Filip III av Frankrike

Filip III av Frankrike
Född3 april 1245[1]
Poissy[2][3], Frankrike
Död5 oktober 1285 (40 år)
Perpignan, Frankrike
BegravdKlosterkyrkan Saint-Denis
Medborgare iFrankrike
SysselsättningSuverän härskare
Befattning
Kung av Frankrike (1270–1285)
MakaIsabella av Aragonien
(g. 1262–1271)[4][5]
Maria av Brabant
(g. 1274–1285)[4][5]
BarnLudvig av Frankrike (f. 1264)
Filip IV av Frankrike (f. 1268)[4]
Karl av Valois (f. 1270)[4]
Ludvig av Frankrike (f. 1276)
Blanche av Frankrike (f. 1278)
Margareta av Frankrike (f. 1282)[4]
FöräldrarLudvig IX av Frankrike[4]
Margareta av Provence[4]
SläktingarIsabella av Frankrike, drottning av Navarra (syskon)
Jean Tristan av Frankrike (syskon)[4]
Peter I av Alençon (syskon)
Robert, greve av Clermont (syskon)
Agnes av Frankrike (syskon)[4]
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata
kröningen av Filip III

Filip III, Filip den djärve (fr. Philippe III, Philippe le Hardi), född 30 april 1245 i Poissy utanför Paris, död 5 oktober 1285 i Perpignan, var kung av Frankrike 1270–1285. Han var son till Ludvig IX av Frankrike och Margareta av Provence.

Biografi

Filip följde sin far på dennes sista korståg och blev 1270 utropad till kung vid Tunis. Han framträdde som en outvecklad och osjälvständig regent. Filip behärskades i början av sin regering av sin gunstling Pierre de La Broce, därefter av sin gemål Maria av Brabant.[6]

Utvidgning av kungariket

Han började sin regering under lyckliga former i det att det stora toulousanska arvet, som först tillfallit en sidolinje av Capetingerna, hemföll till kronan. Visserligen framträdde en annan ättling av dynastin, kung Karl av Neapel tillhörande linjen Anjou, med anspråk på arvet. Landets högsta domstol avvisade dock Karl och uppställde den viktiga grundsatsen, att vid utslocknandet av en dynastis sidolinje dess besittningar odelade skulle återfalla till kronan och att ingen annan sidolinje kunde göra anspråk på dem.[7]

Filip III förmådde också ärkebiskopen av Lyon att svära honom trohetsed och gjorde sig till stadens skyddsherre. När påven Gregorius X år 1274 sammankallade ett koncilium i Lyon förlades en fransk besättning i staden, under förevändning att skydda församlingen. Men besättningen drogs sedan inte tillbaka. I biskopsdömet Vivarais på högra Rhônestranden anlade kung Filip en befästning och tvingade biskopens vasaller att svära honom trohet. En annan framstående storman i gränsländerna, pfalzgreven Otto av Burgund, förmäldes med en fransk prinsessa och drogs helt och hållet över på Frankrikes sida.[7]

Även mot söder var Frankrike på frammarsch. År 1284 lyckades det kungen att förskaffa sitt hus utsikt till arvföljden i kungariket Navarra. Arvtagerskan där, Johanna, gav sin hand åt hans äldste son Filip IV och tillförde honom därigenom landskapen Champagne och Brie i det egentliga Frankrike.[8] Men ännu större utsikter lockade på den Iberiska halvön. Då Peter III av Aragonien efter den sicilianska aftonsången kommit öborna till hjälp, fråndömde honom den vredgade påven, Martin IV, hans krona och erbjöd den istället åt kung Filip III för hans andra sons, Karl av Valois räkning (1284). Filip föll för frestelsen och ryckte följande år med en stark här över Pyrenéerna. Men motståndarna behärskade havet och försatte fransmännen i ett svårt läge genom att hindra tillförsel av livsmedel. Sjukdomar spreds inom hären och man tvingades till återtåg. Kungen avled efter misslyckandet i sitt läger i Perpignan.[6][8]

Inrikespolitik

I det inre fortsatte Filip III:s regering utvecklingen av den monarkiska statsbyggnaden i Frankrike. De stora vasallerna framträder nu som trogna anhängare till kungamakten, som samtidigt förstod att dra befolkningens lägre lager till sig.[8] En man av lågt stånd, Pierre de la Brosse, som i egenskap av kirurg kommit till hovet, utövade under Filip III:s första regeringsår ett stort inflytande, men föll slutligen för stormännen. Även under den följande tiden omgav sig kungen med män av borgerlig härkomst, särskilt rättslärda och legister. För borgarståndet i dess helhet öppnade Filip tillträde till erhållandet av förläningar – en betydelsefull seger för kapitalets moderna makt över den gamla feodala aristokratin. Vid denna tid började även borgare att upphöjas till adligt stånd.[8]

Familj

  1. med Isabella av Aragonien (1247–1271) 1262
    1. Ludvig (1265–1276) (förgiftad)
    2. Filip IV av Frankrike (1268–1314), gift med Johanna I av Navarra (1272–1305)
    3. Robert (1269–1276)
    4. Karl av Valois (1270–1325), gift (i tur och ordning) med Margareta av Sicilien (1273–1299), med Catherine de Courtenay (1274–1308) och Matilda (1293–1358)
  2. med Maria av Brabant (1254–1321) 1274:
    1. Ludvig av Évreux (1276–1319), far till greve Filip av Évreux, gift med Margareta av Artois (1285–1311)
    2. Blanche (1278–1306), grevinna av Alsace, gift med Rudolf I av Böhmen (1281–1307)
    3. Margareta (1282–1317), gift med Edvard I av England (1239–1307)

Anfäder

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Filip II August av Frankrike
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ludvig VIII av Frankrike
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Isabella av Hainaut
 
 
 
 
 
 
 
 
Ludvig IX av Frankrike
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alfons VIII av Kastilien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Blanka av Kastilien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Eleonora av England
 
 
 
Filip III av Frankrike
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alfons II av Provence
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Raimond Berengar IV av Provence
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Garsenda av Forcalquier
 
 
 
 
 
 
 
 
Margareta av Provence
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Thomas I av Savojen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Beatrice av Savojen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Margareta av Genève
 
 
 


Referenser

Noter

  1. ^ Källangivelsen på Wikidata använder egenskaper (properties) som inte känns igen av Modul:Cite
  2. ^ läs online, www.geni.com .[källa från Wikidata]
  3. ^ läs online, Encyclopædia Britannica .[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b c d e f g h i] Kindred Britain, läs online.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b] läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  7. ^ [a b] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”331 (Världshistoria / Medeltiden)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/2/0359.html. Läst 3 juli 2021. 
  8. ^ [a b c d] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”332 (Världshistoria / Medeltiden)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/2/0360.html. Läst 3 juli 2021. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats