Fladdermusvråk

	Fladdermusvråk; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Hökfåglar; Accipitriformes
Familj	Hökar; Accipitridae
Släkte	Macheiramphus; Westermann, 1851
Art	Fladdermusvråk; M. alcinus
Vetenskapligt namn
	§ Macheiramphus alcinus
Auktor	Westermann, 1851
Utbredning
	Röd = M. a. andersonii; Lila = M. a. alcinus; Svart = M. a. papuanus

Fladdermusvråk^[2] (Macheiramphus alcinus) är en fågel i familjen hökar med egenartat utseende som anpassat sig till att leva av fladdermöss.^[3] Den förekommer i tre skilda områden: Sydostasien, Afrika söder om Sahara och på Nya Guinea.

Utseende och läten

Fladdermusvråken är en medelstor (41–51 cm) rovfågel med egenartat utseende: falklika långa och spetsiga vingar, kort stjärt, spetsig huvudtofs, stora ögon och liten näbb men mycket stort gap. Fjäderdräkten är brunsvart med vitt på strupsidorna och ibland även på buk och kring ögat. I flykten syns ljusa stjärtband och fläckar på handpennorna.^[4]

Arten är tystlåten utom vid boet där ett svagt falkliknande "kek-kek-kek..." kan höras.^[5]

Utbredning och systematik

Fladdermusvråk placeras som ensam art i släktet Macheiramphus.^[3]. Den har en ovanlig tredelad utbredning fördelad på tre underarter:^[3]

Macheiramphus alcinus alcinus – södra Myanmar till Malackahalvön, Sumatra, Borneo och Sulawesi
Macheiramphus alcinus papuanus – östra Nya Guinea
Macheiramphus alcinus anderssoni – Afrika söder om Sahara och på Madagaskar

Fladdermusvråkens närmaste släktingar är troligen de utseendemässigt avvikande tropiska örnarna papuaörn, harpyja och amazonörn.^[6]^[7]

Levnadssätt

Fladdermusvråken hittas lokalt i städsegrön skog och i tät lövskog, ofta på kalkrik mark med tillgång på grottor. Som namnet avslöjar lever den av fladdermöss, framför allt 20-75 gram tunga insektsätande arter, som den sväljer hela.^[5]

Status och hot

Arten har en liten världspopulation på endast 1 000 till 10 000 individer. Utbredningsområdet är dock stort och populationsutvecklingen är stabil, varför IUCN kategoriserar arten som livskraftig (LC).^[1]

Noter

^ [a b] Birdlife International 2011 Macheiramphus alcinus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
^ Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Houghton Mifflin. ISBN 978-0-618-12762-7. http://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC&lpg=PP1&pg=PP1#v=onepage&q&f=false. Läst 31 januari 2012
^ [a b] Kemp, A.C., Kirwan, G.M. & Marks, J.S. (2020). Bat Hawk (Macheiramphus alcinus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52964 12 mars 2020).
^ Lerner, H.R.L., and D.P. Mindell (2005), Phylogeny of eagles, Old World vultures, and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA, Mol. Phylogenet. Evol. 37, 327-346.
^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör fladdermusvråk.
Bilder & media
Wikispecies har information om Macheiramphus alcinus.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b] Birdlife International 2011 Macheiramphus alcinus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.

[SOF-2] BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter

[CC-3] [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11

[raptors-4] Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Houghton Mifflin. ISBN 978-0-618-12762-7. http://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC&lpg=PP1&pg=PP1#v=onepage&q&f=false. Läst 31 januari 2012

[hbw-5] [a b] Kemp, A.C., Kirwan, G.M. & Marks, J.S. (2020). Bat Hawk (Macheiramphus alcinus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52964 12 mars 2020).

[6] Lerner, H.R.L., and D.P. Mindell (2005), Phylogeny of eagles, Old World vultures, and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA, Mol. Phylogenet. Evol. 37, 327-346.

[7] Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

Navigation

Navigering

Temaportaler