Giorgio Strehler
| Giorgio Strehler | |
.jpg) | |
| Född | 14 augusti 1921[1][2][3] Barcola, Italien |
|---|---|
| Död | 25 december 1997[1][2][3] (76 år) Lugano, Schweiz |
| Medborgare i | Italien och Kungariket Italien |
| Utbildad vid | Accademia dei Filodrammatici |
| Sysselsättning | Teaterregissör, skådespelare, teaterchef, politiker[4], regissör[5] |
| Befattning | |
| Jurypresident vid Filmfestivalen i Cannes Europaparlamentariker första Europaparlamentet (1983–1984)[6] Ledamot av italienska senaten Italiens tionde mandatperiod (1987–1992)[7] | |
| Arbetsgivare | Piccolo Teatro |
| Politiskt parti | |
| Italienska socialistpartiet | |
| Föräldrar | Albertina Ferrari |
| Utmärkelser | |
| Syndicat de la critiques pris för bästa utländska föreställning (1965) Premio Internazionale Viareggio-Versilia (1975)[8] Syndicat de la critiques stora teaterpris (1978) Storkorsriddare av Republiken Italiens förtjänstorden (1982) Europeiska teaterpriset (1990) Friedrich-Gundolf-Preis (1991) Pour le Mérite för vetenskap och konst (1992) Hedersdoktor vid Université Sorbonne Nouvelle (1998)[9] Hedersdoktor vid Universitat Autònoma de Barcelona Riddare av Hederslegionen | |
| Redigera Wikidata | |
Giorgio Strehler ([ˈdʒɔrdʒo ˈstreːler]), född 14 augusti 1921 i Trieste, död 25 december 1997 i Milano, var en italiensk teaterregissör.
Biografi
1938-1940 studerade Giorgio Strehler skådespeleri vid Accademia dei filodrammatici i Milano. Tillsammans med vänner bildade han den experimentella teatergruppen Gruppo Palcoscenico som bland annat spelade pjäser av Luigi Pirandello. 1943 flydde han undan kriget till Genève där han anslöt sig till teaterkompaniet Compagnie des Masques med vilka han satte upp urpremiären av Albert Camus Caligula 1945. Efter kriget återvände han till Milano där han började skriva teaterkritik för Milano Sera. Men han ville hellre arbeta praktiskt med teater och 1947 grundade han Piccolo Teatro i Milano tillsammans med producenten Paolo Grassi, som han studerat med. Strehlers första uppsättning blev L'albergo dei poveri (Natthärberget) av Maksim Gorkij. Han introducerade modern dramatik och gjorde nytolkningar av klassiker. Han var influerad av Bertolt Brecht och hade ofta politiska perspektiv på sina instuderingar. Hans regiarbete var musikaliskt och poetiskt och hans uppsättningar präglades av klarhet och visuell enkelhet. 1951 gjorde han en banbrytande uppsättning av Carlo Goldonis commedia dell'arte-pjäs Il servitore di due padroni (Två herrars tjänare). Uppsättningen gästade samma år Drottningholms slottsteater dit man återkom 1956. Samma år gästades Dramaten med Luigi Pirandellos Questa sera si recita a sogetto (I afton improviserar vi). 1968 lämnade han sitt chefskap på Piccolo Teatro och grundade kompaniet Teatro e Azione i Rom och fortsatte sedan som frilansande regissör. Från 1970-talet fokuserade han på "sanningens illussion och illussionens sanning" i en trilogi som bestod av William Shakespeares La tempesta (Stormen) 1978, Pierre Corneilles L'Illusion comique (Bländverk) 1984 och Eduardo De Filippos La grande magia 1985. Stormen räknas som Strehlers mest storartade Shakespeareuppsättning där Prosperos magi underströks av barockscenografin. 1983-1990 var han chef för Théâtre de l'Odéon i Paris. Strehler räknas som en av Europas mest inflytelserika teaterregissörer under 1900-talet. Giorgio Strehler har även regisserat opera på La Scala i Milano och på Festspelen i Salzburg. Bland utmärkelser han tilldelats kan nämnas det europeiska teaterpriset Premio Europa 1990.
Referenser
Källor
- Giorgio Strehler, Nationalencyklopedin (läst 12 juni 2015)
- Giorgio Strehler, Encyclopædia Britannica (gratisversionen, läst 27 juli 2017)
- Giorgio Strehler, Den Store Danske Encyklopædi (läst 27 juli 2017)
- Giorgio Strehler, Gyldendals Teaterleksikon (läst 27 juli 2017)
- Giorgio Strehler, Encyclopédie Larousse (läst 27 juli 2017)
- Giorgio Strehler, Encyclopædia Universalis (läst 27 juli 2017)
- Giorgio Strehler, Munzinger (läst 27 juli 2017)
- Giorgio Strehler, Premio Europa (läst 27 juli 2017)
- Oscar G. Brockett: History of the Theatre, London 1991, ISBN 0-205-12868-8 (senare upplagor finns)
- Giacomo Oreglia: Commedia dell'arte, Stockholm 1964
- Giorgio Strehler i Michael Dobson & Stanley Wells (red): The Oxford Companion to Shakespeare, Oxford 2001, ISBN 0-19-811735-3
- Teater i Stockholm 1919-1970, Stockholm 1982, ISBN 91-7174-100-3
Noter
- ^ [a b] Internet Movie Database, IMDb-ID: nm0834150co0047972, läst: 21 juli 2015.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6pk3gv1, omnämnd som: Giorgio Strehler, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ dati.camera.it, Italiens deputeradekammare-ID: 301338, läst: 6 april 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: jn20000701729, läst: 15 december 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Members of the European Parliament, Europaparlamentariker-ID: 686, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ senato.it, Italienska republikens senat-ID: 2337, läst: 9 september 2021.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.premioletterarioviareggiorepaci.it.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.univ-paris3.fr.[källa från Wikidata]
|
Media som används på denna webbplats
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Giorgio Strehler on stage in 1968.