Göteborgs brandförsvar

Göteborgs brandförsvar var Sveriges första brandförsvar och inrättades 1639.

Göteborg fick Sveriges första^[1] brandordning den 5 juli 1639 i 20 punkter genom presidenten Peder Eriksson Rosensköld, där staden indelades i fyra fjärdingar om sju rotar, som vardera hade en brandmästare som chef samt sju assistenter och rotmästare. De första brandmästarna var vinhandlaren Adolf Tack, brännvinsbrännaren Johan Wellemsson, Udde Larsson och köpmannen Jakob Merser. Varje borgare hade skyldighet att vid sin fastighet "hålla nödiga brandredskap, nämligen 1 stege lika lång som husets höjd, 1 brandhake 12 alnar lång, 1 yxa, 2 läderämbar, 1 fylld vattentunna natt och dag stående vid porten." Brandsyn skulle utföras fyra gånger per år av två av byggnadskollegiets medlemmar. Förbud mot "elds hållande under viss del af dygnet i smedja och verkstad, mot vissa eldfarliga upplag, mot försäljning af vin och öl utom och inom hus efter klockan nio om aftonen, mot bruket af ljus och lykta, kol- och flameld i vissa byggnader, mot bestrykning af hus med beck och tjära samt deras torftäckning vid Stora och Lilla hamnen, mot elds upptändande på skepp inom stadens bom nattetid." Även tornväktare tillsattes.^[2]

Från 1660 var det Stadsfiskalen, en då nyinrättad tjänst, som skulle övervaka att "brandtjänsten icke försummades". Trång trähusbebyggelse, bristfällig utrustning, dåliga brandväktare som många gånger larmade falskt, samt en allmänt dålig övervakning gav Göteborg ett rykte om att vara den stad i landet som mest drabbades av förödande eldsvådor.

År 1665 infördes en ny brandordning, som gällde 4 brandmästare och 24 assistenter och samtidigt en förordning av byggningskollegiet, att de kringspridda brandredskapen skulle uppsamlas i särskilda, under brandmästarens uppsikt stående förvaringsställen. Dessutom beslöts att vakar i isen skulle hållas öppna vintertid. En skorstensfejare ("sotegubbe" i protokollet) fick staden först år 1666, då Hans Kraman från Hamburg anlände.^[3] Eftersom det inte fanns någon poliskår i Göteborg de tidigaste åren, övervakades lugn och säkerhet av stads- och brandvakter. Det var indelta soldater ur Älvsborgs regemente som bildade stadsvakten och en borgarebeväpning som skötte brandvakten. År 1703 upplät magistraten var sitt rum åt dessa vid Gustaf Adolfs torg.

Stadens myndigheter såg allvarligt på brister i brandskyddet, exempelvis från 1670: "Efter skorstenar under tiden råka uti bran. av orsak, att ägarna icke vilja låta dem sota, och staden därav en olycka /den Gud dock avvände/ kan hända. Fördenskuld är resolverat att när någon skorsten av sot i brand råkar, skall den motvillige, fast än ingen skada där av någonstädes i staden påkommer, fyrtio marker silvermynt bota, för det han skorstenen icke haver låtit sota." Även: "Denna dag ställte underskulten Nils Andersson skepparen Henrich de Letter för rätten, såsom den der sig hade förbrutit mot stadens brandordning 12:e punkt med sina källarluckors överstrykande med tjära och således till 50 dalers silvermynt böter förfallen. Varemot han, de Letter förebar sig av ovetenhet peccerat och bads för varför han och denna gången blev förskont och om correction förmanant."^[4]

Regeringen befallde den 14 januari 1748 att tomterna i den genom 1746 års brand nedbrända stadsdelen skulle bebyggas med stenhus, samt att holländskt murtegel fick införas tullfritt. Men på grund av penningbrist blev detta inte aktuellt förrän Gustaf III genom resolution av den 18 maj 1772 tillät korsvirkeshus, "men att för framtiden detta medgivande ej finge lända till prejudikat."^[5]

Den 22 september 1748 antogs en ny brandordning, där nattjänsten övertogs av en särskild vaktkår à 50-60 personer,^[6] som därmed befriade borgerskapet från denna syssla. Det var den nyblivne rådmannen, sedermera borgmästaren i Göteborg, Daniel Pettersson, som fick i uppdrag att utarbeta en ny brandordning för staden — den då gällande var över 100 år.^[7] Vaktkåren skulle - mellan klockan tio på aftonen och tills revelj blåstes på morgonen - med två man patrullera inom varje kvarter, och alltid följas åt. Som utrustning hade brandvakten en yxa och ett läderämbar samt en lykta och på varje helt timslag skulle han långsamt ropa: Från eld och brand, från fiendens hand, Beware Gud wår stad och land - samt ange klockslag.

Den patrullerande brandvakten skulle då eld utbröt varna med sin skramla, och grannarna varandra med höga rop. Tornväktaren skulle larma med stora larmklockan och utanför högvakten vid Stora Torget (nuvarande Gustaf Adolfs Torg) samt vid Bastionen intill Stora Bommen, avlossades skott med två kanoner. Garnisonens trumslagare skulle även tåga genom gator och gränder och trumma på sina larmtrummor. Vid brand i Masthugget eller Majorna, larmades befolkningen från en kanon vid Stigberget. Tornväktarnas uppgift var att bevaka staden från kyrktornen, där utblicken över bebyggelsen var god. De skulle ringa i sin klocka vid brand, samt sticka ut en flagga från tornet i riktning mot elden. En röd lykta användes nattetid.^[8]

Brandredskap för gårdsägare skulle bestå av: Två läderkar, stege och båtshake, två "eldyxor" tre "wattugrytare" samt några lövkvastar som bundits på en stång för att stänka vatten på elden. Det förordnades även "att de som Gud med större förmögenhet wälsignat hafwer, såsom ock Bryggare, Bagare och sådana som bruka stark eldning", skulle vara försedda med vattenhandsprutor, och "de som förmögnare äro", med stora brandsegel.

