Frans II (tysk-romersk kejsare)

Frans II
Frans I i kröningsdräkt såsom kejsare av Österrike. Målning av Friedrich von Amerling 1832.
Kejsare av Österrike
Regeringstid	11 augusti 1804-2 mars 1835
Företrädare	Ingen (Position skapad)
Efterträdare	Ferdinand I av Österrike
Tysk-romersk kejsare
Regeringstid	5 juli 1792 – 6 augusti 1806
Kröning	14 juli 1792 i Frankfurt
Företrädare	Leopold II
Efterträdare	Ingen (Position avskaffad)
Gemål	Elisabeth av Württemberg (1788–1790) Maria Teresa av Neapel och Sicilien (1790–1807) Marie Ludovika av Österrike-Este (1808–1816) Karolina Augusta av Bayern (1816–1835 )
Ätt	Habsburg-Lothringen
Far	Leopold II
Mor	Maria Ludovika av Spanien
Född	12 februari 1768 Florens, Toskana
Död	2 mars 1835 (67 år) Wien, Österrike
Begravd	Kapucinerkryptan, Kapucinerkyrkan
Heraldiskt vapen

Frans II, född 12 februari 1768 i Florens, död 2 mars 1835 i Wien, var tysk-romersk kejsare 1792–1806 och ärkehertig av Österrike 1792–1804. Han bar regentnamnet Frans I som kejsare av Österrike 1804–1835. Son till Leopold II och Maria Ludovika av Spanien. Han var den siste kejsaren av Tysk-romerska riket.

Frans efterträdde sin far som regent i de österrikiska arvländerna i mars 1792, och valdes till tysk-romersk kejsare samma år. Hans tillträde betydde en brytning med faderns fredspolitik och med den upplysta reformpolitiken.

Frans var borgerligt enkel och from, han avskydde upplysningstidens idéer som fritänkeri. Hans regering kom att allt starkare präglas av politisk reaktion, utbyggd med spionerisystem och censur, något som framför allt hade sin grund i motsättningen till det revolutionära Frankrike. Pedantisk och arbetsam övervakade han alla detaljer i styrandet. Då Frans dock saknade verklig talang för att styra kejsardömet, kom den verkliga politiska makten att ligga i hans medarbetares händer. Frans II hade dock en stor envishet i sitt främsta politiska mål - kriget mot Frankrike.^[1]

Vid Frans trontillträde dominerades Österrikes utrikespolitik av landets motsättning till Preussen och Frankrike. Efter Anton von Spielmanns avskedande efter det diplomatiska nederlaget i samband med Polens andra delning, kom Österrikes utrikespolitiska ledning 1793–1800 i händerna på Johann Amadeus Franz von Thugut, som krigspolitikens främste målsman avskedad efter slaget vid Hohenlinden. Efter honom följde Ludwig von Cobenzl och Johann Philipp von Stadion. Från 1809 färgades Österrikes politiska ledning av Klemens von Metternich.^[1]

Som en följd av motgångarna under Napoleonkrigen antog Frans 1804 titeln arvkejsare av Österrike, och efter Rhenförbundets bildande tvingades han nedlägga den tysk-romerska kejsarvärdigheten.^[1] 1810 tvingades han gifta bort sin dotter Marie Louise med Napoleon.

Gift 1788 med Elisabeth Wilhelmine av Württemberg-Mömpelgard.

Barn:

1. Ludovica (1790–1791)

Gift 1790 med sin dubbelkusin Maria Teresa av Neapel och Sicilien, dotter till Ferdinand av Neapel och Sicilien.

Barn:

1. Marie Louise av Österrike (1791–1847); gift med Napoleon I
2. Ferdinand I av Österrike (1793–1875)
3. Karoline Leopoldine av Österrike (1794–1795)
4. Maria Leopoldine av Österrike (1797–1835; gift med Peter I av Brasilien)
5. Clementine av Österrike (1798–1881) , gift med sin morbror, prins Leopoldo av Bägge Sicilierna
6. Josef Franz av Österrike (död 1807)
7. Caroline av Österrike (1801–1832; gift med Fredrik August II av Sachsen)
8. Frans Karl av Österrike (1802–1878; gift med Sofia av Bayern; far till kejsar Frans Josef I av Österrike)
9. Maria Anna av Österrike (1804–1858)
10. Amalia Teresia av Österrike (född o död 1807)
11. två barn, döda i späd ålder

Gift tredje gången 1808 med sin kusin Marie Ludovika av Österrike-Este. Äktenskapet var barnlöst.

Gift fjärde gången 1816 med Karolina Augusta av Bayern. Äktenskapet var barnlöst.

• Wikimedia Commons har media som rör Frans II.