid någon annan tidpunkt under de senaste 650 000 åren, vilket är den tidsrymd som forskarna har kunnat ta fram pålitligt dataunderlag genom arktiska och antarktiska isborrningar.[48][49][50] Med mindre direkta geologiska undersökningar har man visat att den senaste gången koncentrationen av koldioxid har varit högre än idag troligen var för ungefär 20 miljoner år sedan.[51] Ungefär tre fjärdedelar av de antropogena utsläppen av koldioxid under de senaste 20 åren kommer från förbränning av fossila bränslen. Kvarstoden av människoorsakade utsläpp kommer övervägande från ökad markexploatering, främst avskogning.[52]

Mätningar av koldioxid-nivåer i atmosfären under de senaste 400 000 åren, genom att t.ex. undersöka isborrkärnor

De längsta oavbrutna instrumentella mätningarna av koldioxidhalter inleddes 1958 på den hawaiianska vulkanen Mauna Loa. Sedan dess har forskare uppmätt en ökning på 21%. De inledande mätningarna visade 315 ppm, att jämföra med en koldioxidhalt på över 385 ppm 2009 och 410 ppm 2020.[53][54][8]

Koldioxidhalten varierar även naturligt i takt med årstidernas växlingar. Koldioxidhalten börjar öka under hösten och vintern när träden tappar sina löv, vilka bryts ner och avger koldioxid. Halten fortsätter öka under den tidiga våren när marken värms upp, vilket även det avger koldioxid. I takt med att växter vaknar till liv och fotosyntesen aktiveras så försvinner koldioxid från atmosfären.[55] Växtcykelns effekt på koldioxiden är större på norra halvklotet än det södra, eftersom det finns mer vegetation på det norra halvklotet.[56]

Koldioxidhalten fortsätter för närvarande stadigt öka, men hur kurvan kommer att se ut framöver är beroende av den framtida ekonomiska, sociologiska och teknologiska utvecklingen. IPCC-rapporten Special Report on Emissions Scenarios framställde ett antal scenarier där man försöker beräkna framtida koldioxidhalter. De olika scenarierna ger värden från 541 till 970 ppm år 2100.[57] Enligt IPCC räcker jordens tillgångar på fossila bränslen för att nå dessa nivåer till 2100 om kol, oljesand och metanklatrater utnyttjas i stor utsträckning.[58]

Aerosoler och moln

Luftföroreningar, i form av aerosoler, innebär inte bara en stor belastning på människors hälsa, utan påverkar även klimatet i stor skala. Från 1961 till 1990 observerades en gradvis minskning av mängden solljus som når jordens yta. Fenomenet beror på luftföroreningar från förbränning av biobränslen och fossila bränslen. Globalt har aerosoler minskat sedan 1990, vilket betyder att de inte längre maskerar uppvärmningen av växthusgaser lika mycket.[59]

Medan aerosoler vanligtvis begränsar eller maskerar den globala uppvärmningen genom att reflektera solljus, kan svart kol i sot som faller på snö eller is bidra till den globala uppvärmningen. Detta ökar inte bara absorptionen av solljus, det ökar också issmältning och havsnivåhöjningen.[60] Att begränsa nya svarta kolfyndigheter i Arktis kan minska den globala uppvärmningen med 0,2 °C till 2050.[61]

Landanvändning

Människor förändrar jordens yta främst för att skapa mer jordbruksmark. Mängden skogbevuxen mark fortsätter att minska, till stor del på grund av omvandling till åker- och betesmark i tropikerna.[62] En levande skog fungerar som en kolsänka och tar upp mer växthusgaser än den släpper ut. Avskogning har därför stor påverkan på den globala uppvärmningen.[38]

Förändringar i markanvändningen påverkar inte bara upptaget av växthusgaser. Beroende på mängden träd och storleken på skogar i olika regioner, så varierar den lokala kyleffekten från den fukt som avdunstar från vegetationen. Trädens avdunstning har också en effekt på den globala uppvärmningen på så vis att vattenånga från träden hjälper moln att formas lägre ner i atmosfären. Molnen påverkar i sin tur klimatet genom att de reflekterar tillbaka solstrålning ut i rymden.[63] Samtidigt kan skogar och träd leda till en mörkare landyta, vilket innebär att mer solenergi absorberas och i sin tur kan påverka uppvärmningen av klimatet.[64]

Återkopplingseffekter

Den globala temperaturhöjningen kan dessutom accelerera eller sakta in som en konsekvens av återkopplingseffekter i klimatet. Dessa kan vara förstärkande/förvärrande (positiv återkoppling) eller försvagande (negativ återkoppling). Förstärkande återkopplingseffekter är exempelvis förlust av solljusreflekterande snö och is, samt ökad vattenånga i atmosfären. En försvagande återkopplingseffekt är vattenångan i atmosfären som bildar moln som reflekterar solljus tillbaka ut i rymden och därmed försvagar växthuseffekten.[40]

Förvärrande faktorer

Temperaturen från 1880–1884 till 2013–2017 jämfört med medeltemperaturen 1951–1980

Den globala uppvärmningen leder till att stora områden i Sibirien som länge legat i permafrost nu börjar att tina. När permafrost släpper, kan organiskt material som varit nedfruset frigöras och börja brytas ner. Detta bidrar till utsläpp av växthusgaser som frigörs i nedbrytningsprocessen, inte minst den kraftfulla växthusgasen metan. En annan faktor som kan förstärka uppvärmningen är att ett varmare klimat leder till minskad tillgång på fruset vatten. I form av snö och is reflekterar vatten en stor del av den inkommande solstrålningen. Det blir kortare tid med snö och istäcke per år på många håll. Om snön och isen försvinner träffar strålningen istället marken som värms upp ytterligare och tinar mer permafrost.[39]

Av de förvärrande faktorerna bekymrar sig klimatforskarna allra mest för en framtida upptining av permafrosten i Arktis. Man beräknar att det i den permafrosten finns ca 1 000 miljarder ton koldioxid bundet i organiskt material.[65] Därtill tillkommer ca 70 miljarder ton metan i norra Sibirien som är en mycket starkare växthusgas än koldioxid. Permafrosten har varit intakt ända sedan senaste istiden avslutades för 10 000–11 000 år sedan och den anses binda mer växthusgaser än vad världens träd och växter gör tillsammans. De senaste åren har det kommit tecken på att permafrosten redan har börjat tina och det kan bli förödande för jordens klimat. Ökar jordens medeltemperatur med över 2,0 grader kan en fortsatt upptiningsprocess bli oåterkallelig. Det globala klimatet kan hamna i en spiral där uppvärmningens hastighet accelererar allteftersom mer och mer av permafrosten tinar, oavsett vad människorna gör. Processen blir med andra ord självförstärkande. Skulle människan misslyckas med att minska utsläppen markant beräknas den tinande permafrosten att så småningom varje år avge mer växthusgaser än alla flygplan, bilar och båtar gör tillsammans.[65]

En studie som genomförts av svenska och holländska forskare och som presenterades i slutet av juli 2009 visade att mycket talar för att även stora torvmossar också kommer att släppa ut stora mängder koldioxid när klimatet blir varmare. Allra känsligast är de mossar som finns i subarktiska områden som till exempel norra Norrland. Redan vid en grads uppvärmning (globalt genomsnitt) kommer enligt studien enbart mossarna på Nordkalotten att släppa ut upp till 100 miljoner ton koldioxid varje år. Värdet motsvarar ungefär 10 % av EU-ländernas totala utsläpp under ett år.[66]

Ett annat orosmoment är de stora mängder metanhydrat som finns lagrade som klatrat framför allt under oceanerna. Metanhydrat är fruset vatten som har fångat metangas i burliknande kristallstrukturer. Då metanhydrat formas vid högt vattentryck och låga temperaturer riskerar den globala uppvärmningen att destabilisera molekylerna i metanhydrat, vilket skulle släppa lös metan. Till viss del kan vatten lösa metan, men särskilt vid grundare vattendjup riskerar metan att slippa ut i atmosfären. Eftersom metan är cirka 20 gånger kraftigare växthusgas än koldioxid, skulle det potentiellt kunna öka den globala uppvärmningen.[67]

Ökad förekomst av skogsbränder är också en faktor som kan förvärra uppvärmningen.[68]

Växlingar i solaktivitet under en 30-årsperiod.

Andra teorier

Andra hypoteser och teorier har försökt förklara den globala uppvärmningen, däribland:

Effekter av ett varmare klimat

Schematisk karta från 2011 över områden som riskerar naturkatastrofer orsakade av klimatförandringer. Tidigare trodde man att många klimatflyktingar skulle fly därifrån, men de stannar ofta i närområdet som internflyktingar.[72]
Rosa: orkaner. Gul: ökenspridning och torka. Blå: översvämningar.