Brandhuset, skulle vara beläget mitt i staden, och inrymma "erforderliga redskap", såsom: Sex vattensprutor, sexton brandsprutor, fjorton vattenkar, etthundra brandyxor, tvåhundra läderkar, med flera inventarier.^[9]

En författning om att inga trähus vidare skulle få byggas i staden kom 1792, och en del avbrända kvarter blev genomskurna av gator för att minska eldfaran.^[5]

Kungl. Maj:t fastställde den 28 maj 1830 en ny brandordning med tillägg den 25 mars 1834. En frivillig brandkår bildades 1832, enligt kungligt reglemente av den 9 juni 1832,^[10] med fabriksmästare J.A. Rossing som upphovsman. Man hade spruthus vid Södra Larmgatan, Artillerityggården samt vid Gamla Varvet. Ursprungligen fanns det 63 brandmän i tre divisioner, vilka utökades med en fjärde i Majorna 1834. En vit segelduksrock, högkullig hatt med mässingsplåt samt bälte infördes som enhetlig uniform. Mönsterbrandkår var The Fire Brigade of London och man arbetade helt självständigt, parallellt med stadens brandväsende. I november 1832 gjordes den första utryckningen, till Haga.

Brandvaktskåren upplöstes 1844 och en ny brandordning antogs 1864, då tornväktarna i Christine kyrka fick nya direktiv: under dagen skulle flaggor hängas ut och under natten brinnande lyktor i olika färger. En eldsvåda inom staden skulle markeras med fem slag samt visas vit flagga och vitt ljus. För Stampen och Redbergslid: fyra slag och grönt ljus; för Haga och Hagaheden tre slag och rött ljus; för Pustervik, Masthugget och Majorna: två slag och blå färg och för området mellan Fattighusån, Mölndalsån och Hagaheden samt inom Galgkrogarna; ett slag samt brandgul färg. Färgkombinationerna levde kvar ända in på 1950-talet i olika sammanhang.^[11]

Den 25 mars 1834 fastställde Kungl. Maj:t reglementet för den frivilliga bärgningskåren i Göteborg. Paragraf 1 lyder: Corpsens hufvud-afsigt är: att undan eldens härjning rädda lif och lösegendom, samt att det bärgade vårda. Nästa paragraf lyder: Corpsens verkningskrets sträcker sig till alla hus och egendomar i Staden och på dess grund, vester om Gullbergs- och Mölndahls-ån belägne. Antalet deltagare regleras i paragraf 3: Corpsen utgöres af 250 Ledamöter, hvilka till Magistraten förtekning årligen i Januari månad aflemnas, på det desse, så vidt möjligt är, må från befattning vid Stadens sprutor befrias. Paragraf 10 anger igenkänningstecken: Corpsens igenkänningstecken kommer att bestå af en hjertformad bricka, som bäres i band om halsen, och hvara så väl Afdelnings- som Ordningsnummer äro teknade. En hvit Standard med rödt Kors, buren af en Adjutant, utmärker det ställe, hvarest Anföraren sig befinner; och bart hvita Standarden de ställen, dit det bergade transporteras. De vakthållande äro, utom brickorne, försedde med Stafvar. Deras mandat framgår av paragraf 13: Vid första tecken till eldsvåda bör Corpsen genast skynda till stället, där elden kommit lös; och öfvertager den först ankommande beställnings-personen provisoriskt befälet, till dess högre befälhafvare ankommitt.^[12]

I 1861 års brandordning, delas staden "och dess förstäder" in i sju branddistrikt:

• Första Distriktet - begränsas i norr af stora hamnkanalen, i vester af Göta Elf, i söder af Vallgrafven och i öster af Korsgatan, utsträckt öfver Kungstorget.
• Andra Distriktet - begränsas i norr af stora hamnkanalen och af Fattighuskanalen, i vester af Korsgatan förbi Kungstorget samt i söder och Öster af Vallgrafven; och hörer äfven stadens Slussqvarn till detta distrikt.
• Tredje Distriktet - begränsas i norr af Göta Elf och vidare af Vallgrafven, i vester af Göta Elf, i söder af stora hamnkanalen, i öster af Drottningtorget, norra Larmgatan intill Vallgrafven och hamnen vid Lilla Bommen.
• Fjerde Distriktet - begränsas i norr af Göta Elf, i vester af hamnen vid Lilla Bommen, norra Larmgatan, Drottningtorget, Vallgrafven vid Trädgårdsföreningens fält och stora Landsvägen åt södra orterna, i söder af stadens gräns och i öster af Mölndahls- och Gullbergsån.
• Femte Distriktet - begränsas i norr af Vallgrafven från Gamla Alléen till Kapuniergrafven, i vester af denna graf och Kapuniergatan, i söder af stadens gräns och i öster af stora landsvägen som leder åt söder.
• Sjette Distriktet - begränsas i norr af Göta Elf och Vallgrafven derifrån till Kapuniergrafven, i vester och söder af stadens gräns, samt i öster af Kapuniergatan och Kapuniergrafven.
• Sjunde Distriktet - utgöres af den del utaf stadens område, som är belägen i norr och öster om Gullbergsån.^[13]

Den gamla kåren ersattes med en ny, halvfast, åren 1862—1863, då bättre material införskaffades och bättre befäl anställdes. Även då var landshövdingen ansvarigt befäl vid eldsvådor, med stadens polismästare närmast därunder. En brandman (brandkarl) tjänade 25 kronor per månad. Till den nya kåren värvades i huvudsak yngre sjömän, som med sin vana att klättra i skeppens höga riggar, ansågs speciellt lämpliga. Från föregångslandet England inköptes 1862 landets första ångspruta samt åtta större och sju mindre handkraftssprutor. Kåren blev organiserad i en eldsläcknings- och en bärgningsavdelning. Styrkan bestod av:

• Eldsläckningsavdelningen: 4 underbefäl, 4 ordinarie uppsyningsmän, 8 extra uppsyningsmän och 2 maskinister, 52 ordinarie brandkarlar, 8 extra brandkarlar, 8 reservbrandkarlar och 250 så kallat arbetsmanskap.
• Bärgningsavdelningen: arbetsstyrkan var 50 bärgare indelade i fyra rotar. Deras uppgift var "att rädda människoliv och lös egendom".^[14]

Det fanns nu två, konkurrerande brandkårer i Göteborg, vilket inte utföll väl. Från början genomfördes släckningsarbetet genom langning av vattenspänner, för att snart ersättas med hästdragna brandsprutor. Även dessa minskade i betydelse då vattenledningen drogs fram 1870. Frivilliga brandkåren upplöstes 1871,^[15] då det bland annat visat sig att stadens nya brandkår hade överlägset materiel och bättre organisation.

