Finska kriget

Finska kriget
Del av rysk-svenska kriget och Napoleonkrigen (Svensk-franska kriget)
Medurs uppifrån: Belägringen av Sveaborg, Slaget vid Revolax, Slaget vid Virta bro, Träffningen vid Ratan och Slaget vid Oravais.
Ägde rum 21 februari 1808–17 september 1809 Plats Finland, Sverige Resultat Rysk seger, Freden i Fredrikshamn Sverige förlorar Finland Ny statsgräns upprättas längs älvarna Könkämä, Muonio och Torne älv. Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland blir delar av Kejsardömet Ryssland
Stridande
Sverige Storbritannien	Ryssland Danmark–Norge Frankrike
Befälhavare och ledare
Gustav IV Adolf Karl XIII Överbefälhavare: Wilhelm Mauritz Klingspor Carl Nathanael af Klercker Johan af Puke (Västerbottensexpeditionen) Generalstaben: Johan Fredrik Aminoff Gustaf Löwenhielm Carl Johan Adlercreutz (Tidigare brigadchef) Brigadchefer: August Fredrik Palmfelt Georg Carl von Döbeln Enoch Furuhjelm (Tillfälligt) Johan Adam Cronstedt Hans Henrik Gripenberg (Tidigare stabschef) Johan August Sandels Gustaf Edelstam Odert Reinhold von Essen Pehr Brändström Fredrik Christian von Platen Kommendanter: Carl Olof Cronstedt Fredrik Adolf Jägerhorn Carl Magnus Gripenberg	Alexander I Fredrik Vilhelm von Buxhoevden Bogdan von Knorring Michail Barclay de Tolly Nikolaj Kamenskij Jakov Petrovitj Kulnev Pjotr Bagration
Styrka
21 000 man[1]	24 000 man vid krigsutbrottet ca 50 000 man vid slutet av kriget [1]
Förluster
7 000 döda och sårade i strid[2] 53 000 döda av sjukdomar och andra umbäranden[3]	10 000 döda och sårade i strid[4]

Finska kriget (finska: Suomen sota; ryska: Финляндская война), även kallat 1808–1809 års krig, utkämpades mellan Sverige och Kejsardömet Ryssland. I detta krig stöddes Sverige av Storbritannien, medan Ryssland stöddes av Republiken Frankrike (ofta kallat första franska kejsardömet), samt dess talrika bundsförvanter (bland andra Danmark-Norge). Kriget utkämpades som ett led i Napoleonkrigen. Kriget bröt ut som en konsekvens av att tsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon I slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons handelsblockad mot Storbritannien.

Kriget fick stora följder för det svenska riket, eftersom Sverige förlorade hela området Finland och landskapet Österbotten till Ryssland. De förlorade områdena blev sedan ett storfurstendöme och blev därmed en del av det ryska imperiet fram till sin självständighet 1917.

Den svenska regeringen var inte helt oförberedd på ryska aggressioner, utan var väl underrättad om situationen vid gränsen och man hade dessutom grundat en krigsberedningskommitté som skulle sörja för planeringen inför det väntade kriget. Den svenske ambassadören i Sankt Petersburg, Curt von Stedingk såg till att skicka hem underrättelser om ryssarnas uppmarsch inför den kommande kampen.

Den svenska krigsberedningskommittén ansåg att de svenska styrkorna i Finland skulle ha svårt att försvara hela landet i händelse av ett ryskt anfall, och därför förberedde man en överraskande plan. Den svenska armén skulle retirera i riktning Uleåborg, medan de södra delarna av Finland uppgavs och ockuperades av ryssarna och det svenska försvaret upprätthölls med stöd av fästningarna Sveaborg och Svartholm. Ryska armén skulle därmed få utdragna underhållslinjer. När våren kom och den svenska armén var fulltalig och förstärkt skulle man gå till motanfall från norr och med hjälp av flottan, och förbanden i fästningarna i söder, återerövra hela Finland i en kniptångsmanöver.^[5]

För kejsar Alexander var erövringen av det finska området endast ett nödvändigt ont för att upprätthålla förpliktelserna mot Napoleon, och han behövde ett snabbt, oblodigt krig för att en gång för alla stävja arvfienden Sverige. För det behövde tsaren också ett välvilligt Finland, vilket betydde att han var villig att gå långt i sina ansträngningar att hålla finländarna nöjda och pacificerade.^[6]

Ryssarna planerade och genomförde kriget med utgångspunkten att området Finland och landskapet Österbotten skulle inkorporeras i det ryska kejsardömet. De laddade upp vid gränsen med 24 000 man som ställdes under general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden. Många av männen var veteraner från krigen mot Napoleon, krigshärdade soldater med hög stridsmoral, kunskap och disciplin.