Såväl de nuvarande effekterna som de förväntade framtida följderna av en global uppvärmning är många och varierande, både för den naturliga miljön och för den mänskliga civilisationen. Effekter kan visa sig som höjning av havsnivån, följder för jordbruket, förtunning av ozonlagret, fler och längre perioder med extrem nederbörd, minskning av öknar, minskning av torkperioder och ökad spridning av sjukdomar. På vissa av dessa områden syns effekterna idag, medan det på andra områden handlar om förväntade framtida effekter. När det gäller specifika och enskilda väderfenomen kan det vara svårt att avgöra i vilken utsträckning de orsakas av global uppvärmning, även om den samlade utvecklingen och längre trenden är tydlig. Som ett exempel har det eventuella sambandet mellan tropiska cykloner och global uppvärmning varit under debatt.[73][74][75] Under 2021 publicerades en rapport som argumenterade för att det var sannolikt att den människodrivna globala uppvärmningen leder till starkare tropiska cykloner.[76]

En sammanfattning av möjliga följder återfinns i IPCC:s återkommande rapporter.[1]

Extremväder

Landytor värms upp snabbare än havsytor av den globala uppvärmningen, vilket leder till att värmeböljor och bränder blir vanligare.[77] Högre temperaturer innebär högre avdunstningshastigheter och en ökad atmosfärisk energi, som leder till större rörelser i atmosfären. Detta tillsammans med att en varmare atmosfär kan hålla större mängder vatten orsakar i sin tur mer extremt väder, som mer intensiva stormar, större mängd nederbörd och häftigare regnväder.[12] Det extrema vädret skadar människor och djur, såväl som infrastruktur och jordbruk.[78][79]

Jordens ekosystem

Gräsmark som har kollapsat till dy
Område med permafrost på Herschel Island, Kanada, som har påverkats av den globala uppvärmningen

Både direkta och indirekta effekter av den globala uppvärmningen – som stigande temperaturer, förändrade snö- och isförhållanden, stigande havsnivåer och väderförändringar – kan få effekter inte bara för människan, utan påverkar en rad processer som i sin tur styr hela ekosystems struktur och funktion. Djur- och växtlivet kan komma att tvingas till anpassningar då deras naturliga miljö förändras. Vissa arter kan trivas och frodas, medan andra kan tvingas till förflyttning eller i värsta fall bli utrotade om inte stora mänskliga insatser görs. Om årstidernas rytm rubbas kan detta ge konsekvenser i form av tidigare eller senare migrationsdatum för flyttfåglar, vilket i sin tur kan göra att balansen mellan rovdjur och bytesdjur förändras.[80] Återkommande tö- och frostväxlingar gör att isbildningen ökar nära marken och gör att vissa arters födotillgång försämras. Områden med permafrost väntas också minska och istället övergå till myrmarker. Klimatexperter är oroliga för frigörelse av stora mängder metangas när tundraområden töar, vilket i sin tur ytterligare späder på växthuseffekten.[81]

En höjd global temperatur kommer att påverka ekosystem på höga berg, som är mycket känsliga för ett varmare klimat. Trädgränsen kommer att flytta högre upp och vegetationen förändras både ovanför och nedanför trädgränsen. Forskare förutspår att bergens ekosystem kommer att påverkas vad gäller växtkraft, möjlighet att motstå störningar och i sin återhämtningsförmåga.[82] Andra vegetationszoner, som tempererade gräsmarker riskerar att ersättas av subtropiska områden. Detta skulle sannolikt leda till störningar i jordbruket, ekosystemtjänster och medföra en större risk för spridning av sjukdomar som denguefeber och snäckfeber.[83]

Havens ekosystem

I takt med att koldioxiden i atmosfären har ökat så har även försurningen av haven förvärrats. Detta beror på att haven absorberar koldioxiden och när denna reagerar med vatten så skapas kolsyra vilket leder till ett lägre PH-värde (dvs. ett surare hav). Haven försuras även av att tillgängligheten i haven för karbonat och bikarbonat störs, vilket förstärker försurningseffekten. IPCC bedömer att havens genomsnittliga surhetsgrad i ytvattnet har ökat med 30 % sedan den industriella revolutionen och att ett framtida scenario utan kraftiga minskningar av koldioxid i atmosfären skulle leda till en fördubblad effekt på havens surhetsgrad.[84]

Surheten i haven fördelas ojämnt mellan öppet hav och kustzoner, där karbonater är mer upplöst i det öppna havet än närmre kusterna.[84] Mer koldioxid och surare hav påverkar centrala biologiska processer som fotosyntes, respiration, syra-basreglering och förkalkning, vilket leder till följdeffekter.[85]

Vita koraller i förgrund med levande, färgade, koraller i bakgrunden och fiskar som simmar runt omkring
Koraller på Stora barriärrevet som har blekts och dött.

Ett av de viktigaste marina ekosystemen som hotas av den globala uppvärmningen, havens försurning och överfiskning är världens korallrev. Korallreven utgör ca 1% av havens yta, samtidigt som så många som 25 % av alla arter i haven är beroende av dem för sin överlevnad.[86] Vissa koraller klarar försurningen på så vis att de kan reproducera sig, samtidigt som det lägre PH-värdet förstör deras skelett vilket i förlängningen hotar korallrevens ekosystem. Viktiga arter som är beroende av korallreven, t.ex. ormstjärnor, utgör föda för fiskarter som lever på botten av världens hav. När dessa arter slås ut får det konsekvenser för hela ekosystem.[87]

Effekterna av havens surare tillstånd kan ses även på andra håll, som på USA:s västkust där ostronen och ostronindustrin har drabbats hårt.[85] 2013 kom en studie som visar på en återkopplingseffekt för klimatet, där surare hav påverkar fytoplankton. Den här typen av plankton utsöndrar en gas som kallas dimetylsulfid (DMS) som flyter upp i atmosfären där gasen reflekterar solljus och gör molnen ljusare, vilket leder till en kyleffekt på planeten. I takt med att haven blir surare så producerar fytoplanktonen mindre DMS vilket riskerar att förvärra den globala uppvärmningen.[88]

Den globala uppvärmningen gör inte bara haven surare – genom koldioxidutsläppen – utan stör även ekosystem genom den högre temperaturen i sig. Varmare hav kommer leda till en hög utrotningstakt i de tropiska haven, samtidigt som nya invasiva arter flyttar närmre polerna.[86]

Glaciärer och havsnivån

Glaciärers viktbalans de senaste 50 åren, enligt WGMS och NSIDC. Kurvan visar att trenden med negativ nettobalans fortsätter.

Global uppvärmning har lett till en negativ nettobalans för världens glaciärer. Glaciärerna smälter och krymper världen över.[89]

En artikel från 2021 i tidskriften Nature visade att världens glaciärer - utöver glaciärerna på Grönland och på Antarktis - hade mellan åren 2000 och 2019 tappat 267 gigaton i massa genom avsmältning. Glaciärernas avsmältning hade också accelererat från år till år. Accelerationen för glaciärernas avsmältning var lika stor eller snabbare än avsmältningen på Grönland och i Antarktis. Mellan 2000 och 2019 har havsnivåhöjningen legat på 3,56 ± 0,4 mm per år, med en acceleration av 0,15 ± 0,8 mm varje år. Samtidigt kunde artikeln också visa att glaciärsmältningen står för mellan 18 och 24% av den uppmätta havsnivåhöjningen.[90]

Avsmältning leder till förhöjd havsnivå och sämre tillgång på färskvatten. I sin sjätte sammanfattande rapport från 2021 kunde IPCC slå fast att havsnivån i genomsnitt har ökat med 20 cm från 1901 till 2018. IPCC 2021 kunde även säga att mänsklig aktivitet sedan 1971 med stor sannolikhet (över 90%) har varit den huvudsakliga orsaken till havsnivåökningen.[3]. I en specialrapport publicerad 2019 slår IPCC fast att med ett lågutsläpps-scenario (kallat RCP2.6)[91] där utsläppen av koldioxid kulminerar 2020, så förväntas havsnivån år 2100 att ha höjts med 43 cm (osäkerhetsintervall mellan 29 och 59 cm höjning) jämfört med medelhavsnivån 1986–2005. Med ett högutsläppsscenario, där vi fortsätter att släppa ut stora mängder koldioxid, så förväntas havsnivån att höjas med 84 cm (osäkerhetsintervall mellan 0,61 och 1,10 m höjning) fram till år 2100. Prognoserna för havsnivåhöjningen åsätts av IPCC en sannolikhet på 66 procent eller högre.[92]

Baserat på historiska förändringar i havsnivån har forskare gjort beräkningar som visar på en havsnivåhöjning med cirka 1,3 m nästa århundrade.[93][94] Ett annat forskarteam som försökt modellera isarnas dynamiska smältning tror att cirka 0,8 m havsnivåhöjning till år 2100 är troligast.[95]

Hälsoeffekter och sjukdomar

Nuvarande och förväntade effekter av ett varmare klimat på undernäring, värmestress och sjukdomar har lett till att Världshälsoorganisationen har förklarat klimatförändringarna som det största hotet mot den globala hälsan under 2000-talet.[14]

Klimatpolitik

Demonstration i Stockholm mot global uppvärmning, april 2008.