• 
  Fjärde distriktets skylt, som satt på deras Spruthus. Göteborgs stadsmuseum.

Genom Majornas införlivning 1868, goda konjunkturer och en ökad byggnadsverksamhet hade stan vuxit kraftigt. Därför organiserades i Göteborg landets första fasta brandkår den 1 juli 1872, samtidigt som de frivilliga och halvfasta kårerna slopades. Handlanden A.G. Hallgren blev kårens första chef. Han hade förut varit chef för både den frivilliga och den halvfasta kåren. Brandstyrkan bestod av: : brandchef och vice brandchef, 2 överbrandmästare, 4 brandmästare, 28 ordinarie brandkarlar - varav 3 tornväktare i Karl Johans kyrka och 2 i Tyska kyrkan - samt 24 extra brandkarlar. En förutsättning var dessutom att man 1870 fått vattenledningar med tillhörande brandposter klara, utplacerade över staden. Ledningen användes första gången i ett släckningsarbete vid Stigbergsliden, den 21 januari 1871.

Elektriska ringledningar installerades i början av 1860-talet, mellan brandstationerna och kyrktornen. I samband med den fasta kåren fick man åtta brandskåp som sattes i gång med en vev. Men de fungerade dåligt, varför de ersattet efter några år av telegrafapparater, så kallade visareapparater, först mellan stationerna och sedan också till kyrktornen. Tekniken fungerade bra och då yrkeskåren sattes upp 1872 fick Göteborg landets första offentliga brandtelegrafanläggning. Systemet hade 8 brandskåp, men ersattes inom ett år med en ny från Siemens & Halske i Berlin, då det inte fungerat riktigt tillfredsställande. År 1900 hade Göteborg 81 brandskåp och 1947 var siffran 294. Det sista brandskåpet försvann 1987.^[16] Efterhand kompletterades detta med telefon, och radion infördes 1947. Den sista tjänstgöringsnatten för tornväktare i Göteborg var under natten mellan den 30 och 31 oktober 1898.

En övningsanläggning uppfördes 1875 på folkskolans gård i Östra Haga - samtidigt som mekaniska stegar infördes - men flyttades till huvudbrandstationen vid Tredje Långgatan, som togs i bruk i början av april 1891. År 1914 kom den första brandbilen, en 3-tons Scania Vabis på 60 hästkrafter, och 1919 var samtliga hästfordon utbytta. Den sista hästen hette "Beduin", som fick sin pension hos brandchefen i Lidköping.^[17] Göteborgs brandförsvar blev namnet på verksamheten 1965.

Antalet utryckningar per år i eldsläckningsverksamheten gick från 42 år 1872 till 1 124 år 1946. Motsvarande siffror för ambulanstjänsten var (1902-1946) från 415 till 10 660.^[18]

Göteborg fick en halvfast brandkår 1863. "Öfver-Befälhafvaren" för brandkåren skrev till magistraten med förslag om standardisering av materielen. Han framhöll bland annat: "Det ligger dessutom så stor wigt uppå, att alla sprutverk inom en viss klass äro likartade såväl till dess yttre som inre delar, samt ännu mer, att alla skrufvar och slangar passa tillsammans, att fördela deraf i längden böra lämna full ersättning för uppoffrandet på en gång af de gamla sprutverken". Från firman Shand & Mason i London inköptes sex "Londoner-Brandkårs-sprutor", som hade plats åt fem personer förutom kusken (det första bemannade fordonet) samt Göteborgs och därmed Sveriges första ångspruta, som gav över 450 kannor (1 178 liter) i minuten. År 1875 anskaffades den första mekaniska stegen, den så kallade Ulmerstegen. Vid sekelskiftet 1900 förfogade brandkåren över fem stegar; Ulmer, Liebska, Eenska, Nürnberg samt Danska stegen.^[19] Brandchef Gustaf Ekstedt motoriserade kåren 1914-1919^[20], då hästarna successivt byttes ut mot lastbilar, innan egentliga brandbilar fanns.

• Gustaf Adolfs torg från 1690 i gamla Stadshuset (brann ned 1746) samt utrustade med så kallat spruthus. Fortsatt Huvudbrandstation från 1759, då det nya Göteborgs stadshus stod klart och fram till 1930, när de gamla valven togs över av Polisverket.^[21]
• Majorna, från 1868 vid Kusttorget.
• Haga, Östra Skansgatan 22. Drogs in 1891.
• Nordhemsgatan 28 i Haga, från mars 1891 som Huvudbrandstation. Arkitekt var Georg Krüger och totalkostnaden blev 160 000 kronor.
• Olskrokens brandstation vid Olskroksgatan 21 i Olskroken. Stationen togs i bruk 1905 och ritades av arkitekt Emil Billing. Den upphörde som brandstation 1956, blev brandkårsmuseum 1972 och revs 1978.^[22][23][24]
• Lundby brandstation, Herkulesgatan, uppfördes 1936–1937 (inflyttning 1 oktober 1937), byggdes till 1943–1944 och 1968. Såväl den ursprungliga stationen, som tillbyggnaden på 1940-talet, ritades av arkitekten Nils Einar Eriksson. Lundby brandstation föregicks av Hisingstads brandstation, uppförd 1901.^[25][26]
• Kålltorps brandstation, Torpagatan i Kålltorp, invigdes den 1 juli 1956, samtidigt som brandstationen i Olskroken lades ner.^[27]
• Gårda brandstation, Åvägen 2 i Gårda, byggdes 1988.^[28]

