Scuderia Ferrari

Scuderia Ferrari

2024 års F1-bil för Ferrari.
Tävlingsnamn	Scuderia Ferrari HP[1]
Hemvist	Maranello, Italien[1]
Aktivt	1950–
Stallchef	Frédéric Vasseur[1]
Teknisk direktör	Enrico Gualtieri[1] Loïc Serra[a]
Förare	Charles Leclerc[1] Carlos Sainz[1]
Reservförare	Oliver Bearman[2] Antonio Giovinazzi[2] Robert Shwartzman[2]
Chassi	Ferrari SF-23
Motor	Ferrari 067
Däck	Pirelli
Bränsle	Shell[3]
Lopp	1072 (Anmälda till) 1071 (starter)
Vunna lopp	241
Pole position	242
Snabbaste varv	258
Konstruktörstitlar	16 (1961, 1964, 1975, 1976, 1977, 1979, 1982, 1983, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2007, 2008)
Förartitlar	15 (Alberto Ascari 1952, 1953 + Juan Manuel Fangio 1956 + Mike Hawthorn 1958 + Phil Hill 1961 + John Surtees 1964 + Niki Lauda 1975, 1977 + Jody Scheckter 1979 + Michael Schumacher 2000, 2001, 2002, 2003, 2004 + Kimi Räikkönen 2007)

Ferrari S.p.A.^[4], tävlar som Scuderia Ferrari HP,^[5] är det italienska bilmärket Ferraris formel 1-stall.

Ferrariemblemet, Il Cavallino Rampante, "Den stegrande lilla hästen", är en svart häst på gul bakgrund, med bokstäverna "S" och "F", som står för Scuderia Ferrari, "Stall Ferrari".

Ferrari debuterade i formel 1-VM 1950 i Monacos Grand Prix. Man hade två bra förare, Alberto Ascari och Luigi Villoresi. Alfa Romeo-stallet dominerade dock säsongen 1950 och vann sex av loppen. Ferrari slog igenom säsongen 1951 när José Froilán González vann Storbritanniens Grand Prix. Säsongen efter drog sig Alfa Romeo ur formel 1. Ferrari körde 1952 med en 4-cylindrig motor, 2.0 L Ferrari Tipo 500, vilken gav seger i sju av loppen. 1952 vann Alberto Ascari förar-VM efter att ha vunnit sex lopp. 1953 vann Ascari fem lopp och tog förarmästerskapstiteln igen.

Säsongen 1955 vann Ferrari endast Monacos Grand Prix och efter att Alberto Ascari förolyckats köpte stallet chassin från Lancia som benämndes Ferrari D50.

Säsongen 1958 tävlade man med Ferrari 246, som emellertid inte höll måttet. Luigi Musso omkom under Frankrikes Grand Prix och Peter Collins avled efter en olycka under Tysklands Grand Prix.

Säsongen 1960 gick lite bättre än de tidigare och 1961 vann Ferrari sitt första konstruktörsmästerskap och Phil Hill tog förarmästerskapet.

Man fick vänta tills 1964 innan man vann ett konstruktörsmästerskap. FIA ändra många regler och det gick inte så bra för Ferrari. Jacky Ickx kom dock tvåa i förarmästerskapet 1970 följd av Clay Regazzoni på tredje plats. Under 1970-talet gick det uppåt för Ferrari igen. Niki Lauda skrev på för Ferrari 1974 och vann förar-VM 1975 samtidigt som stallet vann konstruktörsmästerskapet. 1976 var Ferrari på väg mot en ny titel tills Niki Lauda kraschade under Tysklands Grand Prix och förartiteln togs istället av James Hunt i McLaren. Niki Lauda återvände och körde hem sin andra VM-titel 1977.

Efter ett mellanår 1978, då Carlos Reutemann kom trea i förar-VM, vann Jody Scheckter titeln före stallkamraten Gilles Villeneuve 1979. 1982 avled Gilles Villeneuve avled efter en olycka under kvalificeringen till Belgiens Grand Prix. 1983 tog Ferrari hem ännu ett konstruktörsmästerskap efter att René Arnoux vunnit tre lopp och Patrick Tambay ett.

Den 14 augusti 1988 avled Ferraris ägare Enzo Ferrari, 90 år gammal. En vecka efter "den gamles" död vann Gerhard Berger och Michele Alboreto en historisk dubbelseger i Italiens Grand Prix, vilket var enda gången något annat stall än McLaren vann ett lopp säsongen 1988.

1989 kom Nigel Mansell och vann Brasiliens Grand Prix, vilket var i hans första lopp för Ferrari. Han vann senare sensationellt även Ungerns Grand Prix efter att ha startat från den tolfte startrutan.

Säsongen 1990 körde Alain Prost för stallet och han vann i Brasilien, Mexiko, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Detta räckte dock bara till en andraplats i förar-VM bakom brasilianen Ayrton Senna medan andreföraren Nigel Mansell kom på femte plats. Den följande säsongen ersattes Nigel Mansell av Jean Alesi men varken denne eller Alain Prost vann ett enda lopp 1991. Detta medförde att en frustrerad och desillusionerad Alain Prost lämnade stallet vid säsongens slut.

1992 blev Jean Alesi stallets försteförare, men i den dåliga bilen kunde han inte göra så mycket, så säsongens höjdpunkter blev två tredjeplaceringar. Stallkamraten Ivan Capelli hade ännu större problem och tog bara tre poäng och fick därför sparken.

1993 kom Gerhard Berger tillbaka, men varken han eller Jean Alesi kunde vända den negativa trenden. Säsongens höjdpunkter var Jean Alesis andraplats i Italien och Gerhard Bergers tredjeplats i Ungern.

1994 blev ännu en jobbig säsong för Ferrari med undantag av Gerhard Bergers seger i Tyskland. Gerhard Berger och Jean Alesi slutade dock på tredje respektive femte plats i förarmästerskapet.