Internationella avtal

Den globala uppvärmningen har debatterats sedan 1990-talet. FN:s klimatkonferenser har samlat världens högsta ledare för att sluta avtal om en begränsning av utsläpp av växthusgaser, bland annat i Kyoto 1997, Köpenhamn 2009, Paris 2015 och Glasgow 2021.[96] Vid klimatkonferensen i Paris slöts Parisavtalet där världens länder kom överens om att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C.[97] De nuvarande nationella åtagandena med bakgrund i Parisavtalet är dock otillräckliga för att nå det här målet. I dagens takt förutspås den globala uppvärmningen bli över 3,0 °C i slutet av 2000-talet.[98] Att begränsa uppvärmningen till 1,5 °C skulle kräva att världens länder drar ner på utsläppen från nuvarande förväntade 59 gigaton (Gt) koldioxid till ca 25 Gt koldioxid fram till år 2030.[99]

Klimaträttvisa

Klimaträttvisa fokuserar på förhållandet att konsekvenserna av den globala uppvärmningen påverkar olika delar av världen olika. Redan observerade effekter av den globala uppvärmningen, samt prognoser över framtida konsekvenser, visar att konsekvenserna av den globala uppvärmningen sannolikt kommer bli kraftigare i utvecklingsländer i det globala syd - särskilt i Afrika och Asien - än i andra delar av världen.[100] En aspekt av klimaträttvisa som har lyfts är att höginkomstländer står för en betydligt större andel av de ackumulerade utsläppen av växthusgaser än låginkomstländer (59 %, respektive 0,57% år 2021). Protester och politiska rörelser som har fokuserat på klimaträttvisa har sedan 1970-talet växt fram ur både miljörörelsen, ur den politiska vänstern och ur rörelser för urfolks rättigheter. Urfolk i olika delar av världen har lyft sin sårbarhet som redan marginaliserade grupper och pekat på hur global rättvisa kan kopplas till miljö- och klimatproblem.[101]

Åtgärder för att begränsa uppvärmningen

Om världen ska nå målet om 1,5 °C uppvärmning är flera organisationer och bedömare överens om att det krävs omfattande åtgärder inom alla samhällssektorer.[102][103][104]

Klimatåtgärder är insatser som syftar till att begränsa klimatförändringarna genom att minska utsläpp av växthusgaser, eller öka kapaciteten hos kolsänkor för att absorbera växthusgaser från atmosfären.[105] Omfattande usläppsminskningar är möjliga genom att kombinera olika åtgärder, inklusive energibesparing och ökad energieffektivitet, användning av energiteknik med låga koldioxidutsläpp, såsom förnybara energikällor, kärnenergi och geologisk lagring av koldioxid,[106][107] koldioxidsnåla byggnader och transporter, att förbättra kolsänkor genom till exempel, skogsplantering och att förhindra avskogning, m.fl.[106][107] I en rapport från Citibank från 2015 drogs slutsatsen att övergången till en lågkoloxidekonomi skulle ge en positiv avkastning på investeringarna.[108]

FN:s miljömyndighet pekar ut sex sektorer som särskilt viktiga: energi, industri, jordbruk och matproduktion, skogsbruk, transport och byggande.[102]

Inom energisektorn menar FN att det behövs starkare incitament för förnyelsebar energi och att länder behöver anta nationella mål för utsläpp av växthusgaser. Industrin behöver effektivisera sin energiförbrukning och stater behöver sätta pris på användningen av kol och fossila bränslen. För jordbruket gäller det att minska matsvinnet, att äta mer växtbaserad mat (vegetarisk/vegansk mat) och att använda sig av hållbara jordbruksmetoder. Inom skogsbruket framhåller FN vikten av att stoppa avverkningen av skog, att återförskoga områden som avverkats och att skydda skog och ekosystem genom naturreservat. Gällande transportsektorn framhålls vikten av att använda klimatsnåla alternativ som elbilar, ellastbilar och tåg, att förbättra möjligheterna till gång- och cykeltrafik, samt att utnyttja möjligheterna till distansarbete. För byggnader förespråkar FN bl.a. att äldre byggnader renoveras, att uppvärmning och nedkylning effektiviseras och att länder anammar en koldioxidneutral byggnadsstandard.[102]

Klimatforskning

Klimatmodeller

Ett antal klimatmodeller har sedan FN:s klimatpanel IPCC:s första rapport 1990, återkommande använts och utvärderats av klimatforskare för att förstå klimatsystemet och försöka förutspå den fortsatta uppvärmningen.[109] De olika modellerna motsvarar olika scenarier för hur länge mänskligheten kommer att fortsätta att öka utsläppen av växthusgaser, och hur omfattande klimatpolitiska åtgärder kommer att genomföras. En modells variation i prognostierad klimatuppvärmning beror på osäkerheter gällande klimatkänsligheten, det vill säga vilken påverkan olika koncentrationer av växthusgaser får samt styrkan på de återkopplingseffekter som antingen kan förstärka eller försvaga en uppvärmning. De flesta modeller fokuserar på perioden fram till år 2100, men på grund av havens stora värmekapacitivitet samt koldioxidens långa livstid i atmosfären förväntas jordens temperatur fortsätta stiga efter detta datum även om utsläppen upphör.[110][111] Generellt sett blir också klimatmodellerna bättre.[112]

Hur eniga är forskarna?

IPCCs slutsatser om att den globala uppvärmningen är orsakad av människor (antropogen) anses vara ett rådande konsensus bland klimatforskare. Författarna av IPCC:s sjätte rapport 2021 skrev att det är otvetydigt att mänsklig påverkan har värmt upp klimatsystemet[3].

Även bland de metastudier som har gjorts kan man se att det över åren är fler och fler forskare som har ställt sig bakom slutsatsen att: 1) jorden värms upp globalt, och 2) den globala uppvärmningen är orsakad av människor. Enigheten har ökat från ca 75% i Naomi Oreskes studie 2007 upp mot 100% av forskarna i James Powells studie från 2019. Bakgrunden till detta påstående hämtas från följande artiklar och enkäter:

  • I en artikel som James Powell publicerade 2019 presenterade han en metastudie på 11 602 referentgranskade artiklar med nyckelorden "climate change" och "global warming". Från materialet och urvalet drog Powell slutsatsen att samtliga artiklar stödde tanken att den globala uppvärmningen är huvudsakligen orsakad av människor, så kallad antropogen global uppvärmning. Enligt Powells studie fanns det alltså en konsensus eller enighet bland forskarna på 100%.[113]
  • I en artikel från 2013 gjorde John Cook med flera en kvantitativ analys av 11 944 sammanfattningar från vetenskapliga artiklar som publicerats mellan 1991 och 2011 inom ämnena "global klimatförändring" ("global climate change") och "global uppvärmning" ("global warming"). De fann att av de sammanfattningar som uttryckte en åsikt i frågan så stödde 97,1 % slutsatsen att den globala uppvärmningen är orsakad av människor.[114]
  • Naomi Oreskes, professor på University of California i San Diego, publicerade 2004 en studie i tidskriften Science där hon undersökte sammanfattningarna av de 928 vetenskapliga artiklar i en databas över vetenskapliga artiklar som använt "global climate change" som nyckelord mellan 1993 och 2003. Av dessa stödde 75 procent explicit eller implicit konsensusuppfattningen om att uppvärmningen är antropogen. Övriga artiklar handlade om allmänna metoder eller om förhistoriskt klimat och tog därför inte ställning.[115] Professor Oreskes sammanfattar undersökningen med att publicerade klimatforskare delar IPCC:s bedömning av uppvärmningens orsaker, medan Pat Michaels, en klimatskeptiker[116] knuten till den amerikanska tankesmedjan Cato Institute, menar att resultatet är förutsägbart och ett bevis på att klimatskeptiker inte publiceras.[117]
  • Oreskes utvidgade sin analys 2007. I den sägs det att ungefär 20 % av abstrakten understödde påståendet att "jordens klimat påverkas av mänskliga aktiviteter". Dessutom ansåg hon att 55 % av abstrakten indirekt understödde påståendet genom att bedriva forskning om klimatets utveckling (50 %) eller hur klimatändringarna kan hanteras (5 %). De återstående abstrakten avsåg historisk klimatforskning eller mättekniker.[118]

Kritik mot klimatforskningen

Enligt den klimatskeptiska sajten ClimateDepot visar temperaturmätningar via satelliter att någon större uppvärmning av jordytan inte skett under 18-årsperioden fram till år 2016.[119] Detta påstående kan dock tillbakavisas som pseudovetenskapligt då studien använder handplockade data och felaktigt hänvisar till vetenskapliga studier som i själva verket stärker tesen om en global uppvärmning. Flera oberoende studier visar dessutom att jordens medeltemperatur de facto stigit under samma tidsperiod och att flera temperaturrekord slagits under tidsperioden 1998–2016[120]. Däribland, har några av de varmaste globala medeltemperaturerna någonsin uppmätta, skett under de senaste 20 åren, där 2016 och 2020 är de varmaste åren som någonsin uppmätts (skrivet år 2021)[121].

FN:s klimatpanel (IPCC)

FN:s klimatpanel IPCC har sedan den inrättades 1988 sammanställt forskningsläget för klimatforskningen och publicerat flera uppmärksammade rapporter om klimatet. De rapporter som framför allt fått stor uppmärksamhet är IPCC:s sammanfattande klimatrapporter ("Assessment reports"). Dessa har publicerats 1990, 1995, 2001, 2007, 2014 och 2021.[122]

IPCC 2021

I augusti 2021 presenterade IPCC sin sjätte rapport, som liksom tidigare rapporter består av flera delrapporter. I rapportens första stycke skrivs att "Det är otvetydigt att mänsklig påverkan har värmt upp atmosfären, havet och landmassan. Det har skett omfattande och snabba förändringar i atmosfären, havet, kryosfären och biosfären."[b] Det är en starkare skrivning från klimatpanelen jämfört med tidigare rapporter. Panelen menar att det är helt klarlagt att människans aktiviteter har orsakat den globala uppvärmning som observeras.[3]

Enligt rapporten är det bara möjligt att undvika en uppvärmning på 1,5 °C eller 2 °C om massiva och omedelbara minskningar av utsläppen av växthusgaser görs.[123] I en förstasidesartikel beskrev The Guardian rapporten som "dess skarpaste varning hittills" för "stora oundvikliga och irreversibla klimatförändringar",[124] ett budskap som återgavs av många tidningar såväl som politiska ledare och aktivister runt om i världen.[125]

IPCC:s klimatscenarier

I samband med att Parisavtalet slöts vid Förenta nationernas klimatkonferens 2015 uppskattade IPCC att världen nominellt var på väg mot 3,7 graders uppvärmning fram till år 2100. Inför klimatkonferensen 2021 i Glasgow uppskattade forskarna att satsningar på fossilfri energi förbättrat prognosen något, och att världen är på väg mot 2 till 2,4 graders uppvärmning innan 2100.[126]