• A.G. Hallgren 1872–1874
• Oscar Lindhé 1874–1890
• Elof Tegnér 1890–1910. Första yrkesbrandchefen.
• Gustaf Ekstedt 1910–1931
• Eric Nicander 1931–1941
• Nils Grönvall 1941–1962
• Sune Westling 1963–1973
• Karl-Einar Nilsson 1973–1986
• Bengt Sjöstrand 1987-1991
• Åke Lewensjö 1991-1994
• Åke Jacobsson 1994-2006
• Nils Andreasson 2006-2012
• Anders Ekberg 2013-

^{[30][31][32][33][34]}

Det har föreslagits att hela eller delar av detta stycke ska brytas ut till flera artiklar (om relevant via en förgreningssida). (2023-02) Motivering: Flera av de bränder som radas upp, innehåller så mycket information att dom kan stå på egna ben. Hjälp gärna Wikipedia med att åtgärda problemet om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Se kategorier med liknande problem.

• 1639, 8 maj. En eldsvåda hotar bland annat Göteborgs rådhus. Denna händelse resulterade i stadens första brandordning, den 5 juli i 20 punkter.
• 1669, januari. Natten mot 2 januari eldhärjades hela 3:e kvarteret, som begränsas av Norra- och Östra Hamngatorna, Nygatorna samt Drottningtorget. Ett sextiotal (cirka 1/12 av stadens hus) hus lades i aska, däribland flera av stadens förnämsta köpmanshus. Branden bröt ut i rådman Paul Rockes hus, där en brandvägg blivit överhettad.
• 1669, 10 maj. Vid 16-tiden startade denna eldsvåda, som upphörde först vid 6-tiden morgonen därpå. Då hade mer än halva staden ödelagts i 4:e och 5:e kvarteren (nuvarande stadsdelen Nordstaden). I ett brev till kungen samma månad beskriver stadens "Burg-Greffue, Presidenter och Rådh", hurnledes een gräseligh och häfftig wådheld ähr här i stadhen nu andre gången dheth åhret, dhen sidstledne 10 Maij upkommen, huilken haffuer 241 huus, föruthan Tyska kyrkan, rådhuset och tullhuset i stor hast lagdt i aska och satt många Eders Kongl. Maij:tz underdånigste undersåter uthi störste jämmer och elendighet. Samme eldh war så häfftig och aff starck storm undersatt, att han genom ingen menniskligh macht och hielp kunne affwäries, uthan synes wara ett syndastraff aff Gudh Alzmächtigh uttgånget, huarigenom dhenne stadhen och dhes inwånare nu icke annat synes förestå ähn een oundwijkeligh undergång. Förlusterna var; rådhuset och en stor del av stadens arkiv (det återstående försvann vid en brand i rådhusets kansli, natten mellan 19 och 20 februari 1690), den år 1648 invigda Tyska kyrkan, mynthuset, våghuset, pack- och tullhusen, Biskopsgården, två stora och fem mindre broar. Totalt 241 byggnader, däribland de förnämsta stenhusen (av vilka endast 1/4 därefter stod kvar). Efter den stora eldsvådan måste borgerskapet erlägga "prästgårdspenningar" samt skatta för reparation av Domkyrkans klocka och urverk. Samma år utgick även fastighetsskatt till avlöning för skorstensfejare, och år 1670 utgick en skatt till anskaffande av nya brandredskap.^[35]

• 1713, november. Natten mellan den 2 och 3 november utbröt elden "under skogen vid Otterhällan", vilken lade ungefär 30 hus i aska. Husen bestod av "uti någre små emillan bärgen belägne hyttor, vilka sig efter handen in uti fästningsverkens district emot förbud inrijtat". Guvernören Carl Mörner ansåg inte att tomterna skulle bebyggas på nytt, utan man skulle söka sig tomter på annat håll, "hälst i Haga" (brev 26 februari 1714).
• 1721, 14 april. Vid 23-tiden började en brand hos borgare Fredrik Ludvig ("utur en borgares backhus på Drottninge- eller eljest kallat Holländaregatan"). Under 15 till 16 timmar härjade elden hela 2:a kvarteret, området mellan Östra- Södra- och Västra Hamngatorna ("Sydstaden" mellan östra- och västra hamnarna). Domkyrkan och gymnasiet skadades svårt av lågorna, samt cirka 213 andra byggnader. Dessa hus var enligt landshövdingen "de bästa i staden". Även Kommendantshuset, stadens båda apotek och reparebanan blev helt eller delvis nedbrända.
• 1746, januari. Natten mellan 13 och 14 januari ödelades 196 hus på 212 bebyggda tomter i 5:e kvarteret (Nordstaden) samt den nybyggda Tyska kyrkan, kommendants-, nederlags- och barnhusen och Corps de gardet. Branden hade startat vid ett nytt hus som tillhörde gördelmakare Kristian Oberländer vid mitten av Sillgatan, mitt emot den gamla tyggårdssmedjan. Oberländers hustru och piga hade varit sysselsatta med att "nösta" vekar till talgljus fram till kvart över 11 på kvällen. Elden upptäcktes av Oberländer klockan 1 på natten, då det brann kraftigt i ett uthus på gården. Paret Oberländer friades efteråt för att ha handskats ovarsamt med elden. Oberländer försökte omedelbart släcka branden, medan hustrun alarmerade brandvakten på Tyggården samt alla grannar i området. Men en stark västlig vind rådde, och elden hade redan hunnit sprida sig i sådan omfattning att den inte gick att hejda. Kvarteren mellan Sillgatan och Stora torget (Gustaf Adolfs torg) samt mellan Sillgatan och Köpmansgatan var snart ödelagda. Över Köpmansgatan till Tyska kyrkan spred sig nu elden, som tillsammans med kommendantshuset lades i aska. Rådhuset lyckades man rädda. I väster spred sig branden ända ner till Masthamnen, mittemot nuvarande Skeppsbroplatsen, och i öster till hamnkanalen. För att förhindra att elden spred sig till andra sidan kanalen, beskriver magistraten att det "-- gjordes alla upptänkliga anstalter med sprutor, brandsegel och annat redskap att hindra detta, vilket även lyckades, ehuru visserligen åtskilliga här belägna hus genom gnistor och bränder så i takrännor som i andra delar antändes." I norr nådde elden ända till foten av Kvarnberget, men själva väderkvarnen och fortifikationens materialhus lyckades man rädda, jämte kruthuset som tillhörde bastionen Sanct Ericus. Därigenom räddades inte bara Kronhuset utan man förebyggde en explosionskatastrof, med förödande konsekvenser.

