Skorpioner

För andra betydelser, se Skorpion.

Skorpioner
Androctonus crassicauda
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Leddjur Arthropoda
Understam	Palpkäkar Chelicerata
Klass	Spindeldjur Arachnida
Ordning	Skorpioner Scorpiones
Vetenskapligt namn
§ Scorpiones
Auktor	Latreille, 1810
Familjer
Bothriuridae Simon, 1880 Buthidae C.L. Koch, 1837 Caraboctonidae Kraepelin, 1905 Chactidae Pocock, 1893 Chaerilidae Pocock, 1893 Euscorpiidae Laurie, 1896 Hemiscorpiidae Pocock, 1893 Iuridae Thorell, 1876 Microcharmidae Lourenço, 1996 Pseudochactidae Gromov, 1998 Scorpionidae Latreille, 1802 Superstitioniidae Stahnke, 1940 Vaejovidae Thorell, 1876
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Skorpioner (Scorpiones) är en ordning i klassen spindeldjur. Skorpioner som grupp har existerat i över 400 miljoner år och det finns cirka 1750 beskrivna nu levande arter^[1]. Från fossila lämningar känner man till 111 utdöda arter.^[2]

Skorpioner kännetecknas av att den producerar gift, både för försvar och för att kunna fånga byten. Kroppen är uppdelad i två huvudsakliga delar, framkropp och en segmenterad bakkropp i vars spets det sitter en gifttagg. De har ett hårt yttre skelett, två stycken gripklor och fyra par gångben. Alla skorpioner är rovdjur. De flesta lägger sig i bakhåll och väntar på att ett lämpligt byte skall komma tillräckligt nära för att kunna fångas, men det finns även en del som jagar mer aktivt.

Skorpioner förekommer i tropiska, subtropiska och varmare tempererade områden världen över, söder om 49° N latitud, utom på Nya Zeeland och Antarktis. De lever i många olika habitat, från regnskogar till öknar.

Den största artrikedomen finns i tropikerna och vissa av de tropiska arterna uppnår betydande storlek. En av de största arterna är Heterometrus swammerdami, som kan bli upp till 23 centimeter lång. De i södra Europa förekommande arterna är betydligt mindre. Allra minst är den i Mexiko levande arten Typhlochactas mitchelli, som endast blir ca 9 millimeter lång.^[3][4]

På skorpionernas framkropp (cephalothorax, även kallat prosoma) sitter bland annat deras ögon, mundelar och ben. Det andra paret extremiteter bär gripklor.

Bakkroppen (opisthosoma) är delad i ett främre segment (mesosoma) och ett bakre segment (metasoma). Det främre segmentet är lika brett som framkroppen. Strax bakom det fjärde benparet sitter ett par kamformiga bihang, som är ombildade abdominalfötter, och sannolikt tjänstgör som stimulerande organ vid parningen. Blindsäckar vid magen saknas.

Det bakre segmentet är betydligt smalare och liknar därför ett svansbihang. Det rymmer giftkörtlarna, gifttaggen, och delar av andningsorganen. Dessa utgörs av fyra par så kallade lungsäckar, som mynnar ut på abdominalsegmentens undersida.

Skorpioner föredrar att leva i områden där temperaturen ligger mellan 20 °C och 37 °C, men överlever i temperaturintervallet 14–45 °C.^[5][6]

Samtliga skorpioner är poikiloterma (kallblodiga). Skorpionerna är företrädesvis skymnings- och nattaktiva, och lämnar sina gömställen först i samband med mörkrets inbrott. I förhållande till sin storlek rör de sig jämförelsevis snabbt, ofta även åt sidorna och baklänges, och håller då svansen böjd uppåt och framåt över ryggen, med svansens gadd färdig till en stöt.

Trots att skorpioner har ett starkt gift kan de falla offer för stora spindlar, fåglar, eller gnagare, som bryter av svansen och äter upp resten. Även vissa apor kan äta skorpioner.

Skorpionernas föda utgörs i huvudsak av insekter och andra spindeldjur, men större arter av skorpion dödar och äter även mindre kräldjur. Det är en missuppfattning att skorpioner alltid använder sin giftgadd för att döda sitt byte: giftgadden används visserligen om bytet är stort eller svårhanterligt men den används också i självförsvar. I regel så räcker det med att skorpionen griper tag i sitt byte med sina kraftiga klor och håller det i ett stadigt grepp, eller krossar bytet mellan klorna, för att sedan börja äta av bytet.

