Flugan (stjärnbild)
- För andra betydelser, se Flugan.
| Flugan | |
 | |
| Lista över stjärnor i Flugan | |
| Latinskt namn | Musca |
|---|---|
| Förkortning | Mus |
| Rektascension | 12,456 h |
| Deklination | -70,341° |
| Area | 138 grad² (77) |
| Huvudstjärnor | 6 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 13 |
| Stjärnor med exoplaneter | 3 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 1 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 1 |
| Ljusaste stjärnan | Alfa Muscae (2,69m) |
| Närmaste stjärnan | LP 145-141 (15,07 lå) |
| Messierobjekt | 0 |
| Meteorregn | Inga |
| Närliggande stjärnbilder | Södra korset Kentauren Kölen Kameleonten Paradisfågeln Cirkelpassaren |
| Synlig vid latituder mellan +10° och −90° Bäst synlig klockan 21:00 under . | |
Flugan (Musca på latin) är en liten stjärnbild på södra stjärnhimlen.[1][2] Stjärnbilden är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[3]
Historik
Stjärnbilden fanns inte med bland de 48 konstellationerna som listades av den antike astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest. Den beskrevs först av den nederländske astronomen Petrus Plancius i slutet av 1500-talet. Den förekommer första gången i en stjärnatlas som publicerades av Petrus Plancius och den flamländske kartografen Jodocus Hondius 1597. Första gången på bild förekommer den i Johann Bayers stjärnatlas Uranometria, som utkom 1603. Stjärnbilden har även haft namnet Apis, Biet.[4]
Stjärnor
Flugan är en liten stjärnbild och saknar stjärnor med egennamn. Här är uppgifter om de ljusstarkaste stjärnorna i stjärnbilden.[5][4]
- α - Alfa Muscae är en blåvit stjärna som är ljusstarkast i stjärnbilden med magnitud 2,69.
- β - Beta Muscae är en dubbelstjärna med komponenterna åtskilda 1,206 bågsekunder. Beta Muscae A har magnitud 3,51 och Beta Muscae B 4,01. Deras kombinerade ljusstyrka är 3,05.
- δ - Delta Muscae (HD 112985) är en spektroskopisk dubbelstjärna med magnitud 3,61.
- λ - Lambda Muscae (HD 102249, HIP 57363) är en dubbelstjärna med magnitud 3,68.
- γ - Gamma Muscae är en blåvit dvärgstjärna i huvudserien med magnitud 3,84.
- ε - Epsilon Muscae är en röd jättestjärna med magnitud 4,11.
- λ – Lambda Chamaeleontis fick först tillhörighet i Kameleontens stjärnbild av den franske astronomen Lacaille i hans verk Coelum Australe Stelliferum. När den Internationella astronomiska unionen (IAU) omdefinierade stjärnbildernas gränser 1930, hamnade Lambda Chamaeleontis något över gränsen till Flugans stjärnbild, dit den numera räknas. Sin Bayer-beteckning har den fått behålla, men den benämns också HR 4617 och HD 105340.[6]
- GRS 1124-683 (GU Muscae, Nova Muscae 1991) hade som beteckningen antyder sitt novautbrott 1991. Den har klassificerats som röntgennova och innehåller som en av komponenterna ett svart hål med sju solmassor.
Djuprymdsobjekt
Det finns en del intressanta objekt i Flugan. Här är några av dem.[5][4]
Stjärnhopar
- NGC 4372 (Caldwell 108) är en klotformig stjärnhop av magnitud 9,85.
- NGC 4833 (Caldwell 105) är en klotformig stjärnhop av magnitud 7,79.
Nebulosor
- NGC 5189 är en planetarisk nebulosa av magnitud 14,5. På grund av sitt utseende kallas den ibland Spiralnebulosan.
- Timglasnebulosan (MyCn 18) är en planetarisk nebulosa av magnitud 12,54.
Referenser
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 28 januari 2014.
- ^ http://www.iau.org/public/themes/constellations/
- ^ [a b c] ”Musca Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/musca-constellation/. Läst 28 januari 2014.
- ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 412-413. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ ”Musca Constellation”. Constellation Guide; Constellations: A Guide to the Night Sky. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/musca-constellation/. Läst 25 januari 2018.
Externa länkar
| ||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Musca chart
The Engraved Hourglass Nebula (MyCn18) is a young planetary nebula located about 8,000 light years away. This artificially colorized image was taken with the Wide Field and Planetary Camera 2 aboard NASA's Hubble Space Telescope.
A swoosh in space: Merry Christmas from Hubble
The NASA/ESA Hubble Space Telescope celebrates the holiday season with a striking image of the planetary nebula NGC 5189. The intricate structure of the stellar eruption looks like a giant and brightly coloured ribbon in space.
Planetary nebulae represent a final brief stage in the life of a star like the Sun. While consuming the last of the fuel in its core, the star expels a large portion of its outer regions, which then heats up and glows brightly, showing intricate structures that scientists are still trying to fully understand. The structure visible within NGC 5189 is particularly dramatic, and Hubble’s image of the nebula is by far the most detailed yet made of this object [1].
Hubble has been a key tool for studying planetary nebulae for years, and many of its images have become famous. As well as being highly attractive, planetary nebulae tell us about the ultimate fate of the Sun, which will form such a nebula when it runs out of fuel in a little over five billion years.
These nebulae were named by astronomers studying them through early telescopes with little magnification and optics that were far from sharp. The brightly coloured nebulae are often roughly spherical, and many appear green or blue like Uranus and Neptune, so their appearance evoked that of gas giant planets like those in the outer Solar System.
Many of them do indeed look somewhat planetlike, but NGC 5189 certainly does not: the nebula forms a dramatic reverse S-shape.
Looking at the detail of Hubble’s image, possible thanks to Hubble’s very high resolution, the nebula shows a series of dense knots in the clouds of gas. The gas and radiation flowing out from the dying star carves out shapes in the clouds, forming glowing bow-wave-like patterns towards the centre of the nebula.
The knots in NGC 5189 are a reminder of just how vast the planetary nebula is. They might look like mere details in this image, but each and every one is a similar size to the entire Solar System.
The star at the centre of the nebula, a dense white dwarf, is far too small to see as anything other than a point of light, even though it is roughly the size of the Earth.
The overall shape of NGC 5189 can counterintuitively tell us about what is happening on very small scales around the tiny central star. NGC 5189’s shape is reminiscent of a lawn sprinkler, with matter being expelled from the star, which is wobbling as it rotates.
Similar structures have been seen before, especially in planetary nebulae with binary stars at their centres. This is also a likely explanation for the structure of NGC 5189, though to date, only one star has been found at the nebula’s centre. Notes
The Hubble Space Telescope is a project of international cooperation between ESA and NASA.
[1] Previously, the best images of NGC 5189 came from the Gemini Observatory and the European Southern Observatory’s New Technology Telescope. Hubble’s surpasses both in clarity and sharpness.
Image credit: NASA, ESA and the Hubble Heritage Team (STScI/AURA)
About the Object
Name: NGC 5189
Type: • Milky Way : Nebula : Type : Planetary
• Nebulae Images/Videos
Colours & filters Band Wavelength Telescope
Optical [OIII] 502 nm Hubble Space Telescope WFC3 Optical H-alpha 657 nm Hubble Space Telescope WFC3 Optical [SII] 673 nm Hubble Space Telescope WFC3 Optical V 606 nm Hubble Space Telescope WFC3 Infrared I 814 nm Hubble Space Telescope WFC3.
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photo of the constellation Musca, the fly