Den ryska krigsplanen var väl genomtänkt och byggde på grundlig kännedom om Finlands strategiska förhållanden. Man hade skaffat sig detaljerade underrättelser om den blivande fiendens stridskrafter, krigsskådeplatsens beskaffenhet, befolkningens tänkesätt och så vidare.^[7] Bland annat hade en rysk major vistats i Helsingfors från 1806 till början av 1808 för att "köpa gevär" och fått tillträde till Sveaborg, där han gjort sig väl bekant med förhållandena. En annan person, en rysk kapten, reste på nyåret 1808 omkring som handelsresande över östra Finland och avgav en noggrann rapport om landets beskaffenhet, försvarsanstalter, spannmålstillgångar och befolkningens sinnesstämning. Vid fälttågsplanens utarbetande hade också överlöparen Göran Sprengtporten gett ryssarna råd och anvisningar.^[7]

Alexander I hade skjutit upp sitt anfall till på vintern. Detta dels för att inte behöva riskera att den brittiska flottan skulle uppträda i Finska viken och att de finska trupperna skulle kunna få förstärkningar från moderlandet, dels för att hinna försäkra sig om Danmarks medverkan. Han var angelägen om att slaget skulle drabba Sverige oförberett.^[8]

Den ryske ministern i Stockholm, David Alopaeus, besvarade alla anmärkningar rörande de ryska rustningarna vid Finlands gräns med att han inte kände till några sådana åtgärder.^[9] Fem dagar före krigsutbrottet hade Stedingk ett samtal med tsaren och frågade Alexander om orsakerna till de stora truppsammandragningarna vid finska gränsen. Den ryske kejsaren bedyrade då: "Faran för Ert land kommer ej från min sida. Gud är mitt vittne, att jag icke eftersträvar en enda by av Er konungs stater."^[9]

Natten den 21 februari 1808 gick den ryska armén över gränsen utan officiell krigsförklaring. Den ordinarie befälhavaren i Finland, fältmarskalk Vilhelm Mauritz Klingspor, befann sig då i Stockholm, och försvaret leddes av generallöjtnant Karl Nathanael af Klercker. Det ryska anfallet genomfördes med tre kolonner: på den vänstra flanken 17:e divisionen, under generallöjtnant Aleksej Gortjakov, som marscherade in i närheten av Fredrikshamn; centralt den 21:a divisionen, under generallöjtnant Pjotr Bagration, som marscherade in på vägarna vid Anjala; och på högra flanken den 5:e divisionen, under generallöjtnant Nikolai Aleksejevitj Tutjkov, som marscherade in i närheten av Nyslott.^[10]

Anfallets överraskningsmoment hade dock gått förlorat, och af Klercker drog samman sina trupper vid östra gränsen till Tavastehus i två brigader under ledning av överste August Fredrik Palmfelt och överste Carl Johan Adlercreutz. Den svenska fältarmén räknade ca 17 000 man, varav ca 7 000 man förlades till fästningarna Sveaborg och Svartholm.^[11]

Fullständigt avgörande för krigsutgången kom det faktum bli att Sverige också hade en knivspets i ryggen. Danmark var allierat med Napoleon, och fransmännen, i förbund med Ryssland, sände stora truppförband (under ledning av marskalk Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Sveriges kung Karl XIV Johan) till Jylland för en planerad invasion i södra Sverige, och på grund av detta hot tvingades svenskarna hålla stora truppnumerärer förlagda till Skåne och norska gränsen. Sverige å sin sida var allierat med Storbritannien och skyddades av dess flotta. Det betydde att den fransk-danska invasionen aldrig materialiserades och att den ryska örlogsflottan höll sig i hamn under hela kriget.

