Gabriel de Broglie

Gabriel de Broglie
Gabriel de Broglie, 12 mars 2010.
Född	Gabriel Marie Joseph de Broglie[1] 21 april 1931[1] Versailles[1]
Död	8 januari 2025[2][1] (93 år) Paris femtonde arrondissement[3][4][1], Frankrike
Begravd	Église Notre-Dame de Bois-Héroult[5]
Medborgare i	Frankrike[6]
Utbildad vid	École nationale d’administration, 1960[2] Institut d'études politiques de Paris[2] École Saint-Martin-de-France
Sysselsättning	Ämbetsman[7], historiker[8], jurist[8], ämbetsman[8], essäist[8]
Befattning
Ordförande President President (1979–1981) President (1983–2002) Stol nummer 11 i Franska akademien (2001–2025)[9] Kansler för Institut de France (2006–2017) Conseiller d'État (–2009)
Arbetsgivare	Office de radiodiffusion télévision française (1971–1974) Radio France (1975–1979)[7] Haute Autorité de l’audiovisuel et de la communication (1982–1986)[7]
Maka	Diane de Broglie (g. 1953–2025)[10]
Barn	Priscilla de Broglie Charles-Édouard de Broglie (f. 1954)
Föräldrar	Édouard de Broglie[11] Alix de Broglie[11]
Utmärkelser
Prix Broquette-Gonin i historia (1973) Riddare av Hederslegionen (1976)[12] Albéric Rocheron-priset (1979) Albéric Rocheron-priset (1981) Stora Gobertpriset (1985)[13] Prix Vauban (1987)[14] Prix des Ambassadeurs (1990) Officer av Hederslegionen (1993)[12] Kommendör av Hederslegionen (2000)[12] Storofficer av Hederslegionen (2009)[12] Prix de l'Excellence française (2013) Storofficer av den rumänska Stjärnorden Order pro merito Melitensi Riddare av Nationalförtjänstorden Kommendör av Arts et Lettres-orden Kommendör av Italienska republikens förtjänstorden Stora hederstecknet i silver av Österrikiska republikens förtjänstorden Kommendör med stjärna av Republiken Polens förtjänstorden[15] Kommendör av Akademiska palmen
Redigera Wikidata

Gabriel Marie Joseph Anselme de Broglie-Reval, känd som Gabriel de Broglie, född 21 april 1931 i Versailles, död 8 januari 2025 i Paris,^[16] var en fransk historiker, ämbetsman, ledamot av Franska akademien och kansler för Institut de France.

Gabriel de Broglie studerade vid universitetet i Pontoise, och fortsatte därefter vid Institut d'études politiques de Paris och École nationale d'administration. Under 1960-talet anlitades han av franska regeringen som sakkunnig och rådgivare, och var verksam vid flera departement men huvudsakligen kulturdepartementet. År 1975 utsågs han till generaldirektör vid Radio France, och fortsatte 1979 som president för Institut national de l'audiovisuel. År 1997 blev han ledamot av Académie des sciences morales et politiques, och 2001 efterträdde han Alain Peyrefitte på stol 15 i Franska akademien, och blev därigenom den femte akademieledamoten där i sin släkt. I december 2005 blev han Pierre Messmers efterföljare som kansler för Institut de France.

Han var kommendör av Hederslegionen, riddare av Ordre national du Mérite samt kommendör av Ordre des Arts et des Lettres. För sina verk i historia belönades han med flera pris.

• Le Général de Valence ou l'Insouciance et la gloire, Perrin, Paris, 1972.
• Ségur sans cérémonie, 1757-1805 ou la Gaieté libertine, Perrin, Paris, 1977.
• Histoire politique de la "Revue des deux mondes" de 1829 à 1979, Perrin, Paris, 1979.
• L'Orléanisme : la ressource libérale de la France, Perrin, Paris, 1981,
• Une Image vaut dix mille mots : essai sur la télévision, Plon, Paris, 1982.
• Madame de Genlis, Perrin, Paris, 1985.
• Le Français pour qu'il vive, Gallimard, Paris, 1987,
• Guizot, Perrin, Paris, 1990,
• Le XIXe siècle : l'éclat et [le] déclin de la France, Perrin, Paris, 1995.
• Mac Mahon, Perrin, Paris, 2000.
• Le droit d'auteur et l'internet, PUF, Paris, 2001.