Georg I av Storbritannien

Georg I
Porträtt av Georg I av Godfrey Kneller från 1714
Kung av Storbritannien
Regeringstid	1 augusti 1714–11 juni 1727
Kröning	20 oktober 1714 i Westminster Abbey i London
Företrädare	Anna (regerande drottning av Storbritannien)
Efterträdare	Georg II
Kung av Irland
Regeringstid	1 augusti 1714–11 juni 1727
Företrädare	Anna (regerande drottning av Irland)
Efterträdare	Georg II
Kurfurste av Braunschweig-Lüneburg
Regeringstid	23 januari 1698–11 juni 1727
Företrädare	Ernst August av Hannover
Efterträdare	Georg II
Gemål	Sofia Dorotea av Celle
Barn	Georg II Sofia Dorotea
Ätt	Huset Hannover
Far	Ernst August av Hannover
Mor	Sofia av Pfalz
Född	28 maj 1660 Slottet Leineschloss i Hannover, furstendömet Calenberg
Namnteckning
Död	11 juni 1727 (67 år) Osnabrück, furstbiskopsdömet Osnabrück
Begravd	4 augusti 1727 Leineschloss, sedermera överflyttad till Herrenhausen i Hannover
Heraldiskt vapen

Georg I (engelska: George I), född 28 maj 1660 på Leineschloss i Hannover, död 11 juni 1727 i Osnabrück, var som Georg Ludvig kurfurste av Hannover 1698–1727 och kung av Storbritannien 1714–1727. Son till Ernst August av Hannover och Sofia av Pfalz.

Georg I var den första monarken av Storbritannien och Irland från huset Hannover. Född och uppvuxen i Tyskland lärde han sig aldrig tala engelska ordentligt utan höll sig helst till sitt modersmål tyska. Under hans regeringstid minskade monarkins makt och ett modernare system med kabinettsregering utvecklades. Under de senare åren innehades den faktiska regeringsmakten av sir Robert Walpole, som de facto var premiärminister.

Georg föddes 28 maj 1660 i Hannover, Tyskland. Han var äldste son till Ernst August, hertig av Braunschweig-Lüneburg, senare kurfurste, och hans maka, Sofia av Pfalz. Sofia var dotter till Elisabet Stuart, som i sin tur var dotter till kung Jakob I av England.^[1]

Under sina första år var han ende arvinge till faderns och tre barnlösa farbröders tyska territorier. År 1661 föddes Georgs bror, Frederick Augustus, och de båda pojkarna (som inom familjen kallades Görgen och Gustchen) växte upp tillsammans. Deras mor var frånvarande under nästan ett år 1664–1665, under en konvalescentresa i Italien, men hon korresponderade med sina söners guvernant och brydde sig om deras uppfostran, något som hon gjorde ännu mer då hon kom hem.^[2] När hon kom hem fick hon ytterligare fyra söner och en dotter. I sina brev beskriver Sofia Georg som ett ansvarsfullt och plikttroget barn, en förebild för sina yngre syskon. ^[3]

År 1675 avled Georgs äldsta farbror utan avkomma, men de andra farbröderna hade gift sig, och om de fick söner skulle dessa ärva istället för Georg. Eftersom han hade en osäker framtid lärde Georgs far honom jakt och ridning och gav honom militära kunskaper och lät den femtonårige Georg följa med fälttåg i det Fransk-nederländska kriget så sonen skulle tränas och testas i strid.^[4]

År 1679 avled plötsligt ännu en farbror utan söner, och Ernst August blev hertig av Calenberg-Göttingen, med sin huvudstad i Hannover. Georgs kvarvarande farbror, Georg Vilhelm av Celle, hade gift sig med sin älskarinna för att göra sin enda dotter, Sofia Dorotea av Celle, legitim, men verkade inte få några fler barn. Enligt salisk lag, där land endast kunde ärvas av manliga arvingar, verkade arvet för Georg och hans bröder säkrat. År 1682 bestämde sig familjen att tillämpa primogeniturprincipen, vilket innebar att Georg skulle ärva allt, och inte skulle behöva dela det med bröderna.^[5]

År 1701 antog det engelska parlamentet en successionsordning (Act of Settlement) som förbjöd katoliker att bestiga Englands tron. Bestämmelsen främst avsåg att utestänga katolska tronpretendenter tillhörande det engelska och skotska kungahuset Stuart.

Ordningen stipulerade först och främst vem som skulle ärva kronan om den regerande kungen Vilhelm III av England avled utan arvingar och om ej heller Anna Stuart – Vilhelms svägerska, som stod i tur att ärva tronen efter honom – efterlämnade arvingar. Om både Vilhelm och Anna således dog barnlösa skulle kronan övergå till Jakob I:s dotterdotter kurfurstinnan Sofia av Hannover, Georgs mor och hennes efterkommande av protestantisk bekännelse. Som en följd av denna tronföljdsordning sattes den protestantiske kurfursten Georg av Hannover 1714 på Storbritanniens tron och år 1715 slog han ned ett invasionsförsök av den landsflyktige tronpretendenten, the old pretender, Jakob Edvard Stuart, Jakob II:s son.

Då Georg misstänkte torypartiet för att sympatisera med ätten Stuarts tronanspråk lierade han sig med whigpartiet, som kom att dominera brittisk politik fram till 1761. Georg lärde sig aldrig engelska och uteblev ofta från regeringssammanträden. Detta i kombination med att han regelbundet vistades i sitt kurfurstendöme Hannover ledde till en försvagning av kungamakten och en utveckling mot konstitutionell monarki i Storbritannien.

I sitt hemland Hannover var dock Georg oinskränkt monark och han erövrade 1719 Bremen och Verden från Sverige åt kurfurstendömet.

Georg var gift 1682–1694 med sin kusin Sofia Dorotea av Celle. I samband med skilsmässan som berodde på hustruns otrohet spärrades Sofia Dorotea in på livstid på slottet i Celle.

Barn:

1. Georg II av Storbritannien, född 1683.
2. Sofia Dorotea av Hannover, född 1687, gift med Fredrik Vilhelm I av Preussen

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, George I of Great Britain, tidigare version.

• Wikimedia Commons har media som rör Georg I av Storbritannien.

Storbritanniens regenter Ätten Stuart (1707–1714) Anna Ätten Hannover (1714–1901) Georg I • Georg II • Georg III • Georg IV • Vilhelm IV • Viktoria Ätten Sachsen-Coburg-Gotha (1901–1917) Edvard VII Ätten Windsor (från 1917) Georg V • Edvard VIII • Georg VI • Elizabeth II • Charles III Storbritanniens monarki – Lista över Storbritanniens regenter – Grafisk tidsaxel