Alla skorpioner är vivipara, det vill säga att äggen utvecklas i honans kropp, och föder alltså levande ungar. Hos de allra flesta arterna sker detta genom sexuell förökning, men hos en dryg handfull arter förekommer istället partenogenesi (förökning utan befruktning), och honorna kan då få ungar ur obefruktade ägg utan behov av hanne.^[7]

Skorpioner uppvisar omsorg om avkomman. De nyfödda ungarna klättrar efter födseln upp på honans rygg och honan kan bära dem och skyddar dem mot faror i upp emot två veckor. Ungarna är i början färglösa och deras yttre skelett är inte helt hårdnat, men efterhand mörknar de och antar allt mer en vuxen skorpions färg. När de är redo att klara livet på egen hand lämnar de modern.

Inför parningen uppvisar skorpioner ett beteende där hanen och honan rör sig kring varandra på ett sätt som påminner något om en dans. Beteendet kan pågå i flera timmar och rörelserna kan innefatta förflyttningar framåt eller bakåt eller i sidled eller att individerna cirklar runt. Hanen kan beroende på art antingen gripa tag i honans klor eller så utförs beteendet utan att individerna rör vid varandra. Hanen avsätter till slut ett paket med spermier (spermatofor) på en lämplig plats och för honan över den så att hon kan ta upp spermierna i sin kropp och befruktning ske.

Alla arterna har två körtlar som producerar gift, vilket mynnar i en gifttagg längst ut på svansen. Körteln producerar en mängd olika sammansatta gifter, bland annat neurotoxin och nefrotoxin, men också signalsubstanser såsom histamin och serotonin.^[8] Cirka 50 arter har ett gift som är farligt för människor, och hos ungefär 25 arter är giftet så rikligt och/eller kraftigt att det till och med kan vara dödande. Farligheten är dock kraftigt överdriven. För en vuxen frisk person är ett skorpionstick aldrig dödligt, inte ens av den giftigaste arten Leiurus quinquestriatus även kallad israelisk guldskorpion eller, i zoohandeln, dödsskorpion. Det är barn, allergiker, åldringar och personer med hjärtsjukdomar som riskerar att dö. Däremot gör sticken från de giftigaste arterna mycket ont och såren som blir efter sticken kan vara svåra att läka, två tillräckligt starka skäl att trots allt vara försiktig med dessa djur.

Fossil visar att skorpioner existerat i minst 400 miljoner år. De landlevande skorpionerna utvecklades ur tidigare havslevande former. Vissa urtida skorpioner kunde bli 80 centimeter långa. Anledningen var att syrehalten i luften var högre då än nu.

Skorpioner lever vanligen undanskymda liv, men de kan ibland upptäckas när de uppträder på oönskade platser i människans närhet. Det händer ibland att skorpioner hittas inomhus, oftast i något mörkt skrymsle eller spricka. Om skorpionen då blir trängd kan ett stick bli följden. Trots att de flesta arters gift inte är farliga för människan är skorpioner ofta fruktade och dödas då de påträffas på platser där de inte är önskvärda. Det förekommer dock även att skorpioner hålls som husdjur i terrarium.

Skorpioner har historiskt sett varit ett symboliskt inslag i flera olika kulturers legender och myter, vanligtvis som dödligt farliga varelser, men också som ett skydd mot ondska. En stjärnbild, Skorpionen, och ett stjärntecken är uppkallade efter djurgruppen.

I egyptisk mytologi var gudinnan Serket associerad med skorpionen och avbildades som en skorpion eller som en kvinna med en skorpion på huvudet. Serket tillskrevs helande förmågor och beskyddade mot bett av giftiga djur. Även den grekiska gudinna Mafdet är förknippad med skorpioner. I Gilgamesheposet berättas om två skorpionvarelser som Gilgamesh möter när han vill passera berget Mashu.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Spindeldjur (avsnitt Skorpioner), 1904–1926.

• Wikimedia Commons har media som rör skorpioner.
  Bilder & media