Stadsarkitekten Bengt Wilhelm Carlberg såg branden från sin bostad på Kärralund, men kunde inte komma in i stan, eftersom stadsportarna var stängda för natten. Först klockan 10 dagen därpå kom han in och kunde konstatera att "-- att allt stod i full brand och att elden var så avancerad, att fast ingen räddning syntes mera för denna del av nordstaden." Carlbergs personal i Tyggården lyckades rädda kronans dokument och räkenskaper, alla redskap ur smedjan och ett stort antal instrument ur det nya instrumentalhuset på Tyggårdstomten. Båda dessa byggnader brann ner, samt vakthuset och en materialbod, uppförd av korsvirke och bräder. Fram till klockan 4 på morgonen den 15 januari bekämpades elden under Carlbergs ledning, vilken hade hejdats "uti en smal gränd," och den fick "sålunda ej komma varken till kruthuset, väderkvarnen eller de många på det höga Kvarnberget belägna hus och gårdar."

Major Cederstråle vittnade om att brandredskapen snart blev odugliga. Corps de Garde på torget jämte det materialhuset bredvid kunde inte räddas. En bidragande och olycklig omständighet, var enligt majoren att "-- det från kl. 2 på natten till 10 på morgonen i ständigt arbete och till största delen utmattade manskapet måste tillåtas taga sig en stunds förfriskning, vartill jämväl kom att många som bodde vid Tyggården och på den trakt, där det brände, måste gå hem och rädda sina munderingspersedlar."

Brandredskapen var vid tiden mycket primitiva, och då brandmästaren Appelberg vittnade inför kämnärsrätten beskrev han hur brandsprutorna var smorda och försedda med tillräckliga slangar om 50 fots längd, men hur de under släckningsarbetet skadades i händerna på ovant folk. Dessutom var vattentillförselns otillräcklig, och brandsprutorna kunde ibland fyllas med så smutsigt vatten att trycket blev dåligt. Han beskriver ytterligare att "den i Jönköping tillverkade sprutan nr 3 med en slang av 50 alnars längd hade vid Köpmansgatan ej med sitt vatten räckt högre än till halva husväggen." Men han hade testat sprutorna tidigare på stadens tyggård, och då hade de fungerat till belåtenhet. Han skyllde främst på att "-- betjäningen dels varit för liten, dels alldeles felat, eller ock hade sådana personer biträtt som ej förstått att pumpa eller hantera sprutorna."

Denna brand innebar att staden nu på allvar bestämde sig för att vara bättre förberedd på brandfaran. För stadens räkning uppfördes vid Stora torget en ny Corps de Garde, ett brandhus samt tyg- och materialhus. Först när brandstationen vid Heden stod klar, flyttade brandmännen från brandstationen vid Gustaf Adolfs torg.

1746 års brand var kanske den som fick störst betydelse för stadens framtida brandförsvar. Bland mycket annat tillsattes en fast avlönad brandvakt. Brandvaktsmanskapet förlades till Corps de Garde, och 12 man sändes skiftesvis ut var timme, sex till nordstaden och sex till stadens södra område. Brandväktarna gick två och två genom gatorna, och vid varje timslag skulle de långsamt ropa: "Från eld och brand, från fiendens hand bevare Gud vår stad och land."^[36]

En skröna säger att branden anlades av en fransk värvare, som samma natt tvingades fly landet efter att han i en duell stuckit ner och dödat en svensk officer, son till biskopen Georg Wallin.^[37]

"Kongl. Mayestät, har under et Nådigt medlidande av berörde suppliquo inhämtat, den stora olycka, uti hwilken Staden Götheborg förmedelst den i förledne Januarii månad timade beklaglige Wådelden, skall wara råkad, och hwarigenom ej allenast den Tyska Kyrkan, Commendants-huset, Nederlagshuset, Stadsens Corps de Garde med Material- och Spruthuset, utan och 196 private Gårdar eller 212 bebygde Tomter ynckeligen blifwit i aska lagde;--" Så inleddes "Kongl. May.ts Nådige Resolution, uppå Magistratens uti Staden Götheborg, insinuerade underdånige Supplique. Gifwen Stockholm i Råds-Cammaren, den 9 October 1746." Man säger sig i nåder vara beredd till att "...denna vackra Stadens återuppbyggande samt de lidande invånarnes hjälp och understöd bidraga allt vad vid då varande Rikets omständigheter åstadkommas kunde." Hjälpen specificerades i fyra punkter:

