Folkungar

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Artikeln är fylld med tolkningar av ett förlopp för vilket endast finns få källor, men där personer tillskrivs ett konsekvent politiskt program. Denna tolkning bör källbeläggas. (2015-07) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Folkungarna, även kallade folkunga rote, var en väpnad grupp inom svearnas högfrälse i Uppland under medeltiden,^[1] kända genom Erikskrönikan för flera uppror mot den svenska kungamakten åren 1210–80.

En viktig del av folkungarnas politiska motiv tycks ha varit hävd av stormännens regionala självbestämmande gentemot kungamaktens växande enhets- och centralmaktssträvanden. Med maktcentrum i folklanden i motsvarande nuvarande Uppland och östra Östergötland, samt med släktband till kung Erik den helige (1120–1160) och den Erikska ätten, förefaller de också ha bestridit rivaliserande tronpretendenter ur Sverkerska ätten.

Folkungarna slogs ned för gott av kungamakten genom jarl Birger Magnusson under slutet av 1200-talet. Deras sista ledare avrättades 1280.^{[källa behövs]}

Medan svenska inrikesstrider under 1100-talet präglades av rivalitet mellan sverkerska och erikska ätterna, vars respektive huvudmän avlöste varandra på kungatronen, polariserades konfliktbilden under 1200-talet från ättfejd till mer ideologiskt-politiskt motiverade skiljelinjer. Detta genom att ett förbund av lokala ledare i folklanden kring dagens Uppland, i Erikskrönikan omnämnda folkunga rote, gemensamt motsatte sig att bilda ett enat, centralstyrt rike så småningom under Birger jarls ledning.

Birger Magnussons ättlingar i Bjälboätten kom senare att betecknas "folkungar", eller "Folkungaätten", hos senare historiker såsom Olaus Petri (1493–1552) och Johannes Bureus (1568–1652), stödda av uppgifter om att personer inom Bjälboätten anslöt sig till folkungarna. Den moderna historikern Erik Lönnroth (1910–2002) menade att detta var en missvisande centralmaktspolitiskt motiverad efterhandskonstruktion, och betecknade de historiska folkungarna för de "äkta folkungarna" för att markera skillnad mot folkungaätten.

Hädanefter kallas ätten vanligtvis Bjälboätten för att undvika missförstånd och markera skillnaden mot det i denna artikel behandlade historiska begreppet folkungar.

Folkungarna leddes av och stöttade tronpretendenter från sidolinjer till Erik den Heliges ätt. Deras uppror tycks ha varit delar i en konservativ kamp för att bibehålla äldre politiska strukturer i sveariket, med starkt inflytande av oberoende stormän och lagmän på allting och i lagsagor. Detta i motsättning till Bjälboättens strävan efter ökat inflytande och ambition att genom representanter i form av jarlar ena Svitjod och Götaland under centralmakt. Folkungarna förefaller av den anledningen ha varit motståndare mot både kung Erik Eriksson och senare Birger Magnusson, även kallad Birger jarl.

Erik Eriksson gifte in sig i Sverkerska ätten och Birger Magnusson i Erikska ätten. Det faktum att Birger Magnusson gifte in sig i kungafamiljen gjorde att han inte längre endast i egenskap av jarl utverkade kungens vilja, utan kom att fungera som regent i det rike han åstadkom genom Svitjods och Götalands enande. Han och hans son blivande kung Magnus Ladulås krossade också till slut folkungarnas motstånd genom segrar i slag och avrättningar.

Namnet "folkungar" nämns för första gången i källorna i Västgötalagens kungalängd, där det heter om kung Sverker den yngre att "Folkungar togo liv av honom". Detta hände vid det omtalade men historicitetiskt ifrågasatta slaget vid Gestilren, vilket skulle ha hållits 17 eller möjligen 18 juli 1210.^[2] Vid detta slag sägs deras hjälte Folke jarl ha stupat.