Ordinarie överbefälhavare i Finland, Klingspor, anlände till Tavastehus den 1 mars och övertog kommandot över den svenska armén. af Klercker propagerade för offensiv krigföring eller åtminstone hedersamt försvar, men Klingspor ville följa den på förhand uppgjorda krigsplanen och retirera mot Uleåborg; och han gjorde sina bedömningar utgående ifrån felaktiga styrkeuppgifter över de ryska invasionsstyrkorna och trodde att de var starkare än vad de egentligen var. I själva verket trodde han att hans position var väldigt prekär, och utgående ifrån de uppgifter han hade, beordrade han reträtt. 7 000 man retirerade från Tavastehus norrut och den 4 000 man starka Savolaxbrigaden, under Johan Adam Cronstedt, retirerade mot Uleåborg österifrån. ^[12]

Under tiden besatte ryssarna hela södra Finland. Fästningen Svartholm kapitulerade för de avancerande ryssarna den 18 mars och Åbo, Finlands urgamla huvudstad, föll den 22:a. Buxhoevden förlade sitt högkvarter dit några dagar senare.^[13] Den svenska huvudarmén förföljdes halvhjärtat av mindre styrkor under Rajevskij, men trots svåra vinterförhållanden med stora snömängder och temperatur stundom runt 40 grader under fryspunkten gick reträtten snabbt och efter några veckor stod de svenska trupperna i Vasa. Stridsmoralen sjönk också avsevärt i den svenska armén eftersom soldaterna tvingades ge upp sina hemtrakter utan att avlossa ett enda skott. Savolaxbrigaden bjöd på symboliskt motstånd vid Leppävirta och utanför Kuopio, men även den drog sig hastigt mot Uleåborg, stadigt följd av general Bulatov.

Den enda svenska stödpunkten som återstod i södra Finland var således fästningen Sveaborg. Nästan 7 000 man var förlagda till Sveaborg och de utgjorde några av det svenska rikets bästa regementen. Dessutom fanns på fästningen halva den svenska skärgårdsflottan och rikliga förråd; fästningen var gjord för att stå emot en hård och långvarig belägring men ryssarna hade dock ingen vilja att stånga sig blodiga mot Sveaborgs murar, utan valde en annan taktik. Falska uppgifter och lögner om krigets utsiktslöshet smugglades in till officerarna i Sveaborg och de genomsyrades av dessa kunskaper som ett virus. Den ryska belägringen inleddes i medlet av mars 1808 och avslutades den 3 maj med Sveaborgs kapitulation. Endast symboliskt motstånd hade förekommit och ryssarnas vinst var enorm; dessutom fick sig den svenska allmänna krigsplanen ett allvarligt avbräck. För detta har Sveaborgs svenske kommendör, amiral Carl Olof Cronstedt, kritiserats mycket i historieskrivningen.^[14]

I slutet av mars anlände ryska trupper till Åland vilket resulterade i att bönderna reste sig i vad som kallas Upproret på Åland. Den väpnade resningen kulminerade i Kumlingeslaget den 9 maj då den åländska bondehären besegrade och tillfångatog de ryska trupperna. Den 22 april 1808 intog konteramiral Nikolaus Bodisco från Riga det försvarslösa Gotland med 1 600 man och proklamerade Gotland som ryskt område "för all evig framtid". Det svenska motdraget kom under konteramiral Olof Rudolf Cederström med överstelöjtnant Carl Johan Fleetwood och 1 800 man ombord, vilka återerövrade ön den 16 maj och skickade hem de avväpnade ryssarna.^[15][16][17]

Under tiden hade dock de svenska styrkorna samlats vid Uleåborg och börjat röra på sig. Den 16 april skedde den första skärmytslingen vid Pyhäjoki där ryssarna lyckades vinna en mindre seger och tillfångatog den svenske generaladjutanten Löwenhielm. Denne ersattes dock av Carl Johan Adlercreutz och Georg Carl von Döbeln övertog kommandot över andra brigaden. Den 18 april blev Döbeln angripen vid Siikajoki, och när Adlercreutz kom till undsättning, kunde en större seger över de ryska förföljarna säkras. Den 27 april utkämpade Savolaxbrigaden sin första stora strid vid Revolax där den ryske generalen Bulatov tillfångatogs och stormningen av prästgården, där ryssarna hade förskansat sig, gick till krigshistorien.^[18] Slagen vid Siikajoki och Revolax gick stick i stäv med Klingspors plan att falla undan, men gav svenskarna ett gyllene tillfälle att gå till motoffensiv.