Först beviljades tre allmänna kollekter över hela landet för den avbrända Tyska kyrkans återuppförande. Den andra punkten avsåg byggandet av sten- och korsvirkehus på de eldhärjade tomterna. Sådana hus skulle inte bara ge staden "större prydnad, utan även mera säkerhet för eldsvåda i framtiden. Och, som de Inrikes Murtegeln, der å orten ej skola wara tillräcklige, och Byggningswärket jämwäl der stigit til et ganska högt pris med mera; så wil Kongl. May:t, härmed i Nåder hafva förundt Götheborgs Stad trenne års Tullfrihet på Utrikes Tegel och Takpannor till de afbrända Husens återuppförande af Steen." Men de importerade teglen och takpannorna fick endast användas för stadens och kyrkans återuppbyggnad, och inte säljas till annan ort. De återstående punkterna avsåg dels "hämmande af den stora brist, som nu för tiden skall wara i Göteborg på Spannemål och Victualie-Persedlar," samt de förluster som eldsvådan orsakat genom uppbrända nederlagsvaror. K. M:t beviljade därför nedsättning av tullen för vissa varuslag till slutet av juni månad 1747 samt befrielse från erläggande av tull på nederlag fördärvat gods.^[38]

• 1758, juni. Omkring midnatt mellan 26 och 27 juni började det brinna i rådman P. Jernstedts hus vid Torggatan i 5:e kvarteret. Inom åtta timmar gick stadens tull- och artillerityghus samt fler än 100 privata byggnader förlorade. Enligt landshövdingens rapport fördelade enligt; i sjätte roten 9, i sjunde 23, i åttonde 17, i nionde 26 och i tionde 30 st.
• 1792, mars. Natten mellan den 2 och 3 mars (eventuellt redan vid 23-tiden den 2 mars) kom elden lös på baksidan av snickare J.H. Lohmans hus i 3:e kvarteret, 4:e roten vid Drottninggatan mellan Brunnsparken, Östra Hamngatan och Vallgraven. Under 15 timmar ödelades 110 hus på 99 tomter i 3:e kvarteret, bland andra sockerbruket vid Brunnsparken. Fyra personer omkom och 600 familjer blev hemlösa. Lohman fick böta 73 riksdaler och 16 skilling, medan skadorna värderades till 50 tunnor guld.
• 1793, 10 april. Mitt på dagen utbröt en eldsvåda i lavettmakaränkan Rosenlövs arvingars hus i 5:e kvarteret på Kvarnberget ("Lilla Otterhällan"), och inom 6 timmar blev 65 hus totalförstörda, det vill säga så gott som alla hus - utom tre - på berget. Hela 1 400 människor förlorade sina hem. De flesta var fattiga personer som förlorade sin hem, men även sina torftiga ägodelar. I Götheborgs Tidningar den 12 april lämnades en förteckning över husägarna, folk i mycket små omständigheter. Bland dessa fanns en husar, en avskedad korpral, båtkarlar, hökare, brandvaktskarlar, soldater, drängar, sjötullsbesökare, artillerister, 'en gammal piga,' flera packhuskarlar, bomslutare som skulle stänga till bommarna för hamninloppen, stadsbetjänter, strumpvävare, ringkarlar, stensättare, tornväktare och murgesäller. Tidningarna tog upp exempel på vad som förlorats: sedel-, och metallmynt, snus- och svampdosor, gång- och sängkläder med mera. Boktryckare Samuel Norberg anhöll "ödmjukeligen, att resp. prenumeranter af Götheborgs Allehanda och Nyheter icke ogunstigt upptaga, att bemälta tidningar i denna och nästa vecka icke kunna från mitt tryckeri utgivas, alldenstund detsamma genom eldsvådan förleden onsdag blivit helt och hållet rubbat och utan ordning bragt. Den värda Allmänheten, som prenumererat på Quart-Bibeln, varmed mina prässar voro i gång vid olyckans timade, kan också, Gudi lof! vara utan allt oroande bekymmer, alldenstund allt är i gott förvar."^[39]
• Stor insamlingsinsatser gjordes. Från Gävle med 1 000 riksdaler, Uddevalla med drygt 500 riksdaler, brukssocieteten i Kristinehamn med 850 riksdaler, garnisonen på Carlstens fästning, inom stiftets pastorat osv. Inom förstäderna Haga, Masthugget, Gamlestaden och varvs- och Fattighusförsamlingen samlades 13 371 riksdaler in. Totalt insamlades 21 156 riksdaler in, tillsammans med bröd, ved, hö och fläsk. Att folk var fattiga råder ingen tvivel om, och 14 dagar efter branden annonserades det att "en Galosche kan mot makens uppvisande återfås i huset nummer 59 vid Kongsgatan."^[40]
• 1794, februari. I 4:e kvarteret mellan Östra- och Norra Hamngatan i stadsdelen Nordstaden kom elden lös natten mellan den 2 och 3 februari i polisgevaldiger Beckmans hus vid Sillgatan i 7:e roten. Efter 15 timmar hade 87 byggnader på 91 tomter norr om Sillgatan gått förlorade, alla husen vid vallen på Klädpressaregatan och Spannmålsgatan samt hela norra och största delen av södra sidan av Kronhusgatan. Genom att riva ett antal hus i 7:e Roten och 8:e Roten samt ett effektivt utnyttjande av "eldsläckningsvatten", räddades flera hus mellan Kronhuset och Sillgatan. Två av stadens färgerier och alla garverier (utom Björkmans) förstördes. Det övriga bestod endast av små, gamla, tätt sammanbyggda trähus.

