Skräddare (insekt)

Skräddare
Två stycken skräddare vid parning på en vattenyta
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
UnderklassBevingade insekter
Pterygota
OrdningHalvvingar
Hemiptera
UnderordningSkinnbaggar
Heteroptera
FamiljSkräddare
Gerridae
Vetenskapligt namn
§ Gerridae
AuktorLeach, 1815
Hitta fler artiklar om djur med

Skräddare (Gerridae)[1] är en familj av vattenlevande insekter som lever på vattenytan i olika sorters vattendrag, från små pölar och bäckar till stora sjöar och hav. Detta kan de göra på grund av att det andra och tredje benparet är förlängda och har vattenavstötande hår.[2] På så vis bärs insekterna av vattnets ytspänning. De ror med det andra benparet och styr med det tredje. Genom vibrationen som uppstår på vattenytan när en insekt ramlar ner eller rör sig kan de upptäcka bytesdjur. Det första benparet som är kortare än de andra används för att hålla fast bytet medan skräddaren använder sin sugsnabel (del av munnen) för att suga ut innanmätet av bytesdjuret. Fullvuxna individer i kyligare klimat övervintrar i olika sorters markmiljöer, till exempel mossa, varpå de vaknar på våren för att para sig när förhållandena är gynnsamma. Denna övervintrande generation dör sedan kort efter reproduktion medan en eller flera sommargenerationer kläcks och lever vidare. När hösten kommer, då temperaturen sjunker och dagarna blir kortare förbereder sig skräddarna inför övervintring genom att lagra fett i form av triglycerider[3].

Klassificering

Enligt Catalogue of Life[1] ingår skräddare i överfamiljen Gerroidea, ordningen halvvingar, klassen egentliga insekter, fylumet leddjur, och riket djur, men enligt Dyntaxa[4] är tillhörigheten istället ordningen halvvingar, klassen egentliga insekter, fylumet leddjur, och riket djur. Enligt Catalogue of Life omfattar familjen Gerridae 53 arter[1]. Det förekommer tio arter i Sverige.

Habitat

De flesta skräddare lever i stillastående sötvatten, men vissa återfinns i svagt rinnande vatten. Undantaget är de så kallade havslöparna (släktet Halobates), som lever på havsytan och har påträffats hundratals mil från land.[5] I Sverige hittar man de olika skräddararterna i olika men ofta överlappande habitat[6]. Aquarius najas (strömskräddare) föredrar strömmande vatten medan dess närmsta släkting, Limnoporus rufoscutellatus (brun sammetsskräddare) främst hittas i små temporära vattendrag såsom vattenfyllda diken. Gerris lacustris är en av de vanligast förekommande arterna i Sverige och kan påträffas i en mängd olika habitat, t.ex. strömmande åar eller temporära pölar.

Vingpolymorfism

Vissa skräddararter har förmågan att utveckla vingar som möjliggör spridning över långa distanser[7]. Bland vuxna individer av samma art kan både kortvingade och långvingade exemplar förekomma. I och med att individer av samma art kan utveckla olika fenotyper kallar man detta för en polymorfism. En individ utvecklas till den ena eller andra fenotypen (morfen) beroende på vilken miljö den lever i, detta är ett exempel på fenotypisk plasticitet. Temperatur[8], dagslängd[9] och nymftäthet[10] tros bidra till vilken morf en individ utvecklas till, men de specifika sambanden är ännu inte helt kända.

En del arter verkar ha förlorat förmågan att alternera vingmorf genom att känna av sin omgivning; alla individer utvecklas till en och samma morf. Till exempel hittas L. rufoscutellatus alltid som långvingad[6] i naturen, medan A. najas näst intill alltid hittas helt utan vingar[6] och därmed inte kan förflytta sig annat än genom att krypa på marken, något skräddare är väldigt dåliga på att göra.

Arter i Sverige

  • Aquarius najas
  • Aquarius paludum
  • Knölskräddare (Gerris gibbifer)
  • Gerris argentatus
  • Allmän skräddare (Gerris lacustris)
  • Gerris lateralis
  • Gerris odontogaster
  • Gerris sphagnetorum
  • Gerris thoracicus
  • Limnoporus rufoscutellatus
Gerroidea 
 skräddare 

Aquarius



Gerris



Halobates



Limnogonus



Limnoporus



Metrobates



Neogerris



Rheumatobates



Trepobates




Hermatobatidae



vattenlöpare



Källor

  1. ^ [a b c d] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2 september 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/gerridae/match/1. Läst 24 september 2012. 
  2. ^ ”Skräddare ror över vattnet”. Illustrerad Vetensakp. Nummer 16 2003. Arkiverad från originalet den 11 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140111084712/http://illvet.se/natur/skraddare-ror-over-vattnet. Läst 11 januari 2014. 
  3. ^ Richard F. Lee, John T. Polhemus and Lanna Cheng. Lipids of the water strider G. remigis Say (Heteroptera:Gerridae). Seasonal and developmental variations. 
  4. ^ [a b] Dyntaxa Gerridae
  5. ^ Vattenlöpare i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
  6. ^ [a b c] ”Artfakta Artdatabanken”. https://artfakta.artdatabanken.se/taxon/2000939. Läst 25 oktober 2018. 
  7. ^ Andersen, N. Møller (1993). ”The Evolution of Wing Polymorphism in Water Striders (Gerridae): A Phylogenetic Approach”. Oikos 67 (3): sid. 433–443. doi:10.2307/3545355. http://www.jstor.org/stable/3545355. Läst 25 oktober 2018. 
  8. ^ FAIRBAIRN, D. J.; KING, E. (2009-01). ”Why do Californian striders fly?” (på engelska). Journal of Evolutionary Biology 22 (1): sid. 36–49. doi:10.1111/j.1420-9101.2008.01619.x. ISSN 1010-061X. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1420-9101.2008.01619.x. Läst 25 oktober 2018. 
  9. ^ Zera, Anthony J.; Innes, David J.; Saks, Margaret E. (1983). ”Genetic and Environmental Determinants of Wing Polymorphism in the Waterstrider Limnoporus canaliculatus”. Evolution 37 (3): sid. 513–522. doi:10.2307/2408264. http://www.jstor.org/stable/2408264. Läst 25 oktober 2018. 
  10. ^ Harada, T., Tabuchi, R. & Koura, J.. HARADA, T., TABUCHI, R. & KOURA, J. 1997. Migratory syndrome in the water strider Aquarius paludum (Heteroptera: Gerridae) reared in high versus low nymphal densities. Eur. J. Entomol., 94, 445-52.. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats