G7

G7:s medlemmar
G7:s medlemsstater  Frankrike President Emmanuel Macron  Italien Konseljpresident Giorgia Meloni  Japan Premiärminister Fumio Kishida  Kanada Premiärminister Justin Trudeau  Storbritannien Premiärminister Keir Starmer  Tyskland Förbundskansler Olaf Scholz  USA President Joe Biden Därutöver är följande organisationer representerade:  Europeiska unionen Europeiska rådets ordförande Charles Michel Kommissionsordförande Ursula von der Leyen

Group of Seven (G7, G7-gruppen) är en informell grupp som består av sju av världens största industrialiserade ekonomier: Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Storbritannien, Tyskland och USA.^[1] Även Europeiska unionen är medlem i gruppen.^[2] Föregångaren G6 (inkluderade ej Kanada) bildades år 1975 som en utveckling av G10-gruppen. Året därpå utökades gruppen med Kanada och namnet ändrades till G7. Åren 1997–2014 ingick även Ryssland och gruppen benämndes då G8.^[3]

Organisationen uppkom 1975 i samband med en sammankomst på fransk mark, som samlade ledarna av sex regeringar i de då ekonomiskt starkaste länderna: Frankrike, Västtyskland, Italien, Japan, Storbritannien och USA. Mötet ledde till just Group of Six. Följande år, 1976, blev gruppen känd som Group of Seven, G7, i och med att Kanada blev medlem. Under perioden 1998-2014 var Ryssland medlem och gruppen hette då G8.

Europeiska unionen är på grund av sin stora roll i världens ekonomi medlem i G7, men utan möjlighet att vara värd eller ordförande för sammankomsten och utan att inkluderas i namnet på gruppen. Detta eftersom sammanslutningens fulla namn är "Group of Seven Nations". EU företräds ändå som en jämlik part i alla möten av Europeiska kommissionens ordförande och av det aktuella landet som håller i EU-ordförandeskapet. Sistnämnda har deltagit i samtliga möten sedan EU bjöds in av värdlandet Storbritannien 1977. Europeiska rådets ordförande medverkar också regelbundet. ^[4]

Medlemmar i G7 har uttryckt en önskan om att expandera sällskapet så att det inkluderar de fem ledande utvecklingsländerna Brasilien, Kina, Indien, Mexiko och Sydafrika - kallade "the Outreach Five" (O5) eller "the Plus Five". Dessa länder har bjudits in till möten som ibland kallas "G8+5". ^[5]

År 1976 uppstod G7, då Kanada inkluderades i det som dittills varit G6. Ursprungligen var syftet främst att hantera oljekrisen samt överse det globala monetära systemet efter kollapsen av Bretton Woodssystemet.

Vid mötet i London år 1991 togs de första kontakterna med dåvarande Sovjetunionen beträffande dess ekonomiska problem. Det ledde så småningom till att Ryssland inträdde 1997, varvid gruppens namn ändrades till G8.

I mars 2014 enades de ursprungliga sju medlemmarna om att lösa upp G8-gruppen och återförenas under namnet G7. Detta som ett svar på Rysslands agerande på Krimhalvön. ^[6] Emellertid gjordes det klart att suspensionen inte nödvändigtvis är permanent, beroende på om Ryssland i framtiden väljer att "följa internationella regler" eller ej. ^[7]

Gruppens arbete är av rådgivande karaktär och inga bindande beslut fattas. Världsbanken, IMF, OECD (Organization for Economic Co-operation and Development) och flera andra internationella organisationer tar dock betydande intryck av G7:s synpunkter.

Idag har G7 utvecklats till en process för politiskt och ekonomiskt samarbete på statschefs- och regeringschefsnivå. Man har regelbundna informella samtal för att komma fram till vad som är bäst för det egna landet utan att länderna för den skull konkurrerar ut varandra. I början rörde samtalen mest ekonomiska frågor, men efter 1990 har de fått mer politisk karaktär. Man har bland annat diskuterat åtgärder mot terrorism, regler för vapenhandel, global miljö och narkotikahandel.