I samband med att Parisavtalet slöts vid Förenta nationernas klimatkonferens 2015 uppskattade IPCC att världen nominellt var på väg mot 3,7 graders uppvärmning fram till år 2100. Inför klimatkonferensen 2021 i Glasgow uppskattade forskarna att satsningar på fossilfri energi förbättrat prognosen något, och att världen är på väg mot 2 till 2,4 graders uppvärmning innan 2100.[127]

I IPCC:s sjätte rapport presenterades fem olika scenarier för den globala uppvärmningens utveckling mellan 2021 och 2100. Scenarierna kombinerade två olika typer av prognoser: Shared Socioeconomic Pathways (SSP) och Representative Concentration Pathways.[128] Ett SSP-scenario är ett slags grundnarrativ där varje scenario har en sammanhållen berättelsemed ett antal socioekonomiska och geopolitiska antaganden, samt spaningar kring ekonomiska och teknologiska trender.[128] Ett RCP-scenario är en prognos för hur klimatet utvecklas baserat på antaganden om hur bland annat utsläppen av växthusgaser utvecklas, hur markanvändningen förändras och utsläppen av luftföroreningar som svaveldioxid och kväveoxid.[129]

Scenarierna delades 2021 upp på kort sikt (mellan 2021-2040), medellång sikt (2041-2060) och lång sikt (2081-2100). Enligt det scenario med lägst uppvärmning - SSP1-1.9 - är det sannolikt med en uppvärmning mellan 1,2 och 2 °C på medellång sikt och uppvärmning mellan 1,0 och 1,8 °C fram till 2100. Det scenario med högst uppvärmning var SSP5-8,5 som angav en uppvärmning mellan 1,9 och 3,0 °C fram till 2060 som mycket sannolik, medan en uppvärmning mellan 3,3 och 5,7 °C fram till 2100 sågs som mycket sannolik.[130]

Forskningshistoria

Forskningen om den globala uppvärmningen och angränsande forskningsområden började under 1800-talet. 1824 beskrev den franske matematikern Jean-Baptiste Joseph Fourier jordens atmosfären som ett växthus i ett försök att beskriva varför jorden behöll värme och inte var en mycket kall planet. Eunice Foote presenterade 1856 bevis för att luft innehållande koldioxid och vattenånga ledde till att luften värmdes upp.[131] 1859 visade fysikern John Tyndall att koldioxid kunde både absorbera och hålla värme. Några årtionden senare hävdade den svenske forskaren Svante Arrhenius att förbränningen av kol, olja och naturgas släppte ut koldioxid i atmosfären och att detta så småningom skulle värma planeten. Arrhenius publicerade även beräkningar av hur stor uppvärmningen skulle bli, vilka senare visade sig vara mycket träffsäkra. På 1930-talet kopplades stigande koldioxidnivåer ännu tydligare samman med en ökning i den globala temperaturen av Guy Callendars forskning.[132]

År 1958 påbörjade Charles David Keeling återkommande mätningar vid Mauna Loa på Hawaii av mängden koldioxid i atmosfären. När mätningarna påbörjades var koncentrationen under 320 ppm[132], något som i maj 2024 hade stigit till 426,89 ppm.[133] Mätningarna har lett till en resultatserie som kallas Keeling-kurvan.[133] På 1960-talet presenterade Syukruo Manabe resultat som visade att jordens lägre atmosfär (troposfären) värmdes upp, samtidigt som den övre atmosfären - stratosfären - kyldes ner. Resultaten pekade på att den globala uppvärmningen inte orsakades av inkommande strålning från rymden, något som skulle ha värmt upp både den övre och nedre delen av atmosfären.[132]

Se även

Fotnoter

  1. ^ Med ett konfidensintervall mellan 0,95 och 1,20 °C
  2. ^ På engelska: "It is unequivocal that human influence has warmed the atmosphere, ocean and land. Widespread and rapid changes in the atmosphere, ocean, cryosphere and biosphere have occurred."

