Folkpartiet (Iran)
| Folkpartiet حزب مردم Hezb-e Mardom | |
 | |
| Land |  Iran |
|---|---|
| Partiledare | Asadollah Alam (1957–1960), Yahya Adl (1960–1971, 1972-1973), Alinaghi Kani (1971–1972), Nasser Ameri (1973–1975), Mohammad Fazaeli (1975) |
| Grundat | 16 maj 1957 |
| Upplöst | 2 mars 1975 |
| Huvudkontor | Teheran |
| Politisk ideologi | Konstitutionalism Liberalism Progressivism Rojalism Sekularism |
| Politisk position | Politisk mitt |
| Ungdomsförbund | Javānān-e Mardom |
| Iran politik Politiska partier Val | |
Folkpartiet (persiska: حزب مردم Ḥezb-e Mardom) var ett liberalt och socialt progressivt politiskt parti[1] i Iran, grundat av politikern Asadollah Alam och verksamt under höjdpunkten av shahen Mohammad Reza Pahlavis styre.
Historia
Folkpartiet bildades av den tidigare inrikesministern Asadollah Alam 1957 och stod i politisk opposition till den politiska högern, först Melliyun ("Nationalisterna") och efter 1963 Iran Novin ("Nya Iran"). Alam var premiärminister i Iran 1962-1964 och blev sedan hovminister.
Partiet rönte dock aldrig några framgångar i landets parlamentsval och plågades av ständiga inre slitningar mellan olika fraktioner. Valkampanjerna präglades av allmän oordning och motstridigheter vilket gjorde att man inte hade ett enhetligt politiska budskap att förmedla. Partiet utgjorde därför aldrig ett verkligt alternativ till högern och lyckades inte vara pådrivande i samhällsutvecklingen.[2]
Iran hade ett tvåpartisystem efter amerikansk modell fram till 1975 då enpartisystem infördes och alla partier upplöstes i det nygrundade partiet Rastakhiz ("Renässans").[3] Mohammad Reza Pahlavi hade tidigare avfärdat enpartisystem som passande för fascistiska och kommunistiska ledare och därför förvånades många när han lät den politiska makten vila hos ett enda parti. Det råder oenighet om vilka faktorer som fick shahen att kraftigt begränsa det politiska spektrumet men mycket talar för att han trodde att det skulle skapa politisk stabilitet och ge förnyad ideologisk kraft till kampen mot inhemsk kommunism och islamism.[4]
Referenser
- ^ Cottam, Richard W. (1979). Nationalism in Iran. University of Pittsburgh Press. sid. 297. ”Rumor in Tehran had it that Melliyun ("conservative") had been allotted two seats for each seat given Mardom ("liberal"), and as the returns began...”
- ^ Rouhollah K. Ramazani, "Iran's White Revolution: A Study in Political Development", International Journal of Middle East Studies, 5 (2), 1974, sid. 124–139.
- ^ Houchang E. Chehabi, Iranian Politics and Religious Modernism: The Liberation Movement of Iran Under the Shah and Khomeini, I.B.Tauris, 1990.
- ^ Jahangir Amuzegar, Dynamics of the Iranian Revolution: The Pahlavis' Triumph and Tragedy, New York, 1991, sid. 274-275.
Media som används på denna webbplats
Portrait d'Amir Assadollah Alam, Premier Ministre (1962-1964) puis ministre de la Cour (1966-1977) d'Iran.
Imperial Coat of Arms of Iran under the Pahlavi Dynasty, used from 1925 to 1979. The shield is composed of the Lion and the Sun symbol in first quarter , in the second quarter the Faravahar representing Zoroastrianism, in the third quarter the curved blade of a Imam Ali "Zulfiqar" sword representing Shia Islam, and the Simurgh in the fourth quarter. Overall in the center is a circle depicting Mount Damavand with a rising sun, the symbol of the Pahlavi dynasty. The shield is crowned by the Pahlavi crown and surrounded by the chain of the Order of Pahlavi. Two lions rampant regardant, holding scimitars supports the coat of arms on either side. Under the whole device is the motto: "Mara dad farmud va Khod Davar Ast" ("Justice He bids me do, as He will judge me" or, alternatively, "He gave me power to command, and He is the judge"). Some of the colours were changed in 1971.