Den andra maj gjorde Johan August Sandels – en av krigets kanske främsta svenska generaler – sitt inträde i detta krig, och tillintetgjorde en mindre rysk styrka vid Pulkkila, varvid han öppnade vägarna söderut för den svenska armén. Därefter tågade han österut med femte brigaden om 1 500 man och återtog Kuopio den 12 maj. Under de tre efterföljande veckorna störde han allvarligt ryssarna i östra Finland och återtog de delarna av landet. Han hotade ryssarna så allvarligt att de tvingades avsätta starka förstärkningar för att betvinga honom och ca 8 000 man^[19] under Michail Barclay de Tolly sattes in för att försöka bekämpa Sandels och Savolaxbrigaden, som till och med under kapten Carl Wilhelm Malm företog en mindre räd in på ryskt territorium. ^[20] Det lyckades dock inte för ryssarna, och Sandels gick förstärkt till 2 500 man i ställningar vid Toivala där han höll ut till oktober, trots hårdnackade, snart sagt dagliga, ryska anfall.

Även i väster, längs den österbottniska kusten, hade det svenska motanfallet kommit igång våren 1808, där en mindre avdelning under Otto von Fieandt blev de första som gick söderut. Den ryska situationen var pressad. Isarna hade börjat smälta och det innebar att den brittiska flottan kunde börja patrullera Öresund, vilket i teorin skulle ha frigjort stora mängder svenska trupper för Finland. I maj ankom en brittisk hjälpkår om 14 000 man till Göteborg, men svenske kungen lät dem aldrig stiga iland och trupperna – som skulle ha kunnat lätta på det fransk-danska hotet – sändes till Spanien istället där det spanska gerillakriget hade brutit ut. Svenska landstigningar längs den finska kusten skulle komma igång och ryssarna väntade sig det och tvingades därigenom bevaka en övermåttan lång kustremsa. De ryska försörjningslinjerna var också ansträngda och hotades titt som tätt av bondeuppbåd och ren gerillakrigföring. Den ryska huvudstyrkan som opererade mot Adlercreutz och Klingspors huvudarmé söder om Uleåborg var således redan sträckt till det yttersta och redan på defensiven när den svenska huvudstyrkan gick till anfall söderut. Svenska huvudarméns motanfall inleddes den 16 juni.

Den 24 juni tvingade de svenska styrkorna med von Döbeln i spetsen ryssarna att utrymma Nykarleby. Under tiden hade en landstigning i Vasa förekommit; en kår om 1 000 man landsteg i ryssarnas rygg, men eftersom huvudarmén dröjde i Nykarleby, lyckades ryssarna nedkämpa kåren, under hårda gatustrider, och endast spillror av den lyckades senare förena sig med Klingspors armé. Trots att de svenska förstärkningarna uteblev och trots att landstigningsstyrkorna var för svaga och för få, blev de den allmänna signalen till väpnat uppror bland bönderna i södra Österbotten som tog till vapen för fosterland och krona och höll talrika ryska förband sysselsatta.^[21] Den 19 juni landsteg en större svensk expeditionskår under generalmajor Eberhard von Vegesack utanför Åbo och försökte inta staden, men tvingades återigen skeppa ut efter bittra strider vid Lemo. Under tiden utkämpades också ett bittert sjökrig i Åbolands skärgård mellan små kustfartyg, och där var ryssarna på offensiven eftersom de hade övertagit hela den svenska skärgårdseskadern vid Sveaborg.^[22]

I Österbotten var initiativet svenskt och ryssarna var så hårt pressade att de tvingades sätta in talrika förstärkningar. Den 14 juli segrade Adlercreutz i en större drabbning vid Lappo och tvingade ryssarna att dra sig ytterligare söderut mot Alavo (där svenskarna vann ytterligare en seger den 17 augusti) och den ryske befälhavaren över huvudstyrkan, Rajevskij, ersattes av den unge och geniale Kamenskij. Svenskarna stod dock stilla vid Lappo, och utnyttjade inte situationen och ryska förstärkningar om 16 000 man^[23] stod snart färdiga för Finland. Den 21 augusti besegrades Otto von Fieandt vid Karstula efter hårda strider och Adlercreutz, med den svenska huvudstyrkan, tvingades dra sig tillbaka norrut efter slagen vid Kuortane, Ruona och Salmi.