Knut Holmgersson, även kallad Knut Långe, var medlem av det riksråd som styrde Sverige 1222–1229 istället för Erik den omyndige kungen Erik Eriksson. Knut Långe blev sedermera kung av Sverige efter slaget vid Olustra (1229). Erikskrönikan använder benämningen folkungar på de adelsmän som stödde Knut Holmgersson. Knut Långe var sannolikt brorsonson eller systersonson till Knut Eriksson och därmed syssling till kung Erik Eriksson. Knuts båda söner Holmger Knutsson och Filip Knutsson kom senare att avrättas av Birger jarl efter ett uppror som utmynnade i slaget vid Sparrsätra (1247).

1247, året innan Birger Magnusson utnämndes till jarl, hade han och svågern kung Erik besegrat folkungarna, ledda av tronpretendenten Holmger Knutsson, under slaget vid Sparrsätra.

Sigtunaannalerna avseende år 1247 meddelar: "Detta år [1247] förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor".

När Erik Eriksson dog 1250 befann sig Birger Magnusson på korståg, varför hans unge son Valdemar Birgersson valdes till kung. Valet av Valdemar verkar dock inte ha varit särskilt enhälligt. Huruvida kungavalet ska ses som kuppartat förblir osäkert, men med Erikskrönikan som enda källa antyds att situationen var turbulent.

När Birger återkom hem ifrågasatte han att kungavalet hållits i hans frånvaro och uttryckte tronanspråk. Birger uppmanades då att acceptera läget med argumentet att utlysande av nyval skulle ha riskerat leda till ny konflikt innefattande andra tronpretendenter, däribland den omstridde Joar Blå, vars besvikna anhängare senare också underblåste motstånd.

1251 slogs ytterligare ett uppror ned i slaget vid Herrevadsbro, varefter Birger jarl och hans son kung Valdemar Birgersson år 1252 brevledes uppmanade invånarna i Attundaland, Fjädrundaland och Tiundaland att erlägga en tredjedel av fattigtiondet till katolska kyrkans ärkebiskopssäte i Uppsala.

Efter detta restes inget kraftigare motstånd under några år.

1278 utbröt åter avgörande uppror, den här gången mot kung Magnus Ladulås, känt som det så kallade Folkungaupproret. Enligt Erikskrönikan skall upproret ha startat på grund av kung Magnus Ladulås förkärlek för utländska män, och i synnerhet för hans uppskattning av den danske riddaren Ingemar Nielsen, som skall ha fått gifta sig med hans släkting. ^[3] Upproret slogs ned och flera av upprorsmakarna, däribland bröderna Johan Filipsson (Aspenäsätten) och Birger, samt deras systerson Johan Karlsson, avrättades år 1280.

I slutändan resulterade slutet på upproren i att folklanden trots folkungarnas seglivade motstånd uppgick i ett enat rike med enväldigt lagstiftande absolut arvmonarki.^{[källa behövs]}

I Kristofers landslag (1442), en omarbetad version av Magnus Erikssons landslag (1350-talet), anges att "det ej får finnas mer än en konung i Sverige samt detta riket är av hedna värld sammankommet av Svea samt Göta riken":

Swerikis Rike ær af hedne værld saman komith, af swea och gotha landh; swea kalladis nordan skogh, och gotha sunnan scogh. Twenne æra gotha j suerige, östgota oc wæsgotha. Ey findz gota nampn j flerom landom fast standande wtan j swea Rike, for thy ath aff them wt spreddis gota nampn j annor landh, som scripten sigher. §.1. Thetta Riket hauir i sik VII biscops döme oc XI laghmanz döme meth landamærom thera. Första ær erchebiscops dömit i vpsalom, som hauer j sik eth laghmanz döme ofuer alt vpland. Annat ær linköpungs biscops döme, som hauer j sik tw laghmanz döme, östergötland oc ölandh. Tridia ær scara biscops döme, som hauer i sik tw laghmanz döme, wæstergötland och wærmelandh. Fierda ær strengenæs biscops döme, som haffuer i sik tw laghmanzdöme, swdermanna land oc nærike. Fæmpta ær westeraars biscops döme, som haffuer j sik eth laghmanz döme, wesmanna landh oc dala. Sietta ær wexio biscops döme, som hauer j sik tiiheredh laghmanz döme. Siwnda ær aabo biscops döme, som hauer j sik tw laghmanz döme, norfinna oc swderfinna.

