Folkland

Folkland var vikingatida och medeltida landskap, det vill säga landområden med egen lag och lagman.[1]

Ordet ”landskap” fanns inte i den äldsta fornsvenskan, utan det vanliga ordet för landskap var ”land”,[2][3] som i pluralis böjs ”flera land”, inte ”flera länder”. Dessutom fanns ordet ”folkland”, som särskilt syftade på de mindre landen i nuvarande Uppland.[4]

I nutida språkbruk har betydelserna av orden ”landskap” och ”folkland” definierats enligt en hierarkisk struktur. ”Landskap” betecknar de idag erkända landskapen, och ”folkland” betecknar mindre landområden inom några av de nutida landskapen. Ordet folkland fyller det praktiska behovet att ha en beteckning för ”landskap inom landskap” i de fall där ursprungliga ”land” eller ”folkland” slagits ihop till större enheter som Uppland och Småland.

Folkland består i sin tur oftast av flera hundare eller flera härad. De äldre territoriella enheter som Sverige under olika tider indelats i är alltså, i storleksordning:

  • landskap (på medeltiden kallade ”land”)
  • folkland (inom några av de nuvarande landskapen)
  • härad/hundare
  • socken

Folkland i Uppland

Uppland uppdelat i folkland och härader i mitten av 1200-talet.

I Uppland finns områden som kallas Folklanden i bevarade medeltida texter.[4]

De tre folklanden Attundaland, Fjädrundaland, Tiundaland var belägna inuti landet. De sammanslogs med kuststräckan Roden. Sedermera förenades de till Upplands lagsaga. De hade vardera en lagsaga och en lagman. De var indelade i hund, senare hundare, därefter härad. Hundarena benämns ”härad” från och med mitten av 1300‐talet.[5]

Mellan de tre folklanden, på Mora äng, valdes kungar och hölls kanske också större allting, men tingen hölls vanligen i den egna lagsagan, med egna lagar.

1252 skrev Birger jarl och hans son kung Valdemar Birgersson brev till invånarna i Attundaland, Fjädrundaland och Tiundaland, med uppmaning att de skall erlägga en tredjedel av fattigtiondet till kyrkan i Uppsala.

På 1290-talet tog lagmannen i Tiundaland, Birger Persson till Finsta ett initiativ. Han samlade "tolv redliga män" och tillsammans skrev de en ny gemensam lag, Upplandslagen, som samlade det bästa (?) från de äldre lagarna. Vid tinget därpå, år 1296, stadfästes den nya lagen som gällde i alla folklanden, vilka tillsammans bildade Upplands lagsaga. Även därefter fungerade folklanden en tid som juridiciella distrikt i speciella frågor.[6]

Folkland i Småland

De små landen i Småland, i nutida litteratur kallade ”folkland”. Punkterna anger runstenar.

De små landen i Småland kallas ”folkland” av nutida forskare,[7] men det finns ingen medeltida källa som kallar de småländska landen ”folkland”. Smålanden är Värend, Finnveden, Njudung, Tveta, Vista, Möre, Handbörd, Aspeland, Sevede, Vedbo, Tjust och Kinda.[8] Kinda räknas nu till Östergötland.[8]

Folkland i Hälsingland

De gamla folklanden Alir och Sunded/Sundhed utgör tillsammans nuvarande landskapet Hälsingland.[9] Dessutom fanns ett tredje folkland, men det är ovisst vad det hette och var det låg.[9] På grundval av knapphändiga och sena källor har det tredje folklandet antagits heta Nordanstig, men detta är osäkert.[9] Det är möjligt att det tredje folklandet har utvecklats till nuvarande landskapet Medelpad.[9] Beteckningen ”folkland” finns ej i medeltida källor om Hälsingland, men används i modern forskning av praktiska skäl.

Referenser

Noter

  1. ^ Svenska Akademiens ordbok: Folk-land (tryckår 1925)
  2. ^ Fornsvensk lexikalisk databas, artikeln ”land”. [1]
  3. ^ Dick Harrison, Jarlens Sekel. Stockholm 2011. Sidan 205.
  4. ^ [a b] Ordet ”folkland” användes om de tre delarna av Uppland när Upplandslagen stadfästes. Se Fornsvenska textbanken – Upplandslagen. [2].
  5. ^ Nationalencyklopedin, artikeln ”hundare”. [3]. Hämtdatum 12 augusti 2017.
  6. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  7. ^ Se till exempel Nils‑Arvid Bringéus, efterskrift (sidan 115) till 1972 års utgåva av Gunnar Olof Hyltén‑Cavallius bok Wärend och wirdarne, eller Leif Gren, ”Småländska folkland och gravmonument”, Fornvännen 86 (1991), sidorna 265–275. [4]. Jens Lerbom skriver till ”de gamla folklanden” i en diskussion om Värend 1507 (sidan 31 iSvenskhetens tidigmoderna gränser, Makadam förlag 2017).
  8. ^ [a b] Lars‐Olof Larsson, Dackeland. Stockholm 1979.
  9. ^ [a b c d] Dick Harrison, Jarlens Sekel. Stockholm 2011. Sidorna 724–725.

Källor

  • Birgers brev återfinnes i Svenskt Diplomatarium, Riksarkivet
  • Larsson, Olle; Johansson Lennart historiker, Larsson Lars-Olof (2006). Smålands historia. Lund: Historiska Media. Libris 10042158. ISBN 91-85377-51-1 (inb.) 

Media som används på denna webbplats

Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”
Map of landscape Smaland Sweden.jpg
Författare/Upphovsman: Sven Rosborn, Licens: CC BY-SA 3.0
Map of the old vikinglandscape Småland in Sweden.
SV Uppland 1266.png
Författare/Upphovsman: Cattette, Licens: CC BY 4.0
Gjord med information från File:Nyafolkland.png och <ref>[1]