1995 blev en något bättre säsong poängmässigt för stallet, men placeringarna i förar-VM blev sämre då Jean Alesi, som dock vann i Kanada, och Gerhard Berger kom på femte respektive sjätte plats i förarmästerskapet. Säsongens riktiga höjdpunkt kom dock den 16 augusti då Ferrari meddelade att världsmästaren Michael Schumacher hade skrivit ett treårskontrakt med stallet.

Säsongen 1996 valde både Jean Alesi och Gerhard Berger att lämna stallet när Michael Schumacher anlände. Istället blev Eddie Irvine stallets andreförare och han överraskade genom att komma före Schumacher i kvalificeringen till Australiens Grand Prix och sedan komma trea i loppet. Därefter gick det sämre för Eddie Irvine, som slutade på en tionde plats i förarmästerskapet.

Schumacher tvingades bryta premiärloppet i Melbourne, men sedan gick det bättre och han kom trea i Brasilien och vann i Spanien. Sedan vann han även i Belgien och Italien vilket ledde till en slutlig tredjeplats i förar-VM med 59 poäng, vilket dock var 38 poäng efter Damon Hill som vann titeln. Schumacher sade senare att "chassit var dåligt och motorn likaså, ärligt talat var det inte mycket till bil".

Michael Schumacher inledde säsongen 1997 med att komma tvåa i Australien. Det var dock något bekymmersamt för honom att han under kvalificeringen till loppet blev frånkörd med två sekunder av de båda Williams-förarna Jacques Villeneuve och Heinz-Harald Frentzen.

I Brasilien kom Schumacher femma, medan Eddie Irvine inte tog någon poäng. I Argentina kraschade Schumacher i starten, medan Eddie Irvine kom tvåa efter att ha jagat segraren Jacques Villeneuve utan att kunna komma förbi. I San Marino kom Schumacher tvåa och Eddie Irvine trea. Att båda Ferrariförarna stod på podiet hade inte hänt på två år. I Monaco tog Schumacher säsongens första seger med Eddie Irvine på tredje plats. Detta gjorde att Schumacher ledde mästerskapet, vilket ingen Ferrariförare lyckats med sedan 1990, då Alain Prost ledde efter halva säsongen. Eddie Irvine låg vid det skedet av säsongen trea. I Spanien kom Schumacher fyra och tappade ledningen i VM-tabellen till Jacques Villeneuve, vilken han dock tog tillbaka genom att vinna loppen i Kanada och Frankrike.

Ett misslyckat lopp i Storbritannien gjorde att Jacques Villeneuve hämtade in stora delar av försprånget, men genom en andraplats i Tyskland och en fjärdeplats i Ungern höll Schumacher ställningarna. Samtidigt fick Eddie Irvine allt större problem att hänga med i kampen om tredjeplatsen i förar-VM.

Schumacher tog en säker seger i Belgien och drygade ut ledningen i förar-VM till elva poäng. I Italien hade han dock problem och kom i mål som sexa och när det upprepades i Österrike stod det klart att det skulle bli tufft. Detta förstärktes när Jacques Villeneuve satte in det alla trodde var nådastöten genom att vinna i Luxemburg. Schumacher kom dock tillbaka och vann i Japan samtidigt som Jacques Villeneuve blev diskvalificerad efter att ha kört om under gulflagg.

I Europas Grand Prix skulle det avgöras. Schumacher kvalade in på samma tid som Jacques Villeneuve och Heinz-Harald Frentzen, men eftersom han inte satte sin tid först fick han den andra startrutan. Schumacher tog dock starten och ledde tills Jacques Villeneuve försökte med en omkörning i Curva Dry Sack. Schumacher styrde då in i Jacques Villeneuves bil och snurrade av själv. Händelsen medförde att Michael Schumacher blev diskvalificerad från förar-VM som vanns av Jacques Villeneuve med Eddie Irvine på sjunde plats.

Michael Schumacher inledde säsongen 1998 som favorit eftersom både Williams och Benetton blivit av med fabriksstödet ifrån Renault. McLaren hade dock en snabbare bil än tidigare, vilket överraskade alla. Mika Häkkinen och David Coulthard vann de två första loppen i Australien och Brasilien. Schumacher vann i Argentina, vilket kom som en överraskning för många. I San Marino kom Schumacher tvåa och Eddie Irvine trea. I Spanien kom Schumacher trea medan Eddie Irvine fick bryta efter en kollision. I Monaco kämpade Eddie Irvine till sig en tredjeplats medan Schumacher kolliderade och slutade på en tiondeplats. Schumacher låg nu trea i förar-VM, 22 poäng efter den ledande Mika Häkkinen. I Kanada tog Schumacher en mycket viktig seger, som gjorde att han då låg tolv poäng efter Mika Häkkinen i mästerskapet. Sedan vann Schumacher i Frankrike med Eddie Irvine på andra plats, vilket var Ferraris första dubbelseger sedan 1990. I Storbritannien vann Schumacher efter att tagit målflaggan i depån. Nu var Schumacher bara två poäng efter Mika Häkkinen men läget försämrades ganska snart för Schumacher när han kom trea i Österrike och bara femma Tyskland. Schumacher tog dock en fantastisk seger i Ungern men tvingades bryta i Belgien. I Italien blev det en ny dubbelseger och i Luxemburg kom Schumacher tvåa. I Japan exploderade ett av Schumachers däck vilket ledde till att Mika Häkkinen vann förar-VM 1998.

Inför säsongen 1999 var McLaren med förarna Mika Häkkinen och David Coulthard favoriter. Dock slog Ferraris Eddie Irvine till och vann premiären i Australien efter att stallkamraten Michael Schumacher och de båda McLaren-förarna fått tekniska problem. I Brasilien kom Schumacher tvåa och Irvine femma. I San Marino vann Schumacher sitt första lopp för säsongen och Ferrari sin första seger på Imolabanan sedan Patrick Tambay vann 1983.