Ansvaret för att agera värd roterar i slutet av varje år enligt följande ordning: Frankrike, USA, Storbritannien, Ryssland (suspenderad), Tyskland, Japan, Italien och Kanada. Ledarnas personliga representanter, som kallas sherpas (sändebud), möts regelbundet för att diskutera agendan och övervaka utvecklingen. ^[8]

Nuförtiden arbetar G7 även för att minska världens fattigdom, men röster har höjts av många som anser att gruppen inte gör tillräckligt.

Nr	Datum	Värdnation	Värd	Plats	Kommentar
1	15–17 november 1971	Frankrike	Valéry Giscard d'Estaing	Rambouillet	Första mötet som G6.
2	27–28 juni 1976	USA	Gerald R. Ford	San Juan, Puerto Rico	Kanada blev medlem. Första mötet som G7.
3	7–8 maj 1977	Storbritannien	James Callaghan	London	Europeiska kommissionens ordförande bjöds in och EG blev en bestående medlem; Namnet förblev dock G7.
4	16–17 juli 1978	Västtyskland	Helmut Schmidt	Bonn
5	28–29 juni 1979	Japan	Masayoshi Ohira	Tokyo
6	22–23 juni 1980	Italien	Francesco Cossiga	Venedig	Första sammankomsten där en av kärnmedlemmarna (vice premiärminister Masayoshi Ito från Japan) avböjde att deltaga.
7	20–21 juli 1981	Kanada	Pierre Trudeau	Montebello, Québec
8	4–6 juni 1982	Frankrike	François Mitterrand	Versailles
9	28–30 maj 1983	USA	Ronald Reagan	Williamsburg, Virginia	Toppmötet hölls i Colonial Williamsburg
10	7–9 juni 1984	Storbritannien	Margaret Thatcher	London
11	2–4 maj 1985	Västtyskland	Helmut Kohl	Bonn
12	4–6 juni 1986	Japan	Yasuhiro Nakasone	Tokyo
13	8–10 juni 1987	Italien	Amintore Fanfani	Venedig
14	19–21 juni 1988	Kanada	Brian Mulroney	Toronto
15	14–16 juli 1989	Frankrike	François Mitterrand	Grande Arche, Paris
16	9–11 juli 1990	USA	George H.W. Bush	Houston, Texas
17	15–17 juli 1991	Storbritannien	John Major	London	Kontakt tas med Sovjetunionen.
18	6–8 juli 1992	Tyskland	Helmut Kohl	München
19	7–9 juli 1993	Japan	Kiichi Miyazawa	Tokyo
20	8–10 juli 1994	Italien	Silvio Berlusconi	Neapel
21	15–17 juni 1995	Kanada	Jean Chrétien	Halifax, Nova Scotia
-	19–20 april 1996	Ryssland	Boris Jeltsin	Moskva	Kärnkraftssäkerhet (specialmöte).
22	27–29 juni 1996	Frankrike	Jacques Chirac	Lyon
23	20–22 juni 1997	USA	Bill Clinton	Denver, Colorado
24	15–17 maj 1998	Storbritannien	Tony Blair	Birmingham	Ryssland blir medlem. Första möte som G8.
25	18–20 juni 1999	Tyskland	Gerhard Schröder	Köln
26	21–23 juli 2000	Japan	Yoshiro Mori	Nago, Okinawa
27	20–22 juli 2001	Italien	Silvio Berlusconi	Genua	En demonstrant sköts till döds av polis under en våldsam demonstration. Ytterligare flera hundra skadades i denna mycket stora protesten mot globalisering. Efter dessa händelser och 9/11-attackerna två månader senare har G8 hållits på fler avskilda platser.[9]
28	26–27 juni 2002	Kanada	Jean Chrétien	Kananaskis, Alberta
29	2–3 juni 2003	Frankrike	Jacques Chirac	Évian-les-Bains
30	8–10 juni 2004	USA	George W. Bush	Sea Island, Georgia
31	6–8 juli 2005	Storbritannien	Tony Blair	Gleneagles, Skottland
32	15–17 juli 2006	Ryssland	Vladimir Putin	Strelna, Sankt Petersburg
33	6–8 juni 2007	Tyskland	Angela Merkel	Heiligendamm
34	7–9 juli 2008	Japan	Yasuo Fukuda	Tōyako, Hokkaido
35	8–10 juli 2009	Italien	Silvio Berlusconi	L'Aquila
36	25–26 juni 2010	Kanada	Stephen Harper	Huntsville
37	26–27 maj 2011	Frankrike	Nicolas Sarkozy	Deauville
38	18–19 maj 2012	USA	Barack Obama	Camp David	Konferensen var först planerad att hållas i Chicago, dagarna precis före Nato-mötet. I stället beslöts det att G8-mötet skulle hållas på den mer avskilda platsen Camp David. Detta blev den andra sammankomsten, där en av kärnmedlemmarna (Vladimir Putin) avböjde att deltaga. Mötet fokuserade på bara kärnmedlemmarna; inga andra ledare eller organisationer bjöds in, vilket annars brukar vara fallet.[10]
39	17–18 juni 2013	Storbritannien	David Cameron	Lough Erne, County Fermanagh	Precis som förra året så deltog bara kärnmedlemmarna. Huvudrubrikerna var handel, transparens för regeringen, ta itu med skatteflykt och det pågående Syriska inbördeskriget.[11]
40	4–5 juni 2014	Europeiska unionen	Herman Van Rompuy, José Manuel Barroso	Bryssel	Det planerade G8-mötet i Sotji, Ryssland avbröts på grund av Krimkrisen och Rysslands uteslutande ur G8.[12] För första gången hölls en sammanslutning i ett annat land (Belgien) än något av medlemsstaterna.
41	7-8 juni 2015	Tyskland	Angela Merkel	Schloss Elmau
42	26-27 maj 2016	Japan	Shinzo Abe	Shima
43	26-27 maj 2017	Italien	Paolo Gentiloni	Taormina
44	8–9 juni 2018	Kanada	Justin Trudeau	La Malbaie
45	24–26 augusti 2019	Frankrike	Emmanuel Macron	Biarritz
46	Inställt	USA	Donald Trump	Camp David, Maryland
47	11–13 juni 2021	Storbritannien	Boris Johnson	Carbis Bay, England
48	26–28 juni 2022	Tyskland	Olaf Scholz	Schloss Elmau
49	19-21 maj 2023	Japan	Fumio Kishida	Hiroshima