Källor

  1. ^ Global Annual Mean Surface Air Temperature Change – NASA Goddard Institute for Space Studies
  2. ^ ”Sammanfattning för beslutsfattare, IPCCs rapport WG1 2007”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110818114410/http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5677-8.pdf. Läst 18 november 2007. 
  3. ^ [a b c d] International Panel on Climate Change (2021-08-07). [https://www.ipcc.ch/report/ar6/wg1/downloads/report/IPCC_AR6_WGI_SPM.pdf Sixth Assessment report: Climate Change 2021 The Physical Science Basis - Summary for Policymakers]. https://www.ipcc.ch/report/ar6/wg1/downloads/report/IPCC_AR6_WGI_SPM.pdf. Läst 11 augusti 2021 
  4. ^ [a b] Sturgess, Patricia (2014-11). Reading List: Training session on IPCC WGII contribution to AR5. http://dx.doi.org/10.12774/eod_spd.november2014.sturgessp. Läst 11 december 2020. 
  5. ^ Hegerl, Gabriele C.; et al. (25 september 2007). ”Understanding and Attributing Climate Change” (PDF). Climate Change 2007: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC. Arkiverad från originalet den 8 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180508152907/http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-report/ar4/wg1/ar4-wg1-chapter9.pdf. Läst 26 juni 2010. ”Recent estimates indicate a relatively small combined effect of natural forcings on the global mean temperature evolution of the second half of the 20th century, with a small net cooling from the combined effects of solar and volcanic forcings.” 
  6. ^ Ammann, Caspar (25 september 2007). ”Solar influence on climate during the past millennium: Results from transient simulations with the NCAR Climate Simulation Model” (PDF). Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America "104" (10): ss. 3713–3718. doi:10.1073/pnas.0605064103. PMID 17360418. PMC: 1810336. Arkiverad från originalet den 24 juni 2008. https://web.archive.org/web/20080624223904/http://www.pnas.org/cgi/reprint/104/10/3713.pdf. Läst 21 februari 2008. ”Simulations with only natural forcing components included yield an early 20th century peak warming of ≈0.2 °C (≈1950 AD), which is reduced to about half by the end of the century because of increased volcanism” 
  7. ^ ”Hur fungerar växthuseffekten?”. Naturskyddsföreningen. https://www.naturskyddsforeningen.se/faktablad/hur-fungerar-vaxthuseffekten/. Läst 3 oktober 2021. 
  8. ^ [a b] ”A 4.5 Billion-Year History of CO2 in our Atmosphere” (på brittisk engelska). Earth.Org - Past | Present | Future. https://earth.org/data_visualization/a-brief-history-of-co2/. Läst 17 april 2021. 
  9. ^ Smith, D.M. (1988-01-01). Diffusion of gases in coals and chars: Final report, September 15, 1985--September 14, 1988. http://dx.doi.org/10.2172/6524232. Läst 11 december 2020. 
  10. ^ US EPA, OAR (23 december 2015). ”Overview of Greenhouse Gases” (på engelska). US EPA. https://www.epa.gov/ghgemissions/overview-greenhouse-gases. Läst 11 december 2020. 
  11. ^ ”Climate Change in the Arctic | National Snow and Ice Data Center”. nsidc.org. https://nsidc.org/cryosphere/arctic-meteorology/climate_change.html. Läst 1 oktober 2021. 
  12. ^ [a b] ”Extremt väder | SMHI”. www.smhi.se. https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/extremer/extremt-vader-1.5779. Läst 1 oktober 2021. 
  13. ^ ”Figure 5. Low business confidence has contributed to weak investment”. dx.doi.org. http://dx.doi.org/10.1787/888933948701. Läst 13 december 2020. 
  14. ^ [a b] ”WHO calls for urgent action to protect health from climate change – Sign the call” (på engelska). www.who.int. https://www.who.int/news/item/06-10-2015-who-calls-for-urgent-action-to-protect-health-from-climate-change-sign-the-call. Läst 29 september 2021. 
  15. ^ Jordbruket och klimatförändringen — Europeiska miljöbyrån. https://www.eea.europa.eu/sv/miljosignaler/miljosignaler-2015/artiklar/jordbruket-och-klimatforandringen. Läst 6 oktober 2021. 
  16. ^ ”UNFCCC ord”. Arkiverad från originalet den 3 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061003060008/http://unfccc.int/essential_background/convention/background/items/2536.php. 
  17. ^ Antropogena utsläpp, https://www.klimatordlista.se/antropogena-utslapp/
  18. ^ UN Environment, red (2019-05-31). Global Environment Outlook – GEO-6: Summary for Policymakers. doi:10.1017/9781108639217. http://dx.doi.org/10.1017/9781108639217. Läst 13 december 2020. 
  19. ^ [a b] Sturgess, Patricia (2014-11). Reading List: Training session on IPCC WGII contribution to AR5. http://dx.doi.org/10.12774/eod_spd.november2014.sturgessp. Läst 13 december 2020. 
  20. ^ [a b] ”International Waste Hierarchy according to the IPCC”. dx.doi.org. 24 maj 2018. http://dx.doi.org/10.1787/9789264301016-17-en. Läst 13 december 2020. 
  21. ^ Palaeoclimate
  22. ^ Special Paper 319: Eva interglaciation forest bed, unglaciated East-Central Alaska: global warming 125,000 years ago. 1997. doi:10.1130/0-8137-2319-1. http://dx.doi.org/10.1130/0-8137-2319-1. Läst 13 december 2020. 
  23. ^ ”Figure 1: Systems design schematics from: (A) Son et al. (2010); (B) Lau et al. (2010); (C) Fujiwara et al. (2011); and (D) Gjerlufsen et al. (2011).”. dx.doi.org. http://dx.doi.org/10.7717/peerjcs.88/fig-1. Läst 13 december 2020. 
  24. ^ Caumes, É. (2005-06). ”Actualités dermatologiques de l'infection par le VIH en 2004”. Médecine et Maladies Infectieuses 35: sid. S59–S60. doi:10.1016/s0399-077x(05)80279-3. ISSN 0399-077X. http://dx.doi.org/10.1016/s0399-077x(05)80279-3. Läst 13 december 2020. 
  25. ^ Waliser, D.; Seo, K.-W.; Schubert, S.; Njoku, E. (2007-08-18). ”Global water cycle agreement in the climate models assessed in the IPCC AR4”. Geophysical Research Letters 34 (16). doi:10.1029/2007gl030675. ISSN 0094-8276. http://dx.doi.org/10.1029/2007gl030675. Läst 13 december 2020. 
  26. ^ ”NASA climate scientist retires to pursue global warming activism”. Physics Today. 2013. doi:10.1063/pt.5.026893. ISSN 1945-0699. http://dx.doi.org/10.1063/pt.5.026893. Läst 13 december 2020. 
  27. ^ Perry, Alien (2003-07). ”Book Review: Climate change 2001: synthesis report. Third assessment report of the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC); Climate change 2001: the scientific basis; Climate change 2001: impacts, adaptation, and vulnerability; Climate change 2001: mitigation”. The Holocene 13 (5): sid. 794–794. doi:10.1177/095968360301300516. ISSN 0959-6836. http://dx.doi.org/10.1177/095968360301300516. Läst 13 december 2020. 
  28. ^ ”WG1 AR5, The Physical Science Basis. Chapter 2, Observations: Atmosphere and Surface” (PDF). IPCC. 2013. sid. 187,190. https://www.ipcc.ch/site/assets/uploads/2017/09/WG1AR5_Chapter02_FINAL.pdf. Läst 23 augusti 2019. 
  29. ^ Rowan T. Sutton, Buwen Dong, Jonathan M. Gregory (25 september 2007). ”Land/sea warming ratio in response to climate change: IPCC AR4 model results and comparison with observations”. Geophysical Research Letters "34": ss. L02701. doi:10.1029/2006GL028164. https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/epdf/10.1029/2006GL028164. Läst 19 september 2007. 
  30. ^ Tokmakian, Robin; Challenor, Peter (2013-03-07). ”Uncertainty in modeled upper ocean heat content change”. Climate Dynamics 42 (3-4): sid. 823–842. doi:10.1007/s00382-013-1709-9. ISSN 0930-7575. http://dx.doi.org/10.1007/s00382-013-1709-9. Läst 13 december 2020. 
  31. ^ Climate Change. Columbia University Press. 2018-12-31. sid. 69–100. ISBN 978-0-231-54787-1. http://dx.doi.org/10.7312/math17282-005. Läst 13 december 2020 
  32. ^ ”NASA Sea Level Change Portal: Thermal Expansion”. NASA Sea Level Change Portal. https://sealevel.nasa.gov/understanding-sea-level/global-sea-level/thermal-expansion/. Läst 12 september 2024. 
  33. ^ Wenzel, Lauren; Gilbert, Neil; Goldsworthy, Lyn; Tesar, Clive; Mcconnell, Martha; Okter, Melis (2016-09). ”Polar opposites? Marine conservation tools and experiences in the changing Arctic and Antarctic”. Aquatic Conservation: Marine and Freshwater Ecosystems 26: sid. 61–84. doi:10.1002/aqc.2649. ISSN 1052-7613. http://dx.doi.org/10.1002/aqc.2649. Läst 13 december 2020. 
  34. ^ Richard desJardins, Joe Mambretti (2006-05-01). Report of the Interagency Optical Network Testbeds Workshop 2 September 12-14, 2006 NASA Ames Research Center. http://dx.doi.org/10.2172/911853. Läst 13 december 2020. 
  35. ^ Sévellec, Florian; Drijfhout, Sybren S. (2018-08-14). ”A novel probabilistic forecast system predicting anomalously warm 2018-2022 reinforcing the long-term global warming trend”. Nature Communications 9 (1). doi:10.1038/s41467-018-05442-8. ISSN 2041-1723. http://dx.doi.org/10.1038/s41467-018-05442-8. Läst 13 december 2020. 
  36. ^ ”The Physical Science of Climate Change: Seven key humanitarian insights from the 2021 IPCC report” (på amerikansk engelska). Inspired. ICRC. 17 augusti 2021. https://blogs.icrc.org/inspired/2021/08/17/the-physical-science-of-climate-change-seven-key-humanitarian-insights-from-the-2021-ipcc-report/. Läst 23 november 2021. ”“It is unequivocal that human influence has warmed the atmosphere, ocean and land. Widespread and rapid changes in the atmosphere, ocean, cryosphere and biosphere have occurred.”” 
  37. ^ ”Climate Explainer: Climate Change and Air Pollution” (på engelska). World Bank. https://www.worldbank.org/en/news/feature/2022/09/01/what-you-need-to-know-about-climate-change-and-air-pollution. Läst 12 september 2024. 
  38. ^ [a b] ”Klimatet och skogen”. www.naturvardsverket.se. https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/omraden/klimatet-och-skogen/. Läst 23 november 2021. 
  39. ^ [a b] ”Den totala istiden”. Hallands Nyheter. 8 januari 2009. https://www.hn.se/nyheter/den-totala-istiden.3d64f55c-07f1-47d8-a829-113efd171e2d. 
  40. ^ [a b] ”Återkopplingar i klimatsystemet | Nationellt resurscentrum för fysik”. www.fysik.org. https://www.fysik.org/vaeder-och-klimat/modul/del-01-jorden-som-system/foerdjupning/feedback/. Läst 29 september 2021. 
  41. ^ Abraham, John; Cheng, Lijing; Mann, Michael E.; Trenberth, Kevin; von Schuckmann, Karina (2022-07-01). ”The ocean response to climate change guides both adaptation and mitigation efforts”. Atmospheric and Oceanic Science Letters 15 (4): sid. 100221. doi:10.1016/j.aosl.2022.100221. ISSN 1674-2834. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1674283422000964. Läst 19 september 2024. 