I Monaco vann Ferrari en enkel dubbelseger med Schumacher och Irvine som etta och tvåa. Detta gjorde att Schumacher nu toppade förar-VM före Irvine och Häkkinen. I Spanien hade Ferrari en tung helg. Det blev en dubbelseger för McLaren med Schumacher på tredje och Irvine på fjärde plats.

Problemen fortsatte i Kanada där Schumacher kraschade i ledning, medan Irvine trots en snurrning kom trea. Häkkinen vann loppet även där och tog över ledningen i förar-VM. I Frankrike fortsatte problemen där Schumacher kom femma och Irvine sexa, vilket gjorde att tvåan Häkkinen ryckte ifrån i sammandraget.

Loppet i Storbritannien innebar ett stort bakslag när Schumacher kraschade på grund av ett bromsfel och bröt benet. Han missade sex tävlingar och hans möjlighet att vinna förarmästerskapet försvann därmed. Många trodde nu att Ferraris chanser var borta men Irvine motbevisade dem genom att komma tvåa i Storbritannien och sedan vinna både i Österrike och Tyskland. I Tyskland hade Irvine dock god hjälp av en stallorder som innebar att Schumachers ersättare Mika Salo släppte förbi honom. Häkkinen tog bara fyra poäng på tre race och Irvine ledde nu förar-VM med åtta poängs marginal.

I Ungern kom Irvine trea, samtidigt som Häkkinen vann, vilket gjorde att McLaren-föraren nu bara var två poäng efter Irvine i VM-striden. I Belgien kom Irvine fyra samtidigt som Häkkinen kom tvåa och tog över ledningen i förarmästerskapet. I Italien snurrade Häkkinen av i stor ledning och kom Ferrari-förarna Mika Salo och Eddie Irvine slutade på tredje respektive sjätte plats. I Tyskland gjorde både Ferrari och McLaren bort sig, men Häkkinen klarade trots det av att ta två poäng, till skillnad från Irvine som blev stående i depån, medan mekanikerna letade efter ett försvunnet däck!

Lagom till Malaysias Grand Prix fick Mika Salo fick lämna stallet eftersom Michael Schumacher hade tillfrisknat från sina skador från kraschen i Storbritannien. Schumacher kom tillbaka och krossade konkurrenterna fullständigt med mer än en sekund i kvalificeringen. I loppet körde han taktiskt och lät Irvine vinna, samtidigt som han höll Häkkinen bakom sig. Därmed ledde Irvine förar-VM inför den sista deltävlingen i Japan. Men glädjen blev inte långvarig, eftersom Häkkinen körde ett felfritt lopp och tog hem segern. Eddie Irvine fick nöja sig med andraplatsen i förarmästerskapet och en fet lönecheck ifrån Jaguar, som skulle bli hans nya arbetsgivare. Ferrari vann dock konstruktörs-VM 1999, vilket var första gången sedan 1983.

Inför säsongen 2000 värvades Rubens Barrichello från Stewart där han hade övertygat säsongen innan. Eddie Irvine gick till Jaguar och Mika Salo gick till Sauber. Michael Schumacher, inledde å sin sida inte säsongen som favorit, utan de flesta var överens om att det var McLaren och Mika Häkkinen. Därför var det föga förvånande att Häkkinen och David Coulthard dominerade kvalificeringen i Australien. Deras glädje blev dock kortvarig, eftersom de båda förarnas bilar gick sönder under loppet. I stället kunde Ferrari vinna dubbelt med Schumacher som segrare och Barrichello som tvåa. I Brasilien fick Häkkinen på nytt tekniska problem och Schumacher kunde vinna loppet. Dock var hans motor på bristningsgränsen, varför det var ett mirakel att den höll ända in i mål. Barrichello, å sin sida tvingades bryta på grund av haveri.

I San Marino vann Schumacher sitt tredje raka lopp, efter att ha besegrat Häkkinen, genom snabba varv innan sitt depåstopp. Barrichello blev fyra. På Storbritannien hade Ferrari ingen lycka med sig. Barrichello startade från pole position, men tvingades bryta på grund av ett tekniskt fel, medan Schumacher blev trea. I Spanien blev det ännu värre för Ferrari. Schumacher fick punktering när han ledde loppet och slutade på en femteplats. Barrichello kunde inte heller han hota McLaren, som tog ännu en dubbelseger. Schumacher ledde fortfarande förar-VM på 36 poäng, följd av Häkkinen på 22 och Coulthard på 20.

Europas Grand Prix innebar dock en framgång för Schumacher, som körde om Häkkinen i regnet och vann. Barrichello blev ännu en gång fyra. I Monaco ledde Schumacher ohotat, när den bakre hjulupphängningen gav vika. Coulthard i McLaren vann, medan Barrichello kom i mål som tvåa. I Kanada vann Schumacher trots tekniska problem med Barrichello 0,4 sekunder efter. Häkkinen blev fyra, medan Coulthard kom utanför poängplats. Det innebar att Schumacher nu ledde förar-VM på 56 poäng, följd av Coulthard på 34 och Häkkinen på 32.

I Frankrike fick Ferrari en perfekt start, när Schumacher tog starten följd av Barrichello, som kom förbi Coulthard. Detta var dock inte Ferraris dag. Coulthard kämpade sig tillbaka och körde till slut om de båda Ferraribilarna, vilket även Häkkinen gjorde. Schumacher fick motorproblem och blev poänglös. Österrikes Grand Prix blev ännu ett misslyckande för Schumacher, som kolliderade med Ricardo Zonta i starten och tvingades bryta, samtidigt som Häkkinen vann. Dessutom upprepades Schumachers mardröm i Tyskland där han kolliderade med Giancarlo Fisichella i den första kurvan. Då säkerhetsbilen kom ut, på grund av att en person sprungit ut på banan, kunde Barrichello, som startat från den 18:e rutan, närma sig toppen. När det sedan började regna och Barrichello stannade ute, tog han ledningen och höll sedan undan för de jagande McLarenförarna. Schumacher behöll ledningen i förarmästerskapet på 56 poäng med Häkkinen och Coulthard på 54 och Barrichello på 42 poäng.