• 1802, 20 december. Klockan 3 på morgonen började det brinna på tredje våningen i buntmakare Langes trähus vid Kyrkogatan 42 (alternativt skräddaren B.P. Bergströms trähus) i 2:a kvarteret. Området motsvarade det mellan Östra-, Södra och Västra Hamngatorna samt Vallgraven, och i nitton timmar rasade elden i stadens affärscentrum. Cirka 180 hus och byggnader förstördes, däribland Domkyrkan och frimurarlogen. Hela 2:a kvarteret låg i aska efter tjugo timmar, båda apoteken och boktryckeriet förutom två stenhus, skolhuset och Arfwidssonska stenhuset i 5:e Roten. Med få undantag var alla trähus, varav många i tre våningar, "tätt hopstaplade och anstrukne med brännbara oljor." Cirka 3 000 personer blev husvilla och utöver all egendom och allt lösöre gick mer än 7 000 tunnor spannmål förlorade.^[41] Många blev totalt ruinerade, speciellt då brandförsäkringskontoret på grund av de ofta förekommande eldsvådorna inte kunde betala ut mer än 42,5 procent av försäkringsbeloppen. Eldsvådan skildras av en av Brödraskapets medlemmar (utdrag): "Den 20 kl. 3 på morgonen väcktes stadens invånare ur sin sömn genom trumvirvlar, larmskott och ett långsamt, hemskt slående med påkar mot kanten av klockorna i kyrktornen.--Från Domkyrkotornets stora, kopparklädda kupol, såg man först en svart, sedan med eldsflammor blandad rök virvla upp, tills slutligen det 90 alnar höga tornet störtade samman.--När dess kopparklädda tak rasade ner slog det sönder allt, även gravstenarna, och t.o.m. de dödas kroppar blev helt eller delvis uppgrävda och stank utbredde sig vida omkring."^[41]

Göteborgs Morgonpost återger den 5 november 1938 ett samtida referat från branden (något moderniserat språk): "Då tidningens medarbetare kort efter eldsutbrottet anlände till brandplatsen var hela Kyrkogatan och Drottninggatan redan ett hav av lågor och rök. Och värre blev det! Med skrämmande snabbhet kastade sig lågorna vidare. Hus efter hus började brinna och släckningsmanskapets alla ansträngningar tycktes vara förgäves. I hundratals stodo männen — ibland också kvinnor — i kedja och langade vattenhinkar från kanalerna upp till brandplatsen. Åkarna körde nästan på kapp genom gatorna med sina vattentunnor. Men elden drev efterhand släckningsmanskapet tillbaka och till slut behövdes på många platser icke längre några langningskedjor. Segel hämtades från fartygen i hamnen och breddes ut över taken på de svårast hotade husen. Vatten spolades över och på så sätt ser det ut som om man äntligen lyckats sätta en gräns för eldens härjningar åt detta håll. Under tiden utspelades gripande scener på de kringliggande gatorna, då människorna flydde från sina hus medtagande vad de kunde rädda av bohag och värdesaker. Dyrbara klenoder kastades i meningslös panik ut genom fönstren och krossades mot gatan."

• 1804, 1 november. Drygt 8 000 av stadens fattigaste blev hemlösa, då en ny eldsvåda bröt ut klockan 2 på morgonen i guldsmeden M. Fausts och handelsmannen S. Heymans hus i hörnet av Kungs- och Magasinsgatorna i 2:a Roten. Efter 8 timmar var hela 1:a kvarteret och bebyggelsen på Stora Otterhällan nedbränt. Residenset med kansliet, en mindre del av kasernen och Sahlgrenska sjukhuset räddades. På 203 tomter brann 218 hus upp; bland andra frimurarebarnhuset, domprost- och komministerhusen, kurhuset samt två av kronans magasin. Direkt efter branden uppskattades att endast 296 hus fanns kvar, varav några ännu inte var färdigbyggda eller inredda.
• 1813, 10 september^[42]. I 4:e kvarteret i östra Nordstaden (begränsat av Sillgatan, Östra- och Norra Hamngatorna, samt nuvarande Nils Ericsonsgatan), bröt elden ut klockan 07.30 på söndag morgon i skomakare Hallbergs tvåvånings trähus vid Kronhusgatan i 8:e Roten. På grund av den starka vinden kunde elden inom 9 timmar sluka 4:e kvarterets södra hälft (motsvarande den del som klarade sig vid branden 1794). Omkring 100 trähus brann upp samt allt brännbart i sex stenhus. Ytterligare åtta andra stenhus blev mer eller mindre skadade. Det Santessonska sockerbruket i Brunnsparken skadades svårt i båda sina flyglar. Mellan 15 och 16 000 personer blev hemlösa. Ganska snart efteråt fick Brandkommittén motta 51 292 riksdaler som bistånd till de drabbade. Enskilda medborgare inom staden och förstäderna, samlade dessutom in över 47 000 riksdaler. I Göteborgs Allehanda skildras branden: "Klockan halv 8 på morgonen utbröt eld under en stark . . . vind i skomakare Hallbergs hus, beläget vid Kronhusgatan, med en sådan häftighet, att en del av denna gata, hela Sill-, Köpmans- och Norra stora hamngatan inom kl. 5 lades i aska. Tre å fyra hus på norra sidan av Sillgatan blevo, fast mer och mindre skadade, bärgade, men allt på södra sidan av Sillgatan intill Stora hamnen blev lågornas rov, kronobageriet endast undantaget. Med möda blev Santessonska sockerbruket räddat, oaktat elden flera gånger tänt tak och fönsterkarmar. Våghuset på gamla järnvågen uppbrändes även. Inalles äro nära 100 trähus avbrända, och allt brännbart på sex stenhusbyggnader samt 8 stenhus blev mer eller mindre skadat. Ännu kan ej så noga bestämmas antalet av de personer, som denna olycka gjort husvilla, men förmodligen utgör det nära en fjärdedel av stadens befolkning."^[43]
• 1820, 20 september. Eld bröt ut på gamla kronovarvet, varvid varvskyrkan - av trä - kronostallet, corps de garde, chefshuset och 10 boningshus brann ned.
• 1820, 29 september. Frimurarelogen vid Södra hamngatan brann, och en stor del av arkivet gick forlorat. Femton människor omkom i branden och flera skadades.
• 1821, 12 augusti. Vid tiotiden på kvällen, utbröt en våldsam eldsvåda i handlande Th. Gavins hus nära "Balast-kajen" i Masthugget. Elden spred sig vidare söderut, upp över Masthuggsbergen och hade vid sextiden på morgonen dagen därpå, slukat 83 stycken hus.^[44] 782 personer blev husvilla.
• 1830, 9 mars. Kronobränneriet och 14 stycken hus på Stampen, brann ned. På träden vid Fattighusån finns fortfarande märken efter branden.
• 1857, 6 september. Östra Haga brann, och 19 hus strök med. 340 blev husvilla.
• 1864, 1 december. Egendomen Lorensberg ödelades genom vådeld.
• 1892, 21 december. Vid tretiden på natten, ödelades Mindre teaterns scen och salong genom vådeld. Adress: Södra Hamngatan 61.
• 1897, 15 juni. I Sandviken brann magasinskomplexen och sju boningshus. En timma senare utbröt en stor brand på Sörhallen. Där brann inspektorbyggnaden, 3 magasin, flera bonings- och uthus samt en rasande ljungbrand. Genom flygbrand antändes dessutom Lindholmens Mekaniska Verkstad.