  42. ^ Weart, Spencer (2008). ”The Carbon Dioxide Greenhouse Effect”. The Discovery of Global Warming. American Institute of Physics. Arkiverad från originalet den 11 november 2016. https://web.archive.org/web/20161111201545/https://www.aip.org/history/climate/co2.htm. Läst 10 februari 2010. 
  43. ^ IPCC (2007). ”Chapter 1: Historical Overview of Climate Change Science” (PDF). Climate Change 2007: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. IPCC. sid. p97 (PDF page 5 of 36). Arkiverad från originalet den 26 november 2018. https://web.archive.org/web/20181126204443/http://www.ipcc.ch/pdf/assessment-report/ar4/wg1/ar4-wg1-chapter1.pdf. Läst 10 februari 2010. ”To emit 240 W m–2, a surface would have to have a temperature of around −19 °C. This is much colder than the conditions that actually exist at the Earth’s surface (the global mean surface temperature is about 14 °C). Instead, the necessary −19 °C is found at an altitude about 5 km above the surface.” 
  44. ^ Kiehl, J.T. (25 september 1997). ”Earth's Annual Global Mean Energy Budget” (PDF). Bulletin of the American Meteorological Society "78" (2): ss. 197–208. doi:10.1175/1520-0477(1997)078<0197:EAGMEB>2.0.CO;2. Arkiverad från originalet den 24 juni 2008. https://web.archive.org/web/20080624223905/http://www.atmo.arizona.edu/students/courselinks/spring04/atmo451b/pdf/RadiationBudget.pdf. Läst 10 februari 2010. 
  45. ^ Schmidt, Gavin (6 Apr 2005). ”Water vapour: feedback or forcing?”. RealClimate. http://www.realclimate.org/index.php?p=142. Läst 10 februari 2010. 
  46. ^ Russell, Randy (16 maj 2007). ”The Greenhouse Effect & Greenhouse Gases”. University Corporation for Atmospheric Research Windows to the Universe. Arkiverad från originalet den 28 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100328171557/http://www.windows.ucar.edu/tour/link%3D/earth/climate/greenhouse_effect_gases.html%26edu%3Dhigh. Läst 10 februari 2010. 
  47. ^ EPA (25 september 2008). ”Recent Climate Change: Atmosphere Changes”. Climate Change Science Program. United States Environmental Protection Agency. Arkiverad från originalet den 10 november 2009. https://web.archive.org/web/20091110191752/http://www.epa.gov/climatechange/science/recentac.html. Läst 10 februari 2010. 
  48. ^ Spahni, Renato (25 september 2005). ”Atmospheric Methane and Nitrous Oxide of the Late Pleistocene from Antarctic Ice Cores”. Science "310" (5752): ss. 1317–1321. doi:10.1126/science.1120132. PMID 16311333. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/310/5752/1317. Läst 10 februari 2010. 
  49. ^ Siegenthaler, Urs (25 september 2005). ”Stable Carbon Cycle–Climate Relationship During the Late Pleistocene” (PDF). Science "310" (5752): ss. 1313–1317. doi:10.1126/science.1120130. PMID 16311332. Arkiverad från originalet den 19 mars 2010. https://www.webcitation.org/5oL3kOOER?url=http://ic.ucsc.edu/~acr/ocea285/articles/Siegenthaler.etal.2005.pdf. Läst 10 februari 2010. 
  50. ^ Petit, J. R. (3 juni 1999). ”Climate and atmospheric history of the past 420,000 years from the Vostok ice core, Antarctica” (PDF). Nature "399" (6735): ss. 429–436. doi:10.1038/20859. Arkiverad från originalet den 17 november 2017. https://web.archive.org/web/20171117025013/http://www.daycreek.com/dc/images/1999.pdf. Läst 10 februari 2010. 
  51. ^ Pearson, PN (25 september 2000). ”Atmospheric carbon dioxide concentrations over the past 60 million years”. Nature "406" (6797): ss. 695–699. doi:10.1038/35021000. PMID 10963587. 
  52. ^ ”IPCC Climate Change 2001:Working Group I: The Scientific Basis”. Arkiverad från originalet den 18 januari 2004. https://web.archive.org/web/20040118133758/http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/006.htm. 
  53. ^ ”Trends in Atmospheric Carbon Dioxide”. http://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/#global. 
  54. ^ ”NOAA/ESRL Global Monitoring Division”. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2004. https://web.archive.org/web/20040811083354/http://www.cmdl.noaa.gov/info/spo2000.html. 
  55. ^ Jet Propulsion Laboratory. ”Watching Earth Breathe: The Seasonal Vegetation Cycle and Atmospheric Carbon Dioxide” (på engelska). AIRS. https://airs.jpl.nasa.gov/resources/122/watching-earth-breathe-the-seasonal-vegetation-cycle-and-atmospheric-carbon-dioxide/. Läst 19 september 2024. 
  56. ^ ”MetLink - Royal Meteorological Society Carbon Dioxide - Seasonal Cycles -” (på brittisk engelska). MetLink - Royal Meteorological Society. https://www.metlink.org/resource/carbon-dioxide-seasonal-cycles/. Läst 19 september 2024. 
  57. ^ ”Special Report on Emissions Scenarios”. Arkiverad från originalet den 8 december 2006. https://web.archive.org/web/20061208031611/http://www.grida.no/climate/ipcc_tar/wg1/123.htm. 
  58. ^ Nakicenovic., N., et al. (25 september 2001). ”An Overview of Scenarios: Resource Availability”. IPCC Special Report on Emissions Scenarios. IPCC. http://www.grida.no/climate/ipcc/emission/104.htm. Läst 10 februari 2010. 
  59. ^ B. H. Samset, M. Sand, C. J. Smith, S. E. Bauer, P. M. Forster, J. S. Fuglestvedt, S. Osprey, C.-F. Schleussner (16 oktober 2017). ”Climate Impacts From a Removal of Anthropogenic Aerosol Emissions”. Geophysical research letters. https://eprints.whiterose.ac.uk/126653/7/Samset_et_al-2018-Geophysical_Research_Letters.pdf. Läst 22 november 2021. 
  60. ^ ”Global and Regional Climate Changes Due to Black Carbon”. Nature Geoscience. mars 2008. https://www.researchgate.net/publication/32034622_Global_and_Regional_Climate_Changes_Due_to_Black_Carbon. Läst 23 november 2021. 
  61. ^ Sand, M.; Berntsen, T. K.; von Salzen, K.; Flanner, M. G.; Langner, J.; Victor, D. G. (2016-03). ”Response of Arctic temperature to changes in emissions of short-lived climate forcers” (på engelska). Nature Climate Change 6 (3): sid. 286–289. doi:10.1038/nclimate2880. ISSN 1758-6798. https://www.nature.com/articles/nclimate2880. Läst 23 november 2021. 
  62. ^ ”One-Fourth of Global Forest Loss is Permanent | Ruskin Group” (på amerikansk engelska). The Ruskin Group. 13 september 2018. Arkiverad från originalet den 23 november 2021. https://web.archive.org/web/20211123105446/https://www.ruskingroup.com/one-fourth-of-global-forest-loss-permanent-deforestation-is-not-slowing-down/. Läst 23 november 2021. 
  63. ^ ”Evaporation from Trees Helps Cool the Global Climate, Study Says” (på amerikansk engelska). Yale E360. https://e360.yale.edu/digest/evaporation_from_trees_helps_cool_the_global_climate_study_says. Läst 12 september 2024. 
  64. ^ Hasler, Natalia; Williams, Christopher A.; Denney, Vanessa Carrasco; Ellis, Peter W.; Shrestha, Surendra; Terasaki Hart, Drew E. (2024-03-26). ”Accounting for albedo change to identify climate-positive tree cover restoration” (på engelska). Nature Communications 15 (1): sid. 2275. doi:10.1038/s41467-024-46577-1. ISSN 2041-1723. https://www.nature.com/articles/s41467-024-46577-1. Läst 12 september 2024. 
  65. ^ [a b] 5 grader varmare: Bevare oss om permafrosten smälter
  66. ^ Uppvärmda mossar ökar växthuseffekten
  67. ^ ”Climate change and methane hydrates « World Ocean Review” (på amerikansk engelska). https://worldoceanreview.com/en/wor-1/ocean-chemistry/climate-change-and-methane-hydrates/. Läst 12 september 2024. 
  68. ^ Fire An Underrated Player In Climate Change
  69. ^ Gabriele C. Hegerl, Francis W. Zwiers, Pascale Braconnot, Nathan P. Gillett, Yong Luo, Jose A. Marengo Orsini, Neville Nicholls (Australia), Joyce E. Penner, Peter A. Stott (2007). ”Understanding and Attributing Climate Change”. IPCC. https://www.ipcc.ch/site/assets/uploads/2018/02/ar4-wg1-chapter9-1.pdf. Läst 22 november 2021. 
  70. ^ ”Jordens klima påvirkes af eksploderede stjerner”. Danmarks rumcenter. http://www.rumcenter.dk/forskning/jordens-klima-pavirkes-af-eksploderede-stjerner/. Läst 25 april 2008. 
  71. ^ Postrel, Virginia och Postrel, Steven R. (oktober 1998). ”Stars in Her Eyes”. reason.com. http://reason.com/9810/fe.baliunas.shtml. Läst 25 april 2008. 
  72. ^ ”Photo Gallery: Is Environmental Migration Really Rising?” (på engelska). Der Spiegel. 18 april 2011. ISSN 2195-1349. https://www.spiegel.de/fotostrecke/photo-gallery-is-environmental-migration-really-rising-fotostrecke-66982.html. Läst 9 februari 2023. 
  73. ^ Philip J. Klotzbach och William M. Gray. ”EXTENDED RANGE FORECAST OF ATLANTIC SEASONAL HURRICANE ACTIVITY AND U.S. LANDFALL STRIKE PROBABILITY FOR 2006”. Arkiverad från originalet den 27 september 2008. https://web.archive.org/web/20080927184958/http://hurricane.atmos.colostate.edu/forecasts/2005/dec2005/. Läst 25 augusti 2008. 
  74. ^ Gavin A. Schmidt (20 mars 2006). ”Reactions to tighter hurricane intensity/SST link”. realclimate.org. http://www.realclimate.org/index.php/archives/2006/03/reactions-to-tighter-hurricane-intensitysst-link. Läst 25 augusti 2008. 
  75. ^ Dr G.B. Love. ”Statement on Tropical Cyclones and Climate Change”. http://www.bom.gov.au/info/CAS-statement.pdf. Läst 25 augusti 2008. 
  76. ^ ”Climate change is probably increasing the intensity of tropical cyclones” (på engelska). ScienceBrief. 26 mars 2021. https://news.sciencebrief.org/cyclones-mar2021/. Läst 28 september 2021. 
  77. ^ Gleick, Peter H. (2017-09). ”Climate, water, and conflict: Commentary on Selby et al. 2017”. Political Geography 60: sid. 248–250. doi:10.1016/j.polgeo.2017.06.009. ISSN 0962-6298. http://dx.doi.org/10.1016/j.polgeo.2017.06.009. Läst 13 december 2020. 
  78. ^ ”Climate policy confidence indicator: final report to CCCEP”. Climate Change and Law Collection. http://dx.doi.org/10.1163/9789004322714_cclc_2016-0148-025. Läst 13 december 2020. 
  79. ^ ”How Climate Change Impacts the Economy” (på engelska). State of the Planet. 20 juni 2019. https://news.climate.columbia.edu/2019/06/20/climate-change-economy-impacts/. Läst 24 februari 2023. 
  80. ^ Hansson, Lars-Anders.; et al. (2014). ”Experimental evidence for a mismatch between insect emergence and waterfowl hatching under increased spring temperatures”. Ecosphere. https://esajournals.onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1890/ES14-00133.1. 
  81. ^ ”Climate warning as Siberia melts”. Arkiverad från originalet den 13 december 2007. https://web.archive.org/web/20071213181045/http://www.newscientist.com/article.ns?id=mg18725124.500. Läst 17 november 2007. 
  82. ^ ”Trädgränsen flyttar uppåt i bergen världen över”. forskning.se. 25 januari 2017. https://www.forskning.se/2017/01/25/tradgransen-flyttar-uppat-i-bergen-varlden-over/. Läst 28 september 2021. 