I Ungern vann Häkkinen igen. Nu kom Schumacher i dock i mål, på en andraplats. Belgiens Grand Prix blev ännu en stor besvikelse för Schumacher, som blev omkörd när han ledde loppet av Häkkinen när det var fyra varv kvar. I Italien vann Schumacher en smärtsam seger, efter att en funktionär förlorat livet efter att ha träffats av ett löst däck från en krock, i vilken Barrichello var inblandad. Schumacher var så ledsen att han bröt ihop under presskonferensen, vilket delvis berodde på att han tangerat Ayrton Sennas antal segrar. I USA tog Schumacher en viktig seger före Barrichello, samtidigt som Coulthard försvann från VM-striden efter en femteplats och Häkkinen tvingades bryta på grund av ett motorhaveri.

I Japan vann Schumacher igen vilket innebar att han säkrade Ferraris första förartitel sedan Jody Scheckter vann 1979. Schumacher var hur glad som helst efteråt, eftersom han kämpat i fem år för att vinna ett världsmästerskap för Ferrari. Malaysias Grand Prix blev ett lopp utan spänning, sedan Schumacher hade kontrollerat tävlingen från pole position. Han tangerade genom den segern Nigel Mansells rekord för antal segrar och poäng under en säsong. Ferrari vann konstruktörs-VM och Schumacher förar-VM på 108 poäng, före Häkkinen på 89, Coulthard på 73 och Barrichello på 62 poäng.

Michael Schumacher startade säsongen 2001 som favorit efter VM-titeln säsongen innan. Ross Brawn och Rory Byrne hade designat ännu en snabb bil, vilket Schumacher med eftertryck visade när hann vann i säsongspremiären i Australien med Barrichello på tredje plats. Loppet blev dock sorgkantat efter en våldsam krasch då en funktionär träffades av ett flygande hjul och omkom.

I Malaysia var det monsunregn och kaos utbröt när båda Ferrariförarna åkte av banan efter en oljeläcka från en annan bil. De tog sig dock upp på banan igen och tog sig till depån men de blev stående där, sedan mekanikerna tappat bort ett hjul. Tur i oturen var att säkerhetsbilen var ute på banan, vilket gjorde att de båda Ferrariförarna inte hamnade så långt bakom täten. Schumacher gjorde sedan en riktig rusch när bilarna släpptes i väg. Han körde ifrån Barrichello med en sekund per varv och de andra med fyra. Schumacher vann loppet utan problem, följd av Barrichello. I Brasilien kom Schumacher tvåa, trots två snurrningar, medan Barrichello tvingades bryta efter en krasch. San Marinos Grand Prix blev trist för Ferrari, Schumacher tvingades bryta loppet och Barrichello blev trea.

I Spanien hade Schumacher maximal tur och kunde vinna trots problem med bromsarna och Mika Häkkinens koppling gått sönder på sista varvet. I Österrike tog David Coulthard hem segern, sedan Schumacher kolliderat med rookien Juan Pablo Montoya. Barrichello fick order om att släppa upp Schumacher till andra plats, vilket han inte gillade och tydligt visade efteråt. I Monaco var det fred i Ferraristallet igen. Schumacher vann före Barrichello, samtidigt som stallet meddelade ett femårigt sponsoravtal med Vodafone.

I Kanada tog Schumacher en viktig andra plats, endast slagen av sin bror, Ralf Schumacher, som körde för Williams. Europas Grand Prix innebar en ny seger för Schumacher, som därmed drog ifrån i VM-tabellen. När Schumacher vann i Frankrike ansåg de flesta att förar-VM var avgjort, ett påstående som förstärktes, efter att Schumacher kommit tvåa i Storbritannien, samtidigt som värsta konkurrenten David Coulthard inte kom i mål. Ett brutet lopp i Tyskland gjorde inte så mycket, eftersom Coulthard råkade ut för samma öde och Barrichello blev tvåa. I Ungern blev det jackpot för Schumacher. Hans 51:a F1-seger gjorde att han tangerade Alain Prosts rekord och säkrade samtidigt hans fjärde mästerskapstitel. Ferrari säkrade dessutom konstruktörs-VM genom Barrichellos andraplats.

I Belgien blev Schumacher ensam om segerrekordet. Hans fokusering inför det följande loppet i Italien rubbades av 11 september-attackerna mot bland annat World Trade Center. Schumacher var mentalt frånvarande den helgen och kom fyra medan Barrichello kom tvåa. Ferraribilarna hade i detta lopp inga sponsorloggor (förutom sitt eget märke) på varken bilar eller kläder och nosen hade lackats i svart för att hedra offren i attackerna. I ett alltjämt chockat USA kom Schumacher tvåa och slog poängrekordet för en säsong, medan Barrichellos motor exploderade. I Japan vann Schumacher sin nionde seger för säsongen. Han vann förar-VM 2001 med 123 poäng före David Coulthard med 65 och Barrichello med 56 poäng.

Inför säsongen 2002 gjorde Ferrari inga förändringar. Michael Schumacher och Rubens Barrichello fick alltså inleda säsongen med fjolårsbilen F2001. I Australien tog Barrichello pole position, men han blev påkörd av Ralf Schumacher i starten. Michael Schumacher klarade sig undan startkollisionen och kunde vinna loppet. I Malaysia fick dock Ferrari problem. Barrichello bröt loppet medan Schumacher efter en startkollision endast nådde en tredjeplats.

I Brasilien vann Schumacher med den nya bilen F2002 medan Barrichello åter tvingades bryta sitt hemmalopp. San Marinos Grand Prix blev en framgång för Ferrari genom en dubbelseger med Schumacher som etta. Nu dominerade Ferrari så Williams var inte i närheten av att vinna någon tävling. David Coulthard vann visserligen i Monaco, men annars var konkurrenterna långt borta. Schumacher vann sedan i Spanien men i Österrike blev det skandal, när Barrichello tvingades lämna över ledningen till Schumacher på start och mål-rakan under sista varvet.

