Frukost i det gröna (film)
| Frukost i det gröna (Le Déjeuner sur l'herbe) | |
| Regissör | Jean Renoir |
|---|---|
| Producent | Ginette Doynel |
| Manus | Jean Renoir |
| Medverkande | Paul Meurisse Fernand Sardou Catherine Rouvel |
| Originalmusik | Joseph Kosma |
| Fotograf | Georges Leclerc |
| Klippning | Renée Lichtig |
| Premiär | 11 november 1959 |
| Speltid | 92 minuter |
| Land | Frankrike |
| Språk | franska |
| IMDb SFDb Elonet | |
Frukost i det gröna (franska: Le déjeuner sur l'herbe) är en fransk komedifilm från 1959 i regi av Jean Renoir, med Paul Meurisse, Fernand Sardou och Catherine Rouvel i huvudrollerna. Den handlar om en biologiprofessor som har uppfunnit en metod för konstgjord insemination och kandiderar till posten som Europas president. För att fira att han nyss har förlovat sig bjuder han sina vänner och kolleger på picknick, men blir utsatt för upptåg från naturväsen. Filmens titel är tagen från målningen med samma namn av Édouard Manet.
Filmen släpptes i Frankrike 11 november 1959 och hade 757 024 besökare.[1] Det gick upp på svensk bio 4 juli 1960.[2]
Medverkande
- Paul Meurisse som Etienne Alexis
- Catherine Rouvel som Nenette
- Jacqueline Morane som Titine
- Fernand Sardou som Nino
- Jean-Pierre Granval som Ritou
- Robert Chandeau som Laurent
- Micheline Gary som Madeleine, Laurents hustru
- Frédéric O'Brady som Rudolf
- Ghislaine Dumont som Magda, Rudolfs hustru
- Ingrid Nordine som Marie-Charlotte von Werner
- Charles Blavette som Gaspard
- Jean Claudio som Rousseau
- Paulette Dubost som fröken Forestier
Mottagande
Luc Arbona på Les Inrockuptibles skrev 2006: "Med sin titel som doftar av champagne och av det impressionistiska måleriet, kan man tänka sig Frukost i det gröna som en 50-talsremake i technicolor av Utflykt på landet. Fel! Renoir fullbordar här en extraordinär pamflett där han gestaltar framstegets kolportörer som skiter fullständigt i världen, i naturen och bara bryr sig om säkerhet, renlighet och standardisering." Arbona fortsatte: "Frukost i det gröna är inte någon simpel appell från miljörörelsen. ... Munter och fullspäckad med satir är Frukost i det gröna lysande profetisk. Fyrtiofem år senare har dessa framstegsbesatta, dessa reklambyråsapostlar som bara har det politiskt korrekta för läpparna, tagit makten och leder dansen."[3] François Gorin skrev i Télérama 2010 i samband med att filmen gick på fransk TV: "Renoir på den provensalska landsbygden, det är lite som om Guitrys figurer skulle vandra in hos Pagnol. Men filmens allmänna stil ligger närmare den i Min onkel, av Jacques Tati, utgiven året före."[4]
Källor
- ^ ”Le Déjeuner sur l'herbe” (på franska). Allociné. http://www.allocine.fr/film/fichefilm_gen_cfilm=72342.html. Läst 3 oktober 2014.
- ^ ”Le déjeuner sur l'herbe (1959)”. Svensk Filmdatabas. Svenska Filminstitutet. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=10604. Läst 3 oktober 2014.
- ^ Arbona, Luc (17 augusti 2006). ”le déjeuner sur l'herbe” (på franska). http://www.lesinrocks.com/cinema/films-a-l-affiche/le-dejeuner-sur-lherbe/. Läst 3 oktober 2014. ”"Avec son titre qui fleure bon la campagne et la peinture impressionniste, on pourrait considérer Le Déjeuner sur l'herbe comme un remake 50's technicolor d'Une partie de campagne. Erreur ! Renoir réalise ici un extraordinaire pamphlet où il met en scène les camelots du progrès qui se contrefoutent du monde, de la nature et ne se soucient que de sécurisation, d'aseptisation et d'uniformisation." "Le Déjeuner sur l'herbe n'est pas un simple plaidoyer écologiste. ... Satire foisonnante et jubilatoire, Le Déjeuner sur l'herbe est génialement prophétique. Quarante-cinq ans après, ces enragés du progrès, ces apôtres d'une société publicitaire qui n’ont que le politiquement correct à la bouche, ont pris le pouvoir et mènent la danse."”
- ^ Gorin, François (20 november 2010). ”Le déjeuner sur l'herbe” (på franska). http://www.telerama.fr/cinema/films/le-dejeuner-sur-l-herbe,5388.php. Läst 3 oktober 2014. ”Renoir dans la campagne provençale, c'est un peu comme si des personnages de Guitry allaient prendre l'air chez Pagnol. Mais le look général du film est plutôt proche de celui de Mon oncle, de Jacques Tati, sorti l'année précédente.”