  83. ^ ”Vinnare och förlorare: klimatförändring kan leda till vegetationsskifte”. www.umu.se. https://www.umu.se/nyheter/vinnare-och-forlorare-klimatforandring-kan-leda-till-vegetationsskifte_5815482/. Läst 28 september 2021. 
  84. ^ [a b] ”Havsförsurning”. Havs- och Vattenmyndigheten. https://www.havochvatten.se/miljopaverkan-och-atgarder/miljopaverkan/forsurning/havsforsurning.html. Läst 28 september 2021. 
  85. ^ [a b] ”Havsförsurningens effekter på marina ekosystem”. Havs- och Vattenmyndigheten. https://www.havochvatten.se/miljopaverkan-och-atgarder/miljopaverkan/forsurning/havsforsurning/havsforsurningens-effekter-pa-marina-ekosystem.html. Läst 28 september 2021. 
  86. ^ [a b] ”Klimatförändringarnas konsekvenser”. Världsnaturfonden WWF. https://www.wwf.se/klimat/konsekvenser/. Läst 28 september 2021. 
  87. ^ ”Hur påverkas djuren i havet av försurning?”. www.havet.nu. https://www.havet.nu/havsutsikt/artikel/hur-paverkas-djuren-i-havet-av-forsurning. Läst 28 september 2021. 
  88. ^ Marshall, Michael. ”Acidifying oceans will heat the planet more” (på amerikansk engelska). New Scientist. https://www.newscientist.com/article/dn24098-acidifying-oceans-will-heat-the-planet-more/. Läst 28 september 2021. 
  89. ^ Hegerl, G.C., et al.. ”Ch 9: Understanding and Attributing Climate Change”. sid. Executive Summary , in IPCC AR4 WG1 2007.
  90. ^ ”Accelerated global glacier mass loss in the early twenty-first century”. 28 april 2021. https://www.nature.com/articles/s41586-021-03436-z.epdf?sharing_token=DWDJBtdeUD2n33er92IljNRgN0jAjWel9jnR3ZoTv0MONuWp2CrGUw-S70alZlQTP4BVwuIOsfY2cAY_1JOvjLfq7LmvuOAqmn6UM1-YoXSSfQTctkmoJ1to3eKyEh9cL3ymTvZyWoN1qGQki1Cz0JyYVL1rPs8nA1hVVbD1_7N-vjTmfZkPbDhnKe9s6GM1fZLo_OvkcbIEeM8btraqoE5erSlovGlN0eBEQ69_QuY%3D&tracking_referrer=www.theguardian.com. Läst 30 april 2021. 
  91. ^ ”Vad är RCP? | SMHI”. www.smhi.se. Arkiverad från originalet den 30 april 2021. https://web.archive.org/web/20210430113959/https://www.smhi.se/klimat/framtidens-klimat/vagledning-klimatscenarier/vad-ar-rcp-1.80271. Läst 30 april 2021. 
  92. ^ ”Summary for Policymakers — Special Report on the Ocean and Cryosphere in a Changing Climate”. https://www.ipcc.ch/srocc/chapter/summary-for-policymakers/. Läst 30 april 2021. 
  93. ^ Carlson et al.. ”Rapid early Holocene deglaciation of the Laurentide ice sheet”. http://www.nature.com/ngeo/journal/v1/n9/abs/ngeo285.html. 
  94. ^ NewScientist. ”Sea level rises could far exceed IPCC estimates”. http://www.newscientist.com/article/dn14634-sea-level-rises-could-far-exceed-ipcc-estimates.html. 
  95. ^ Pfeffer et al.. ”Kinematic Constraints on Glacier Contributions to 21 st-Century Sea Level Rise”. http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/321/5894/1340. 
  96. ^ ”Klimatförhandlingar genom åren”. Svenska FN-förbundet. https://fn.se/vi-gor/vi-utbildar-och-informerar/fn-info/vad-gor-fn/fns-arbete-for-utveckling-och-fattigdomsbekampning/klimatforhandlingar-genom-aren/. Läst 29 september 2021. 
  97. ^ ”Parisavtalet”. www.naturvardsverket.se. https://www.naturvardsverket.se/parisavtalet. Läst 12 november 2021. 
  98. ^ ”Emissions Gap Report 2020”. UNEP. https://www.unep.org/emissions-gap-report-2020. Läst 4 oktober 2021. 
  99. ^ United Nations Environment Programme (2020). Emissions Gap Report 2020. Nairobi. https://wedocs.unep.org/xmlui/bitstream/handle/20.500.11822/34426/EGR20.pdf?sequence=1&isAllowed=y
  100. ^ Martin (31 maj 2019). ”Climate Justice” (på amerikansk engelska). United Nations Sustainable Development. https://www.un.org/sustainabledevelopment/blog/2019/05/climate-justice/. Läst 19 september 2024. 
  101. ^ ”Climate Justice: An overview” (på engelska). Right Livelihood. https://rightlivelihood.org/visual-stories/climate-justice-an-overview/. Läst 19 september 2024. 
  102. ^ [a b c] ”The Six Sector Solution to Climate Change - United Nations Environmental Programme”. https://www.unep.org/interactive/six-sector-solution-climate-change/. Läst 2 oktober 2021. 
  103. ^ ”Lösningar på klimatutmaningen”. Världsnaturfonden WWF. https://www.wwf.se/klimat/losningar/. Läst 12 november 2021. 
  104. ^ ”COP26: Vad handlar det om och varför är det viktigt?”. Naturskyddsföreningen. https://www.naturskyddsforeningen.se/artiklar/cop26-vad-handlar-det-om-och-vilka-fragor-tas-upp/. Läst 12 november 2021. 
  105. ^ Mitigation Arkiverad 21 januari 2015 hämtat från the Wayback Machine., in USGCRP 2015.
  106. ^ [a b] IPCC, Synthesis Report Summary for Policymakers, Section 4: Adaptation and mitigation options, in IPCC AR4 SYR 2007.
  107. ^ [a b] Edenhofer, O., et al., Table TS.3, in: Technical summary (archived 30 December 2014), in: IPCC AR5 WG3 2014.
  108. ^ . https://www.theguardian.com/environment/climate-consensus-97-per-cent/2015/aug/31/citi-report-slowing-global-warming-would-save-tens-of-trillions-of-dollars. 
  109. ^ John Houghton, IPCC, IPCC, red (1993). Climate change: the IPCC scientific assessment (Repr). Cambridge Univ. Press [u.a.]. ISBN 978-0-521-40720-5. Läst 17 september 2024 
  110. ^ Archer, David (25 september 2005). ”Fate of fossil fuel CO2 in geologic time” (PDF). Journal of Geophysical Research "110" (C9): ss. C09S05.1–C09S05.6. doi:10.1029/2004JC002625. http://geosci.uchicago.edu/~archer/reprints/archer.2005.fate_co2.pdf. 
  111. ^ Solomon, S (25 september 2009). ”Irreversible climate change due to carbon dioxide emissions”. Proceedings of the National Academy of Sciences "106" (6): ss. 1704–1709. doi:10.1073/pnas.0812721106. PMID 19179281. 
  112. ^ Schmidt, Gavin. ”The emergent patterns of climate change”. TED. https://www.youtube.com/watch?v=JrJJxn-gCdo. Läst 1 maj 2014. 
  113. ^ Powell, James (2017-12-01). ”Scientists Reach 100% Consensus on Anthropogenic Global Warming” (på engelska). Bulletin of Science, Technology & Society 37 (4): sid. 183–184. doi:10.1177/0270467619886266. ISSN 0270-4676. https://doi.org/10.1177/0270467619886266. Läst 13 april 2021. 
  114. ^ Cook, John; Nuccitelli, Dana; Green, Sarah A; Richardson, Mark; Winkler, Bärbel; Painting, Rob (2013-05-15). ”Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature” (på engelska). Environmental Research Letters 8 (2): sid. 024024. doi:10.1088/1748-9326/8/2/024024. ISSN 1748-9326. https://iopscience.iop.org/article/10.1088/1748-9326/8/2/024024. Läst 14 april 2021. 
  115. ^ Oreskes, Naomi (2004-12-03). ”The Scientific Consensus on Climate Change”. Science 306 (5702): sid. 1686–1686. doi:10.1126/science.1103618. https://www.science.org/lookup/doi/10.1126/science.1103618. Läst 3 oktober 2021. 
  116. ^ ”Patrick Michaels: Decades of Denial” (på amerikansk engelska). Climate Investigations Center. https://climateinvestigations.org/patrick-michaels/. Läst 3 oktober 2021. 
  117. ^ ”Klimatskeptiska forskare få och lågt rankade”. Arkiverad från originalet den 6 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120106105327/http://svt.se/2.108068/1.2052136/klimatskeptiska_forskare_fa_och_lagt_rankade. 
  118. ^ Oreskes, Naomi (2007). ”The scientific consensus on climate change: How do we know we’re not wrong?”. i DiMento, Joseph F.; Doughman, Pamela (PDF). Climate Change. MIT Press. ISBN 0-262-04241-X 
  119. ^ http://www.climatedepot.com/2016/01/12/satellites-no-global-warming-at-all-for-18-years-8-months/
  120. ^ ”What has global warming done since 1998?”. Skeptical Science. https://skepticalscience.com/global-warming-stopped-in-1998.htm. Läst 7 juni 2021. 
  121. ^ ”2020 Tied for Warmest Year on Record” (på engelska). earthobservatory.nasa.gov. 14 januari 2021. https://earthobservatory.nasa.gov/images/147794/2020-tied-for-warmest-year-on-record. Läst 7 juni 2021. 
  122. ^ IPCC Factsheet Timeline https://www.ipcc.ch/site/assets/uploads/2021/07/AR6_FS_timeline.pdf Arkiverad 7 oktober 2021 hämtat från the Wayback Machine.
  123. ^ ”Climate change: IPCC report is 'code red for humanity'” (på brittisk engelska). BBC News. 9 augusti 2021. https://www.bbc.com/news/science-environment-58130705. Läst 3 november 2021. 
  124. ^ ”Major climate changes inevitable and irreversible – IPCC’s starkest warning yet” (på engelska). the Guardian. 9 augusti 2021. http://www.theguardian.com/science/2021/aug/09/humans-have-caused-unprecedented-and-irreversible-change-to-climate-scientists-warn. Läst 3 november 2021. 
  125. ^ ”‘Code red for humanity’: what the papers say about the IPCC report on the climate crisis” (på engelska). the Guardian. 10 augusti 2021. http://www.theguardian.com/environment/2021/aug/10/code-red-for-humanity-what-the-papers-say-about-the-ipcc-report-on-the-climate-crisis. Läst 3 november 2021. 
  126. ^ ”Analys: Löften om en grön omstart efter pandemin grusade”. SVT Nyheter. 13 januari 2022. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/analys-loften-om-en-gron-omstart-efter-pandemin-grusade. Läst 13 januari 2022. 
  127. ^ ”Analys: Löften om en grön omstart efter pandemin grusade”. SVT Nyheter. 13 januari 2022. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/analys-loften-om-en-gron-omstart-efter-pandemin-grusade. Läst 13 januari 2022. 
  128. ^ [a b] ”Intergovernmental Panel on Climate Change SSP-RCP scenarios” (på brittisk engelska). Ministry for the Environment. 8 maj 2024. https://environment.govt.nz/what-you-can-do/climate-scenarios-toolkit/climate-scenarios-list/ipccs-ssp-rcp-scenarios/. Läst 16 september 2024. 
  129. ^ ”RCP scenarier | SMHI”. www.smhi.se. https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/klimatmodeller-och-scenarier/rcp-er-den-nya-generationen-klimatscenarier-1.32914. Läst 16 september 2024. 
  130. ^ ”IPCC AR6 Working Group 1: Summary for Policymakers” (på engelska). www.ipcc.ch. https://www.ipcc.ch/report/ar6/wg1/chapter/summary-for-policymakers/. Läst 16 september 2024. 
  131. ^ ”History of Climate Science Research | Center for Science Education”. scied.ucar.edu. https://scied.ucar.edu/learning-zone/how-climate-works/history-climate-science-research. Läst 16 september 2024. 
  132. ^ [a b c] ”The Greenhouse Effect is proven science | Ag Decision Maker”. www.extension.iastate.edu. https://www.extension.iastate.edu/agdm/articles/hof/HofJul21.html. Läst 16 september 2024. 
  133. ^ [a b] ”How Do You Measure Greenhouse Gases?” (på engelska). NIST. 2024-06-24. https://www.nist.gov/how-do-you-measure-it/how-do-you-measure-greenhouse-gases. Läst 16 september 2024. 