Schumacher vann sedan i Kanada, Storbritannien och Frankrike och säkrade därmed sin femte VM-titel, vilket var en tangering av Juan Manuel Fangios rekord. I Europas Grand Prix vann Barrichello och i Tyskland vann Schumacher inför sina jublande hemmafans. I säsongens fem sista lopp var Ferrari så överlägsna att de själva kunde välja vem som skulle vinna. Schumacher vann i Belgien och Japan medan Barrichello vann i Ungern, Italien och USA. Ferrariförarna gick i dessa lopp i mål inom en sekund.

Schumacher slog poäng- och segerrekord för en enskild säsong och Ferrari slog konstruktörsmästerskapsrekordet vad gäller poäng. Det var dessutom Ferraris första dubbelseger i formel 1-VM sedan Jody Scheckter vann före Gilles Villeneuve 1979.

Michael Schumacher, som vunnit tre raka VM-titlar, var favorit 2003. I Australien kom han dock bara fyra efter att ha haft problem med lösa bildelar när han ledde loppet. Stallkamraten Rubens Barrichello hade problem och kraschade. I Malaysia kom Barrichello tvåa och Schumacher sexa och i "cirkusloppet" i Brasilien kraschade Schumacher efter vattenplaning medan Barrichello fick bränslestopp på väg mot segern.

I San Marino hade bröderna Schumacher en tuff helg efter att deras mamma hade avlidit. Michael Schumacher lyckades trots vad som hänt vinna loppet. Han var dock sammantaget 14 poäng efter Kimi Räikkönen, som kom tvåa i loppet. Barrichello kom i mål som trea. I Spanien vann Schumacher och minskade skillnaden till fyra poäng eftersom Räikkönen kolliderat med en bil som fått motorstopp vid starten. Fernando Alonso blev sensationellt tvåa medan Barrichello kom trea. I Österrike vann Schumacher och än en gång kom Barrichello trea.

Monacos Grand Prix blev en stor besvikelse för Ferrari, Schumacher kom där trea och Barrichello sjua. I Kanada blev det dock succé för Schumacher, som sensationellt vann efter att ha haft problem med både bromsar och däck. I Europas Grand Prix gick det sämre. Schumacher snurrade av och blev stående i en sandfålla. Han vinkade då till sig några funktionärer som hjälpte honom tillbaka upp på banan. Enligt reglerna får inte funktionärer hjälpa en förare att komma tillbaka på banan om inte bilen står i ett för andra riskabelt läge. Domarna ansåg att det senare var fallet varför Schumacher fick fortsätta och slutade på femte plats i loppet. I Frankrike blev det också bekymmersamt efter att Schumacher bara kommit trea och konkurrenterna närmade sig honom i VM-tabellen.

I Storbritannien vann Barrichello sitt första lopp för säsongen, efter att bland annat ha gjort en snygg omkörning av Kimi Räikkönen vid Bridge, medan Schumacher blev fyra. I Tyskland kraschade Barrichello rejält i första kurvan, medan Schumacher efter en punktering kom på sjunde plats. I Ungern blev det ännu en krasch för Barrichello, när hans hjulupphängning gick sönder. Schumacher, som även han hade stora problem, kom på åttonde plats. Schumacher ledde dock fortfarande förar-VM med 72 poäng, tätt följd av Juan Pablo Montoya med 71 och Räikkönen 70.

I Italien vann Schumacher överraskande efter att däcken från Michelin som Williams och McLaren använt förklarats regelstridiga, vilket alltså gynnade Ferrari med däck från Bridgestone. Schumacher hade dock en tuff duell med Montoya i Curva Della Roggia på första varvet men kunde därefter vinna enkelt. I USA gjorde Schumacher en fantastisk uppkörning från den sjunde startrutan och vann loppet medan Barrichello blev pååkt av Montoya och fick bryta. Denne fick ett drive through-straff och kom sexa och var därmed borta från VM-striden. Räikkönen kom tvåa och var nu nio poäng efter.

I den sista deltävlingen i Japan behövde Schumacher bara en åttondeplats, vilket han klarade efter ett kaotiskt lopp. Barrichello vann tävlingen och Räikkönens kom tvåa vilket innebar att han slutade på andra plats i förar-VM. Ferrari vann konstruktörs-VM och Schumacher tog sin sjätte VM-titel, vilket är rekord.

Ferrari troddes få det svårt säsongen 2004. Konkurrenterna Williams och McLaren hade designat bilar som såg snabba ut, men verkligheten kom ikapp dem omgående när Michael Schumacher och Rubens Barrichello började med en dubbelseger i Australien. I Malaysia var Williams och Juan Pablo Montoya snabbare, men trots det hade Schumacher inga större problem att vinna igen.

I Bahrain blev det ännu en dubbelseger för Ferrari, åter med Schumacher som segrare. I San Marinos Grand Prix vann Schumacher igen, men den här gången blev han ordentligt pressad av Jenson Button. I Spanien fick Schumacher oljetrycksproblem, men vann trots det loppet.

Det blev dock motgång i Monaco, där Schumacher fick en knuff av Montoya medan säkerhetsbilen var på banan och for av. Schumacher vann sedan Europas Grand Prix medan Barrichello kom tvåa än en gång. Det blev även dubbelsegrar i Kanada och USA med Schhumacher som vinnare.

I Frankrike blev det svårare, där Fernando Alonso bjöd på tufft motstånd. Schumachers taktik ändrades till fyra depåstopp och det gjorde att han kunde besegra Alonso. Barrichello stal tredjeplatsen från Jarno Trulli i sista kurvan. Storbritanniens Grand Prix innebar ännu en tuff utmaning för Ferrari efter att McLaren börjat tävla med sin nya bil. Kimi Räikkönen utmanade Schumacher, men fick se sig besegrad av tysken. I Tyskland vann Schumacher igen och tog sin elfte seger för säsongen, trots en stark insats av Jenson Button. I Ungern blev det ännu en dubbelseger för Ferrari och även nu var det som Schumacher som vann.