Adlercreutz fann goda försvarspositioner vid Oravais vid kusten, men hans rygg hotades av ryska styrkor under Kirill Kazatjkovskij. Denna styrka besegrades dock av von Döbeln vid Jutas den 13 september. Dagen därefter, den 14, utkämpades krigets avgörande slag vid Oravais mellan Adlercreutz och Kamenskij. Den svenska armén besegrades och tvingades till reträtt.^[24] Johan Ludvig Runeberg har beskrivit detta i Fänrik Ståls sägner och då särskilt i dikten om Wilhelm von Schwerin.

Båda arméerna hade stora problem på grund av höstvädret och med försörjningen och den 29 september 1808 överenskoms ett stillestånd i Lochteå på ryskt initiativ. Svenskarna åtog sig bland annat att Sandels skulle retirera från Savolax. Direkt efter detta återvände Klingspor till Stockholm och af Klercker blev åter överbefälhavare. Den 27 oktober (ryssarna sade upp stilleståndet 19 oktober) stod det berömda slaget vid Virta bro där Sandels' 1 200 man besegrade över 5 000 ryssar tack vare många hjältemodiga insatser. I Johan Ludvig Runebergs dikt Sven Dufva besjungs dessa insatser. Virta bro blev också den sista svenska segern på finländsk mark. Den 19 november tillkom konventionen i Olkijoki, framförhandlad mellan Adlercreutz och Kamenskij och enligt denna konvention förpliktade sig den svenska armén att helt lämna Finland, vilket också skett den 13 december och båda arméerna gick i vinterkvarter på varsin sida Torne älv.

Gustav IV Adolf vägrade trots nederlaget att avsluta kriget, och den ryska stormen drog in även över nuvarande Sverige, och den kom på tre fronter. Den ryska huvudarmén under Pavel Sjuvalov ställdes mot de kvarvarande finska trupperna vid Torneå som sammansmältes med trupperna i norra nuvarande Sverige och kom att kallas Norra Armén. I mars ockuperades Åland av Bagrations armé och en kavalleristyrka under Kulnev sändes över isen mot Stockholm. von Döbeln lyckades dock avvärja hotet mot huvudstaden genom att framförhandla konventionen på Åland. Barclay de Tolly marscherade över Kvarken med en rysk styrka och intog själva Umeå, men lämnade snart staden och tågade tillbaka. Den operationen anses ha varit en riktig prestation och ett militärt äventyr.^[25]

Den 23 mars kapitulerade Hans Henrik Gripenberg med sina styrkor vid Kalix efter att ha hört om statskuppen mot Gustav IV Adolf. Kungen avsattes av en grupp officerare den 13 mars och tvingades sedermera i landsflykt. Den 15 maj 1809 stod slaget vid Lejonströmsbron i Skellefteå och ryssarna tvingade bort de svenska trupperna från Skelleftebygden vilken sedan var ockuperad av ryssarna över sommaren 1809. I augusti 1809 landsteg en svensk armé vid Ratan under befäl av general Gustaf Wachtmeister, i ett försök att återta Umeå. Slaget vid Sävar utkämpades den 19 augusti 1809 och ledde till svensk reträtt tillbaka till Ratan varifrån man återigen utskeppade efter att ha orsakat ryssarna kännbara förluster. Efter slaget vid Piteå plundrade ryssarna staden Piteå. Detta blev Finska kriget sista strid. De ryska styrkorna var bara tillfälligt hejdade men Sverige fick ett förhandlingsläge.^[26]

Kriget fick mycket stora konsekvenser för Sverige. Den slutliga vapenvilan ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Fredsavtalet undertecknades i Fredrikshamn den 17 september 1809: "Finland", Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland avträddes till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland. Snart inleddes en jakt på syndabockar. Flera svenska officerare hade troligen dömts till döden om inte ryska påtryckningar och en allmän amnesti kommit emellan. Bland dessa fanns Sveaborgsofficerarna Carl Olof Cronstedt den äldre och Fredrik Adolf Jägerhorn, Carl Magnus Gripenberg (för kapitulationen på Svartholm) och Hans Henrik Gripenberg (för kapitulationen vid Kalix).

