Gabriel de Broglie
| Gabriel de Broglie | |
 | |
| Född | 21 april 1931[1][2][3] (91 år) Versailles |
|---|---|
| Medborgarskap | Frankrike[4] |
| Utbildad vid | École nationale d’administration, Institut d'études politiques de Paris École Saint-Martin-de-France |
| Sysselsättning | Essäist, ämbetsman |
| Befattning | |
| President, Société d'histoire diplomatique President, Institut national de l'audiovisuel (1979–1981) President, Comité d'histoire de la télévision (1983–2002) Stol nummer 11 i Franska akademien (2001–)[5] Kansler, Institut de France (2006–2017) Statsråd (–2009) | |
| Barn | Charles-Édouard de Broglie (f. 1954) |
| Utmärkelser | |
| Albéric Rocheron-priset (1979) Albéric Rocheron-priset (1981) Stora Gobertpriset (1985) Prix Vauban (1987) Prix des Ambassadeurs (1990) Prix de l'Excellence française (2013) Stora hederstecknet i silver av Österrikiska republikens förtjänstorden Kommendör av Italienska republikens förtjänstorden Order pro merito Melitensi Broquette-Gonin prize in history Riddare av Nationalförtjänstorden Storofficer av den rumänska Stjärnorden Kommendör av Akademiska palmen Kommendör av Arts et Lettres-orden Kommendör med stjärna av Republiken Polens förtjänstorden[6] Storofficer av Hederslegionen | |
| Redigera Wikidata | |
Gabriel Marie Joseph Anselme de Broglie-Reval, född 21 april 1931 i Versailles, är en fransk statsman, historiker, ledamot av Franska akademien och kansler över Institut de France.
Gabriel de Broglie studerade vid universitetet i Pontoise, och fortsatte därefter vid Institut d'études politiques de Paris och École nationale d'administration. Under 1960-talet anlitades han av franska regeringen som sakkunnig och rådgivare, och var verksam vid flera departement men huvudsakligen kulturdepartementet. År 1975 utsågs han till generaldirektör vid Radio France, och fortsatte 1979 som president för Institut national de l'audiovisuel. År 1997 blev han ledamot av Académie des sciences morales et politiques, och 2001 efterträdde han Alain Peyrefitte på stol 15 i Franska akademien, och blev sålunda den femte akademieledamoten där i sin släkt. I december 2005 blev han Pierre Messmers efterföljare som kansler för Institut de France.
Han är kommendör av Hederslegionen, riddare av Ordre national du Mérite samt kommendör av l’ordre des Arts et des Lettres. För sina verk i historia har han belönats med flera pris.
Bibliografi
- Le Général de Valence ou l'Insouciance et la gloire, Perrin, Paris, 1972.
- Ségur sans cérémonie, 1757-1805 ou la Gaieté libertine, Perrin, Paris, 1977.
- Histoire politique de la "Revue des deux mondes" de 1829 à 1979, Perrin, Paris, 1979.
- L'Orléanisme : la ressource libérale de la France, Perrin, Paris, 1981,
- Une Image vaut dix mille mots : essai sur la télévision, Plon, Paris, 1982.
- Madame de Genlis, Perrin, Paris, 1985.
- Le Français pour qu'il vive, Gallimard, Paris, 1987,
- Guizot, Perrin, Paris, 1990,
- Le XIXe siècle : l'éclat et [le] déclin de la France, Perrin, Paris, 1995.
- Mac Mahon, Perrin, Paris, 2000.
- Le droit d'auteur et l'internet, PUF, Paris, 2001.
Källor
- ^ GeneaStar, GeneaStar person-ID: debroglieg, omnämnd som: Gabriel De Broglie.[källa från Wikidata]
- ^ Leo van de Pas, Genealogics, 2003, genealogics.org person-ID: I00189294, omnämnd som: Gabriel de Broglie, läs online och läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Babelio, författar-id på Babelio: 172241, omnämnd som: Gabriel de Broglie.[källa från Wikidata]
- ^ Libris, 26 mars 2018, läs online, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
- ^ Franska akademien, Franska akademiens medlems-ID: gabriel-de-broglie, läs online, läst: 1 juni 2022.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, paris.mfa.gov.pl.[källa från Wikidata]
|
Media som används på denna webbplats
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Författare/Upphovsman: Inocybe/Piero d'Houin, Licens: CC BY-SA 4.0
12 mars 2010, dans la cour d'honneur de l'Institut de France pour la réception du roi du Cambodge