I Belgien blev Schumacher dock besegrad av Räikkönen men han säkrade ändå sin sjunde förartitel genom att komma tvåa. I Italien blev ännu en dubbelseger för hemmastallet men denna gången med Barrichello som etta. I Kina vann Barrichello igen, medan Schumacher gjorde ett dåligt lopp. Schumacher revanscherade sig i Japan där han vann före sin bror Ralf Schumacher.

Det blev en ganska tam säsongsavslutning för Ferrari i Brasilien, där man "bara" tog åtta poäng. Säsongen blev ändå en succé för Ferrari som då slog alla tänkbara rekord.

Säsongen 2005 var förväntningarna rakt motsatta än de var inför den föregående. Michael Schumacher och Rubens Barrichello troddes till och med kunna vinna varje lopp. Men istället blev det en ren mardröm för Ferrari. Inledningen i Australien skulle normalt varit ett fantastiskt resultat för Ferrari med Barrichellos andraplats mellan Renault-förarna Giancarlo Fisichella och den blivande världsmästaren Fernando Alonso. Fortsättningen i Malaysia och Bahrain var pinsam för Ferrari, som bara tog ströpoäng. I San Marinos Grand Prix stämde det bättre för Ferrari och Schumacher kunde trots en dålig startposition slåss med Alonso om segern, men kom inte förbi.

Nu trodde alla att Ferrari hade hittat rätt spår. Men i Spanien och Monaco visade det sig vara fel. Loppet i Monaco minns mest för att Schumacher pressade sig förbi Barrichello i en riskfylld manöver på sista varvet. Rykten säger att det var då Barrichello bestämde sig för att lämna stallet. Europas Grand Prix innebar en efterlängtad framgång för Barrichello, som kom trea, medan Schumacher bara blev femma.

Kanadas Grand Prix var Ferraris bästa lopp under säsongen. Schumacher kom där tvåa, följd av Barrichello. Schumacher jagade den segrande Kimi Räikkönen i McLaren, men kom inte förbi. I "skandalloppet" i USA blev det sedan en parodisk dubbelseger för Ferrari, "tätt" följda av två inte särskilt snabba Jordanbilar. I Frankrike kom Schumacher på tredje plats efter en fantastisk körning på utslitna däck. Loppen i Storbritannien och Tyskland var deprimerande för alla supportrar, men i Ungern slog Schumacher till med en överlägsen pole position och kom trots bristfälliga däck tvåa.

Därefter var det slut på Ferraris framgångar. Mest pinsamma var insatserna i Italien och Kina där man inte ens var i närheten av att ta poäng. I Kina fick Barrichello i sitt sista lopp för Ferrari till och med stryk av Tiago Monteiro i den hopplösa Jordanbilen med samma däck. Bridgestones däck höll inte måttet utan började blistra efter halva distansen och var nästan blankslitna på slutet. Ferrari slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet, men mirakulöst nog räckte Schumachers 62 poäng till en tredjeplats för honom i förar-VM.

Säsongen 2006 tänkte Ferrari skjuta fram positionerna. Nu tilläts åter däckbyten och Bridgestone hade ökat kvaliteten. Rubens Barrichello, som ledsnat på Ferrari, gick till Honda och ersattes av landsmannen Felipe Massa från Sauber.

I Bahrain tog Michael Schumacher pole position före Massa. Fernando Alonso i Renault tog sig dock snart förbi Massa och vid det andra depåstoppet även Schumacher, som därmed blev tvåa. Massa gjorde flera misstag och slutade nia. I Malaysia och Australien gick det riktig dåligt för stallet vilket påminde om säsongen innan. Schumacher tog dock revansch när han vann i San Marino efter en taktisk manöver mot Alonso. I Europas Grand Prix vann Schumacher efter en smart körning igen och Massa tog sin första pallplats. I Spanien hoppades Ferrari och Schumacher ta den tredje raka segern, men där vann istället Alonso.

I Monaco fick Ferrariförarna starta sist. Massa kraschade under Q1 och Schumacher, som hade den bästa kvaltiden, straffades för att han stannat i Rascasse och därmed hindrat andra förare att förbättra sina kvaltider. Alonso fick överta pole position och vann sedan loppet. Schumacher kom dock femma, medan Massa slutade nia. Alonso vann sedan både i Storbritannien och Kanada, men Schumacher tog sig förbi Kimi Räikkönen i McLaren i slutet av loppen och kom tvåa. I USA tog Ferrari en dubbelseger, där Schumacher vann före Massa och i Frankrike vann Schumacher med Massa som trea, vilket ökade på Ferraris poäng.

I Tyskland vann Schumacher före Massa. Detta var Schumacher tredje raka seger och han närmade sig Alonso i förarmästerskapet. I Ungern gick det sämre igen, Massa kom sjua och Schumacher åtta. Problemen var bland annat att Bridgestonedäcken inte passade förhållandena och att Schumacher valde att stanna ute på regndäck, trots att banan var torr. Han blev omkörd av flera förare och krockade med Nick Heidfeld och skadade hjulupphängningen. I Turkiet vann Massa före Alonso och Schumacher, och därmed ökade Alonsos ledning i förarmästerskapet. I Italien vann dock Schumacher före Räikkönen medan Alonso fick ett motorhaveri. På presskonferensen meddelade en rörd Schumacher att han skulle sluta efter säsongen. Samtidigt meddelade Ferrari att stallets förare den följande säsongen skulle bli Kimi Räikkönen och Massa, något som Räikkönen inte alls kommenterade.