G7 har genom åren utmärkts av omfattande protester och demonstrationer i samband med mötena. De kraftigaste protesterna, som utmynnade i kravaller, ägde rum under G8-mötet i Genua 2001, där en demonstrant sköts ihjäl av den italienska polisen.^[9]

G7-gruppens betydelse i världen är ifrågasatt. ^[13] Kritiker menar att G7 inte längre representerar världens mäktigaste ekonomier. I synnerhet Kina har passerat alla länder, med undantag av USA, ^[14] medan Brasilien och Indien har passerat Kanada och Italien. En lång rad andra länder fortsätter att sakta ta in G7:s försteg. Det är dessa anledningar som ligger till grund för diskussionerna om att utvidga G7 till G7+5, som nämnt i inledningen. Andra kritiker hävdar dock att ett lands förmögenhet skiljer sig från landets BNP.

Efter att Vladimir Putin uteblev från 2012 års G8-möte, argumenterades det om att gruppen mer eller mindre hade spelat ut sin roll som en bärkraftig internationell samling av ledare. ^[15] Skribenter för Foreign Policy magazine hävdade att Ryssland helt och hållet borde uteslutas ur organisationen. ^[16][17] Andra skribenter för Foreign Policy argumenterade emellertid för att G8 fortfarande är befogad. ^[18]

Storbritanniens premiärminister David Cameron sa 2012:

"En del människor frågar om G8 fortfarande spelar någon roll, när vi har en grupp av 20? Mitt svar är ja. G8 är en grupp av likasinnade länder som delar en tro på fri företagsamhet som den bästa vägen till tillväxt. När åtta länder står för ungefär hälften av världens bruttonationalprodukt, medför de normer som vi ställer, de åtaganden som vi gör och de åtgärder vi vidtar till att hjälpa lösa viktiga globala problem, utveckla ekonomier och driva upp välstånd i hela världen." ^[19]

• Stormakt
• Brics

• G20-g8.com