Externa länkar


Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Permafrost in Herschel Island 016.jpg
Författare/Upphovsman: Boris Radosavljevic, Licens: CC BY 2.0
Photos de l'expédition Yukon 2012 du groupe COPER de l'institut Alfred Wegener à Potsdam (Allemagne) 17 juillet au 28 août 2012
Change in Average Temperature.svg
Surface air temperature changes to date have been most pronounced in northern latitudes and over land masses. The image uses the trend of annual averages to smooth out climate variability due to factors such as El Niño. The map is improved from the highest quality rendering that NASA’s Scientific Visualization Studio generates, with horizontal and vertical lines removed and with a more legible projection of Kavraiskiy VII. Grey areas in the image have insufficient data for rendering. For a version that includes Fahrenheit, see File:Change in Average Temperature With Fahrenheit.svg
A250080 008.jpg
Författare/Upphovsman: oskar karlin, Licens: CC BY-SA 2.0
Global warming protest, Stockholm, Sweden. The sign says "Warning - climate chaos".
Historical CO2 levels based on proxy (indirect) measurements.png
This graph shows CO2 (carbon dioxide, a "greenhouse gas") levels during the last three glacial cycles, as reconstructed from ice cores. Based on research and data from the National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA)
Natural disasters caused by climate change.png
Författare/Upphovsman: KVDP, Licens: CC BY-SA 3.0
A schematic showing the regions where natural disasters will occur due to climate change (global warming).

Text version of the map's key

Areas exposed to:

  • Pink: hurricanes
  • Yellow: desertification or drought
  • Blue: small islands and deltas subjected to extreme weather or greater surf; some islands will be completely submerged
  • Green: Arctic areas vulnerable to ice and permafrost melting

Background

The schematic was based on the Environmentally Induced Migration map from GRID Arendal. Although that map was deleted by GRID Arendal (see "Environmentally Induced Migration Map - Clarification" on the GRID Arendal site and this SPIEGEL ONLINE article and image caption) due to the fact that the number of refugees was incorrect. The map itself did not show the migration nor refugee estimates; it showed only the areas where natural disasters are likely to occur and hence the map remained accurate.

A reason why the number of refugees wasn't correct (which doesn't affect the validity of the image) is that the degree to which people have been able to adapt in or near their home locale (that is, without crossing borders to officially become a refugee) couldn't be accurately predicted. For example, see "The Coming Storm: The people of Bangladesh have much to teach us about how a crowded planet can best adapt to rising sea levels."

Since the small islands are difficult to see on the map, see this list of island nations which are in danger of being submerged within a few decades at online on the socyberty.com site (or its archive, if the site remains down).
Global Temperature Anomaly.svg
Land-ocean temperature index, 1880 to present, with base period 1951-1980. The solid black line is the global annual mean and the solid red line is the five-year lowess smooth. The blue uncertainty bars represents the total (LSAT and SST) annual uncertainty at a 95% confidence interval. [More information on the updated uncertainty model can be found here: Lenssen et al. (2019).]
Keppelbleaching.jpg
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY 3.0
Per-capita-co2-vs-average (OWID 0778).png
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY 4.0
Are per capita CO2 emissions above or below the global average? This map denotes whether a country's average per capita emissions are above or below the value of global per capita equity. This is based on production-based emissions, which don't adjust for trade.
World fossil carbon dioxide emissions six top countries and confederations.png
Författare/Upphovsman: Tomastvivlaren, Licens: CC BY-SA 4.0
World fossil carbon dioxide emissions 1970 to 2021, with the six top emitting countries and confederations. Data source: EDGAR - Emissions database for Global Atmospheric Research. Published in: Crippa, M., Guizzardi, D., Banja, M., Solazzo, E., Muntean, M., Schaaf, E., Pagani, F., Monforti-Ferrario, F., Olivier, J., Quadrelli, R., Risquez Martin, A., Taghavi-Moharamli, P., Grassi, G., Rossi, S., Jacome Felix Oom, D., Branco, A., San-Miguel-Ayanz, J. and Vignati, E., CO2 emissions of all world countries - 2022 Report, EUR 31182 EN, Publications Office of the European Union, Luxembourg, September 2022, doi:10.2760/730164, JRC130363.
Solar-cycle-data.png
Författare/Upphovsman: Robert A. Rohde, Licens: CC BY-SA 3.0
This picture depicts the last three solar cycles as measured in solar irradiance, sunspot numbers, solar flare activity, and 10.7 cm radio flux. Solar irradiance, i.e the direct solar power at the top of the Earth's atmosphere, is depicted as both a daily measurement and a moving annual average. All other data are depicted as the annual average value.
Common Era Temperature.svg
Författare/Upphovsman: Efbrazil, Licens: CC BY-SA 4.0
Temperatures with respect to the 1850-1900 mean as per IPCC definition of pre-industrial temperatures over the last 2 millennia and observational values ranging from 1880 to 2020. All data is smoothed using a 5 year moving average.

The 2000 year record is computed in https://www.nature.com/articles/s41561-019-0400-0 using a wide set of proxies that have been vetted by the Pages2k Consortium [1]. They include tree ring data, data from corals and ice core data. A direct link to data is at https://figshare.com/articles/Reconstruction_ensemble_median_and_95_range/8143094

The observational data set is pulled from NASA: https://climate.nasa.gov/vital-signs/global-temperature/

NASA data is adjusted up by 0.188 degrees C since the IPCC says 2006 to 2015 is 0.87 degrees warmer than 1850 to 1900 and NASA averages 0.682 in that time frame.

The 2000 year temperature is adjusted up by 0.287667, which is the NASA adjustment from above plus 0.099667 for the NASA average from 1961 to 1990 (the baseline for the 2000 year data set).
Global temperature changes.webm
This animation shows the temperature from 1880-1884 to 2013-2017, as compared to a baseline average from 1951 to 1980. Blue colors were cooler and red warmer.
Glacier Mass Balance.png
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY-SA 3.0
Greenhouse Effect (2017 NASA data).svg
Författare/Upphovsman: Robert A. Rohde (Dragons flight på engelska Wikipedia), Licens: GFDL 1.2
This figure is a simplified, schematic representation of the flows of energy between space, the atmosphere, and the Earth's surface, and shows how these flows combine to trap heat near the surface and create the greenhouse effect. Energy exchanges are expressed in watts per square meter (W/m2).

Data is from 2007 CERES satellite instruments, and specifically this diagram

Year 2021 update (not in diagram): Net absorbed energy (shown as 0.6) rose to above 1.0 W/m2 based on independent CERES and ocean heat content measurements.(see fig.1 in Loeb et al.(2021), Geoph. Res. Let 48 (13), doi:10.1029/2021GL093047)
Mauna Loa CO2 monthly mean concentration.svg
Författare/Upphovsman: Oeneis, Licens: CC BY-SA 4.0
This figure shows the history of atmospheric carbon dioxide concentrations as directly measured at Mauna Loa, Hawaii since 1958. This curve is known as the Keeling curve, and is an essential piece of evidence of the man-made increases in greenhouse gases that are believed to be the cause of global warming. The longest such record exists at Mauna Loa, but these measurements have been independently confirmed at many other sites around the world [1].

The annual fluctuation in carbon dioxide is caused by seasonal variations in carbon dioxide uptake by land plants. Since many more forests are concentrated in the Northern Hemisphere, more carbon dioxide is removed from the atmosphere during Northern Hemisphere summer than Southern Hemisphere summer. This annual cycle is shown in the inset figure by taking the average concentration for each month across all measured years.

The red curve shows the average monthly concentrations, and blue curve is a smoothed trend.