I Kina vann Schumacher efter en taktisk körning där han i princip lekte med Alonso och Giancarlo Fisichella i Renault under förhållanden liknade dem i Ungern. Schumacher ledde nu VM-tabellen med fler racesegrar än Alonso. I Japan ledde Schumacher loppet när hans motor brann upp och därmed hans chans att ta VM-titeln. I Brasilien vann Massa före Alonso medan Schumacher slutade fyra, trots massor av problem. Alonso och Renault tog därmed hem mästerskapstitlarna medan Schumacher och Ferrari tog andraplatserna.

Säsongen 2007 tog Ferrari bort kölen på bilen, vilket var lyckat. I Australien tog Kimi Räikkönen pole position, satte snabbaste varv och ledde från start till mål och var nu säsongens favorit. Felipe Massa, som hade växellådsproblem under kvalet och sedan bytte motor, fick starta från den sista rutan, men lyckades komma sexa. I Malaysia hade Massa pole position, men han och trean Räikkönen blev omkörda av McLaren-förarna Fernando Alonso och Lewis Hamilton redan efter första kurvan. Räikkönen lyckades komma trea medan Massa, som körde av banan vid ett försök passera Hamilton, slutade femma. I Bahrain tog Massa pole position igen och ledde sedan racet in i mål. Räikkönen såg ut att komma ikapp Hamilton, men hans däck fungerade inte under de sista varven och slutade trea i loppet.

I Spanien tog Massa pole position och efter att Alonso kört bort sig i den första kurvan kunde han vinna medan Räikkönen tvingades bryta loppet. Ferrari hade nu vunnit tre av fyra lopp och ledde konstruktörsmästerskapet, men i förarmästerskapet var det dubbelt McLaren. I Monaco kraschade Räikkönen under kvalet och kom sedan åtta medan Massa slutade trea och därmed lyckades de inte avancera i VM-tabellen. I Kanada gick det sämre för Ferrari. Räikkönen blev femma efter att i delar av loppet ha varit två sekunder långsammare per varv än vinnaren Hamilton och Massa blev diskvalificerad för att ha kört mot rött ljus i depån. I USA dominerade återigen McLaren och Massa och Räikkönen slutade trea respektive fyra. I Frankrike var Ferrari och i synnerhet Räikkönen nederlagstippade, men man kom med nyutvecklade delar och tog en dubbelseger, med Räikkönen som etta. Räikkönen följde upp med att även vinna i Storbritannien efter ett taktiskt genomfört lopp medan Massa, som fått stopp vid starten, blev femma.

I Europas Grand Prix tog Räikkönen pole position, men tvingades bryta från tredjeplatsen. Massa ledde länge loppet men blev passerad av Alonso och slutade tvåa. I Ungern straffades Alonso för att ha hindrat Hamilton under kvalificeringen vilket hjälpte Räikkönen till andraplatsen . Massa kom på trettonde plats efter en mycket dålig helg. I Turkiet kom Massa tillbaka och vann före Räikkönen och gick om stallkamraten i VM-tabellen. I Italien kraschade Räikkönen våldsamt under kvalificeringen efter ett upphängningsfel och fick ont i nacken. Det spionanklagade McLaren tog en dubbelseger på Ferraris hemmabana med Räikkönen på tredje plats. I Belgien tog sedan Ferrari en dubbelseger. Inför avslutningen i Brasilien hade Hamilton 107, Alonso 103 och Räikkönen 100 poäng. Räikkönen gjorde ett bättre sista depåstopp än Massa och vann loppet. Alonso kom trea och Hamilton slutade på sjunde plats. Detta resultat gav Räikkönen 110 poäng och Hamilton och Alonso 109 var. Räikkönen blev världsmästare för första gången samtidigt som Ferrari tog hem konstruktörstiteln.

Efter säsongen ersattes stallchefen Jean Todt av Stefano Domenicali.

2009 blev inget lyckat år. Teamet behöll sin föraruppställning med Kimi Räikkönen och Felipe Massa. Ferrari slutade på en fjärde plats i konstruktörsmästerskapet

Inför säsongen gjorde Ferrari klart med Fernando Alonso som förare tillsammans med redan kontrakterade Felipe Massa. Säsongen började bra för Ferrari och en bit in på säsongen låg man på första och andra plats med Alonso som ledare. Men efter sju körda lopp låg man bara på tredje plats i konstruktörs VM. Efter en kontroversiell första och andra plats på Tysklands Grand Prix på Hockenheim där Massa vart beordrad av teamet att släppa förbi Alonso, vilket enligt FIA var förbjudet, fick Ferrari böta det maximala belopp som kan utfärdas av domarna. 100 000 US dollar. Säsongen avslutades med Sebastian Vettel som vinnare och Alonso som tvåa.

Säsongen 2011 kördes bilarna återigen av Fernando Alonso och Felipe Massa. Teamet slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

Även detta året kördes bilarna av Fernando Alonso och Felipe Massa. Teamet slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

Teamet behöll sin föraruppställning med Fernando Alonso och Felipe Massa. Det blev en tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

Teamet meddelar att man kommer att byta ut Felipe Massa till Kimi Räikkönen. Fernando Alonso stannar kvar i teamet.

Fernando Alonso lämnar teamet och går till McLaren. Teamet tar in Sebastian Vettel från Red Bull Racing.