Man räknar med att Sverige förlorade minst 7 000 stupade. Om man medräknar civila offer, lantvärnsmän och andra offer så stiger dödssiffran över 20 000. De ryska trupperna förlorade minst 10 000 stupade i slag, och led ett okänt antal andra förluster.^[27] De flesta förlusterna gick till olika sjukdomar som spreds och frodades under de dåliga förhållandena i fält. Man räknar med att åtminstone en tredjedel av de svenska trupperna som sattes in i striderna dog i olika fältsjukdomar. ^[28]

• Lista över slag och belägringar under finska kriget

• Ryska ockupationen av Gotland 1808
• Fänrik Ståls sägner.
• Finska vinterkriget
• Elisa Servenius
• Åland under Finska kriget
• Svenska trupper under finska kriget
• Rysk-svenska krig
• Märkesåret 1809
• Västerbottensexpeditionen

• Sveriges krig åren 1808 och 1809 (9 band, 1890–1922). (svenska) Generalstabens krigshistoriska avdelning 
• Gullberg, Tom (red.) (2008). Finskt krig, svenskt arv. Söderström och Svenska litteratursällskapet i Finland. ISBN 9515225698 
• Hårdstedt, Martin (2006). Finska kriget 1808–1809. ISBN 978-91-518-4101-4 
• Hårdstedt, Martin (red.) (1999). Krig kring Kvarken. Oravais historiska förening r.f. ISBN 952-91-0726-9 
• Ljunggren, Carl Johan (2006) [1903]. Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808–1809. Reinhold Hausen. ISBN 951-583-140-7 
• Nelsson, Bertil (2000). Duncker och Savolaxbrigaden. Historiska Media. ISBN 978-91-88930-81-1 
• Nordensvan, Carl Otto (1898). Finska kriget 1808–1809. https://runeberg.org/finskakr/ 
• Finland: Historia i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
• Norman, Hans (red.) (2000). Skärgårdsflottan. Historiska Media. ISBN 9789188930507 
• Sandström, Allan (1994). Sveriges sista krig: de dramatiska åren 1808-1809. ISBN 978-9171949356 
• Sandström, Allan (2008). Det stora nederlaget: när Sverige och Finland delades 1808–1809 (nyutgivelse av Sveriges sista krig). ISBN 978-9188238917 
• Schulman, Hugo (1909). Striden om Finland 1808–1809. https://runeberg.org/stridfin/ 

• Danielson-Kalmari, Joh. Rich (1897). Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809. Helsingfors: Weilin & Göös. Libris 28226. https://runeberg.org/djfikrigar/ 
• Karl Eberhard Lindén (1908), Sjukvård och läkare under kriget 1808-1809 / K. E. Lindén, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113396158, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022312 
• Nyström, Anton (1901). Striderna om östra Europa mellan Ryssland, Polen och Sverge : från äldsta tider till våra dagar. Stockholm: Gernandt. sid. 393–455. Libris 2687347. https://runeberg.org/naosteuro 
• Norbert Götz. “The Good Plumpuddings’ Belief: British Voluntary Aid to Sweden During the Napoleonic Wars.” International History Review 37 (2015) 3: 519–539.

• Handlingar rörande 1808-09 års krig vid Svenska litteratursällskapet i Finland
• Wikimedia Commons har media som rör Finska kriget.
  Bilder & media
• The Final War – The Swedish-Russian War of 1808-09
• Krigets och Fredens väg – historieturismrutten från Österbotten till Västerbotten
• Steven H. Smith: Bibliography of the Russo-Swedish War of 1808-09
• Finska kriget 1808–1809 – Drabbningen vid Ömossa den 6 september 1808