G 99-47
| G 99-47 | |
 | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Orion |
| Rektascension | 05t 56m 25,47s[1] |
| Deklination | +05° 21′ 48,6 ″[1] |
| Skenbar magnitud () | 14,105[2] |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | DAP8.9[3] |
| Astrometri | |
| Egenrörelse (µ) | RA: -444,685[4] mas/år Dek.: -925,140[4] mas/år |
| Parallax () | 123,1989 ± 0,0170[4] |
| Avstånd | 26,474 ± 0,004 lå (8,117 ± 0,001 pc) |
| Absolut magnitud () | 14,59[2][5] |
| Detaljer | |
| Massa | 0,71 ± 0,03[2] M☉ |
| Radie | 0,011[2] R☉ |
| Temperatur | 5 790 ± 110[2] K |
| Ålder | 3,97[3] miljarder år |
| Andra beteckningar | |
| G 99-47, G 102-40, G 106-15, GJ 1087, LHS 212, LSPM J0556+0521, 2MASS J05562547+0521486, NLTT 15834, UCAC4 477-014206, USNO-B1.0 0953-00073703, V1201 Orionis, WD 0553+05, WD 0553+053, WISEA J055625.14+052138.7, Gaia DR2 3320184202856027776, Gaia DR3 3320184202856435840[6] | |
G 99-47 är en ensam stjärna belägen i den mellersta delen av stjärnbilden Orion, som också har variabelbeteckningen V1201 Orionis. Den har en skenbar magnitud av ca 14,105[2] och kräver ett kraftfullt teleskop för att kunna observeras. Baserat på parallax enligt Gaia Data Release 3 på ca 123,2 mas,[4] beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 26,47 ljusår (8,12 parsek) [7] från solen. Baserat på skenbar magnitud och parallax är stjärnans absoluta magnitud 14,59.[5]
Egenskaper
G 99-47 är en degenererad stjärna (vit dvärg) av spektralklass DAP8.9[3] eller DAP8.7.[2] Den har en massa som är lika med ca 0,71[2] solmassa, en radie som är ca 0,011[2] solradie (baserat på ytgravitation och massa) och har en effektiv temperatur av ca 5 800 K.[2] Den vita dvärgen har ett starkt magnetfält, med en uppmätt vertikal komponent nära ytan lika med 560 T.[8]
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, G 99-47, 18 augusti 2023.
Noter
- ^ [a b] "V* V1201 Ori -- White Dwarf". Centre de Données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 2011-11-01.
- ^ [a b c d e f g h i j] Holberg, J. B.; Sion; Oswalt; McCook; Foran; Subasavage (2008). "A New Look at the Local White Dwarf Population". The Astronomical Journal. 135 (4): 1225–1238. Bibcode:2008AJ....135.1225H. doi:10.1088/0004-6256/135/4/1225. S2CID 122855486.
- ^ [a b c] Sion, Edward M.; Holberg; Oswalt; McCook; Wasatonic (2009). "The White Dwarfs within 20 Parsecs of the Sun: Kinematics and Statistics". The Astronomical Journal. 138 (6): 1681–1689. arXiv:0910.1288. Bibcode:2009AJ....138.1681S. doi:10.1088/0004-6256/138/6/1681. S2CID 119284418.
- ^ [a b c d] Brown, A. G. A.; et al. (Gaia collaboration) (2021). "Gaia Early Data Release 3: Summary of the contents and survey properties". Astronomy & Astrophysics. 649: A1. arXiv:2012.01533. Bibcode:2021A&A...649A...1G. doi:10.1051/0004-6361/202039657. S2CID 227254300. (Erratum: doi:10.1051/0004-6361/202039657e). Gaia EDR3 record for this source at VizieR.
- ^ [a b] Yale Trigonometric Parallaxes, Fourth Edition (van Altena+ 1995)
- ^ EGGR 290 (unistra.fr). Hämtad 2023-10-07.
- ^ [a b] Brinkworth, Carolyn S.; Burleigh, Matthew R.; Lawrie, Katherine; Marsh, Thomas R.; Knigge, Christian (August 2013). "Measuring the Rotational Periods of Isolated Magnetic White Dwarfs". The Astrophysical Journal. 773 (1): 47. Bibcode:2013ApJ...773...47B. doi:10.1088/0004-637X/773/1/47. S2CID 56285149.
- ^ Bagnulo, Stefano; Landstreet, John D. (2020), "Discovery of six new strongly magnetic white dwarfs in the 20 pc local population", Astronomy & Astrophysics, 643: A134, arXiv:2010.05795, Bibcode:2020A&A...643A.134B, doi:10.1051/0004-6361/202038565, S2CID 222290583
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
Central bright 'hunting God' between parts of Taurus and Gemini & 5 others. Hourglass form inc. diag. tight belt of 3, so 7 stars of stunning c. 0-1 mag. dominated by blue/white Rigel in SW (of -1. mag). M42, M43 deep-space between mid-leg lines.
Författare/Upphovsman: PopePompus, Licens: CC BY-SA 4.0
A V band light curve for V1201 Orionis, adapted from Brinkworth et al., The Astrophysical Journal, 773:47 (16pp), 2013 August 10