Med "nordan skog" och "södran skog" avses skogen Kolmården, som förut bildat ett politiskt stabiliserande ingenmansland mellan Svitjods folkland och Götaland.

Historiska källor för denna tid är få, sparsamma och nämner bara de ledare som tillhörde Sveriges dåvarande elit, varför vi inte känner alla folkungar till namnet. Men en lista kan göras, som utgår från dokumenterade folkungar, eller som av historiker anses tillhöra denna opposition:

1210, slaget vid Gestilren

• 1. Folke jarl (Bjälboätten) (död 17 eller 18 juli 1210). Stupad på Erik Knutssons sida i slaget. Enligt Erikskrönikan folkungarnas grundare.

1229, slaget vid Olustra

• 2. Knut Holmgersson (död 1234)
• 3. Ulf Fase (Bjälboätten) (död 1247 eller 1248), Knut Långes jarl, som tros ha medverkat i slaget på Knut Långes sida.

1247, slaget vid Sparrsätra

• 4. Knut Långes son Holmger Knutsson avrättades 1248 av Birger jarl.
• 5. Folke jarls brorson Filip Larsson var gift med Knut Långes änka Helena Pedersdotter Strange och stödde sin svärson Holmger Knutsson. Dömd fredlös efter slaget vid Sparrsätra, landsflyktig.

1251, slaget vid Herrevadsbro

• 6. Knut Långes son Filip Knutsson avrättades 1251 av Birger jarl.
• 7. Knut jarls sonson Knut Magnusson. Tronpretendent 1250, efter Erik Erikssons död. Avrättad 1251 av Birger jarl efter slaget.
• 8. Filip Petersson, avrättad av Birger jarl efter slaget.
• 9. Ulf Fases son junker Karl (Karl Ulfsson (Ulvätten)), död 1260. Han deltog inte i slaget, men sägs ha gått i frivillig landsflykt p.g.a. sin dåliga relation till Birger jarl.

1278-1280, tredje folkungaupproret, (filipssönernas uppror)

• 10 och 11. Knut jarls systersöner Birger Filipsson (Aspenäsätten) och Johan Filipsson (Aspenäsätten) ledde upproret och avrättades av Magnus Ladulås sensommaren 1280.
• 12. Deras systerson Johan Karlsson (Fånöätten), deltog i upproret och avrättades av Magnus Ladulås sensommaren 1280.
• 13. Filip Finvidsson var motståndare till Magnus Ladulås och deltog i upproret men klarade sig till skillnad från övriga upprorsledare från att bli halshuggen, se Rumbyätten
• 14. Anund Tunasson (Vingätten) var gift med Ingeborg Svantepolksdotter som tidigare varit gift med Johan Filipsson (Aspenäsätten).
• 15. Även Valdemar Birgersson tycks ha varit inblandad. Valdemar fråntogs sina förläningar och avtvingades en förnyad tronavsägelse. Därefter kom han att vistas nio år i Danmark, där han under 1284–1285 innehade Malmö.^[4]

Nedan ses i en grafisk släkttavla utvalda personer av Folke den tjockes och Erik den heliges ättlingar, den kungliga linjen med grön bakgrund, och omnämnda folkungar, eller av historiker ansedda folkungar i opposition mot Erik Eriksson och Birger jarl, eller Birgers son Magnus Ladulås, vilka stupade, avrättades eller blev landsflyktiga med röd bakgrund. Streckade linjer avser av historiker vedertaget troliga hypoteser, men ej helt bevisade släktlinjer.

• Jansson, Sven-Bertil, red (1993). Erikskrönikan. Stockholm: Tidens förlag. ISBN 91-550-2598-6 
• Harrison, Dick (2002). Jarlens sekel. Stockholm: Ordfront förlag. ISBN 91-7324-999-8 

• Projekt Runeberg Erikskrönikan
• Diskussioner om Folkungar på ett historiskt forum