• 1900, 29 augusti. 4:e och 5:e kvarteren i 17:e roten Hultmans holme eldhärjades. Elden började i ett kemikalielager och spred sig till ett virkesupplag, en snickerifabrik, byggnader och skjul inrymmande kol, gödningsämnen, lump med mera. Den spred över till Kilsgatan till kvarteret på andra sidan där ett brädupplag fanns, och som antändes.
• 1925, 18 juli. En våldsam brand förstörde värden för 3,5 miljoner kronor. Vid 19.30-tiden började det att brinna i Strömman & Larssons virkesupplag vid Lundbyvassen på Norra Älvstranden på Hisingen. Ett cirka 500x300 meter avbrändes helt, och förutom Strömman & Larsson så totalförstördes även Hisingstads Mekaniska Verkstads AB samt firma Jonsson, Sternhagen & Co's kolupplag. Hettan var så stark att åskådare vid Masthuggskajen, på andra sidan älven, tvingades att skydda sina ansikten. Två brandmän omkom under släckningsarbetet.^[45][46]
• 1928, 13 januari. Klockan 12.22 kom larmet till huvudbrandstationen att det brann i konserthuset vid Heden. Rök bolmade ut från den södra flygelbyggnaden, men någon eld syntes inledningsvis inte utifrån. Styrkor från samtliga brandstationer, utom Lundbystationen, kallades till platsen. Branden bröt senare igenom taket och vid 2-tiden rasade taket över repetitionslokalen in. Vid 3-tiden föll södra ytterväggen. En brandsoldat skadade ryggen och konsertvaktmästaren blev skuren i handen. Branden orsakades av ett fel i värmesystemet.^[47]
• 1956, 19 juli. Detta var den största industribranden i Göteborgs historia, och troligen den största branden inom bebyggelse i Sverige under 1900-talet. Den började vid Göteborg-Dals pappersbruks fabriksområde, ungefär vid Marieholmsbron på Norra älvstranden på Hisingen, och efter en vindkantring spred den sig över ett stort antal byggnader; vidare över Bohusbanan, till Strömman & Larssons snickerifabriker med dess stora virkesskjul och brädgårdsområden. Därefter antändes Tingstads båtvarv en kilometer bort samt ett större område på Ringön. Branden omfattade en sammanlagd yta av 500 000 kvadratmeter. Vid älven utlades 12 000 meter slang och ett sextiotal grova vattenstrålar användes som mest. Cirka 100 brandmän deltog, omkring 300 militärer och ett stort antal frivilliga.^{[48][49][50][51][52][53][54][55]} Redan den 3 juni 1921 drabbades Strömman & Larsson av en katastrofal brand. Då låg verksamheten mellan Första Långgatan och Skeppsbron. Värden för 1 miljon kronor gick till spillo.^[56]

• Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814: Ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria, fil lic Arvid Bæckström, Svensk byggnadskultur II, Nordiska museet, Stockholm 1923
• Göteborgs hjärta : En bok om människor, affärer och byggnader kring Kungsgatan, [del I : Kungsgatan, dess kvarter och omgivning från Carolus Rex till Västra Hamngatan], Sven Gulin, Olga Dahl, Maja Kjellin, Arvid Flygare, Bertil Nyberg, Göteborg 1977
• I brandmannaminne : berättelser om bränder, katastrofer, räddningsinsatser förr och nu, Kaare Brandsjö, Svenska brandförsvarsföreningen, Hudiksvall 1998 ISBN 91-87004-15-1
• Anteckningar ur rådman Eric Cederbourgs beskrifning öfver Götheborg, utgifven år 1739 jemte bihang, innehållande upplysningar dertill samt kronologisk förteckning, Henning Gustaf Hemning, Göteborg 1864
• Från tornväktartid till modern räddningstjänst, Bertil Söderberg, utgiven av Räddningstjänsten i Göteborg, Mölndal och Kungsbacka 1997 ISBN 91-630-6171-6
• Historisk-statistisk beskrifning öfver Göteborg : från dess anläggning till närvarande tid, Carl Magnus Rydquist, Göteborg 1860
• Göteborgs historia : Grundläggningen och de första hundra åren : Från grundläggningen till enväldet (1619-1680), [Del l:l], professor Helge Almquist, Skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum genom jubileumsutställningens publikationskommitté, Göteborg 1929, s. 421ff, 804ff
• Göteborgs historia : Grundläggningen och de första hundra åren : Enväldets och det stora Nordiska krigets skede (1680-1718), [Del l:ll], professor Helge Almquist, skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum genom jubileumsutställningens publikationskommitté, Göteborg 1935
• Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Hugo Fröding, Wald. Zachrissons Boktryckeri, Göteborg 1908
• Göteborg i äldre och nyare tid, bilder samlade och beskrifna af Carl Lagerberg, Wald. Zahrissons Förlag, Göteborg 1902
• Hus för hus i Göteborgs stadskärna, red. Gudrun Lönnroth, utgiven av Göteborgs stadsbyggnadskontor & Göteborgs stadsmuseum 2003 ISBN 91-89088-12-3

• Räddningstjänsten Storgöteborg (RSG)
• YouTube Räddningstjänsten Storgöteborg