Säsong	Tävlingsnamn	Bil	Motor	Däck	Poäng	VM-plac.[6]	Nr.	Förare 1	Nr.	Förare 2	Övriga förare i alfabetisk ordning
1950	Scuderia Ferrari	Ferrari 125 Ferrari 166F2-50 Ferrari 275 Ferrari 375	Ferrari 1.5 V12C Ferrari Ferrari 3.3 V12 Ferrari 4.5 V12	E	18	2:a		Alberto Ascari		Dorino Serafini	Raymond Sommer Luigi Villoresi
1951	Scuderia Ferrari	Ferrari 125 Ferrari 375	Ferrari 1.5 V12C Ferrari 4.5 V12	P	30	2:a		Alberto Ascari		Luigi Villoresi	José Froilán González Piero Taruffi Peter Whitehead
1952	Scuderia Ferrari	Ferrari 500	Ferrari 2.0 L4	P	32	1:a		André Simon		Nino Farina	Alberto Ascari Piero Taruffi Luigi Villoresi
	Enzo Ferrari[7]	Ferrari 375 Indy	Ferrari 4.5 V12	F				Alberto Ascari
1953	Scuderia Ferrari	Ferrari 500 Ferrari 553 Squalo	Ferrari 2.0 L4 Ferrari 2.0 L4	P	32	1:a		Luigi Villoresi		Alberto Ascari	Piero Carini Nino Farina Mike Hawthorn Umberto Maglioli
1954	Scuderia Ferrari	Ferrari 625 Ferrari 553 Squalo	Ferrari 2.5 L4 Ferrari 2.5 L4	P	34	2:a		Mike Hawthorn		Maurice Trintignant	Alberto Ascari Nino Farina José Froilán González Robert Manzon Umberto Maglioli Piero Taruffi
1955	Scuderia Ferrari	Ferrari 625 Ferrari 555 Supersqualo Ferrari D50	Ferrari 2.5 L4 Ferrari 2.5 L4 Ferrari 2.5 V8	E	24	2:a		Nino Farina		Eugenio Castellotti	Paul Frère José Froilán González Mike Hawthorn Maurice Trintignant Luigi Villoresi Umberto Maglioli Harry Schell Piero Taruffi
1956	Scuderia Ferrari	Ferrari D50 Ferrari 555 Supersqualo Ferrari 555 Supersqualo	Ferrari 2.5 V8 Ferrari 2.5 L4 Ferrari 2.5 V8	E	40	1:a		Juan Manuel Fangio		Eugenio Castellotti	Peter Collins Alfonso de Portago Paul Frère Olivier Gendebien Luigi Musso André Pilette Wolfgang von Trips
1957	Scuderia Ferrari	Ferrari D50 Ferrari 801	Ferrari 2.5 V8 Ferrari 2.5 V8	E	24	3:a		Peter Collins		Luigi Musso	Eugenio Castellotti Alfonso de Portago José Froilán González Mike Hawthorn Cesare Perdisa Maurice Trintignant Wolfgang von Trips
1958	Scuderia Ferrari	Ferrari 246 Ferrari Dino 156	Ferrari 2.4 V6 Ferrari 1.5 V6	E	40	2:a		Olivier Gendebien		Phil Hill	Peter Collins Mike Hawthorn Luigi Musso Wolfgang von Trips
1959	Scuderia Ferrari	Ferrari 256 Ferrari Dino 156	Ferrari 2.4 V6 Ferrari 1.5 V6	D	32	2:a		Tony Brooks		Cliff Allison	Jean Behra Olivier Gendebien Dan Gurney Phil Hill Wolfgang von Trips
1960	Scuderia Ferrari	Ferrari 256 Ferrari 246P	Ferrari 2.4 V6 Ferrari 1.5 V6	D	26	3:a		Willy Mairesse		Richie Ginther	Cliff Allison José Froilán González Phil Hill Wolfgang von Trips
1961	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 156	Ferrari 1.5 V6	D	40[8]	1:a		Phil Hill		Wolfgang von Trips	Olivier Gendebien Richie Ginther Willy Mairesse Ricardo Rodriguez
	FISA				8			Giancarlo Baghetti
1962	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 156	Ferrari 1.5 V6	D	18	6:a		Giancarlo Baghetti		Ricardo Rodriguez	Lorenzo Bandini Phil Hill Willy Mairesse
1963	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 156/63 Ferrari 156 Aero	Ferrari 1.5 V6 Ferrari 1.5 V6	D	26	4:a		John Surtees		Lorenzo Bandini	Willy Mairesse Ludovico Scarfiotti
1964	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 156 Aero Ferrari 158	Ferrari 1.5 V6 Ferrari 1.5 V8	D	45	1:a		John Surtees		Lorenzo Bandini	Ludovico Scarfiotti
	North American Racing Team	Ferrari 158 Ferrari 1512 Ferrari 156 Aero	Ferrari 1.5 V8 Ferrari 1.5 F12 Ferrari 1.5 V6	D				John Surtees		|Lorenzo Bandini	Pedro Rodríguez
1965	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 158 Ferrari 1512	Ferrari 1.5 V8 Ferrari 1.5 F12	D	26	4:a		Lorenzo Bandini		Nino Vaccarella	John Surtees
	North American Racing Team	Ferrari 1512 Ferrari 158	Ferrari 1.5 F12 Ferrari 1.5 V8	D				Lorenzo Bandini		Pedro Rodríguez	Bob Bondurant Ludovico Scarfiotti[9]
1966	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 246T Ferrari 312	Ferrari 2.4 V6 Ferrari 3.0 V12	F	31	2:a		Lorenzo Bandini		Mike Parkes	Ludovico Scarfiotti John Surtees
1967	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312	Ferrari 3.0 V12	F	19	5:a		Chris Amon		Jonathan Williams	Lorenzo Bandini Mike Parkes Ludovico Scarfiotti
1968	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312	Ferrari 3.0 V12	F	32	4:a		Chris Amon		Jacky Ickx	Derek Bell Andrea de Adamich
1969	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312/69	Ferrari 3.0 V12	F	7	6:a		Pedro Rodríguez			Chris Amon Ernesto Brambilla[9]
	North American Racing Team	Ferrari 312/69	Ferrari 3.0 V12	D				Pedro Rodríguez
1970	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312B	Ferrari 3.0 F12	F	52	2:a		Jacky Ickx		Clay Regazzoni	Ignazio Giunti
1971	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312B	Ferrari 3.0 F12	F	33	3:a		Clay Regazzoni		Mario Andretti	Jacky Ickx
1972	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312B2-72	Ferrari 3.0 F12	F	33	4:a		Jacky Ickx		Clay Regazzoni	Mario Andretti Nanni Galli Arturo Merzario
1973	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312B2	Ferrari 3.0 F12	G	12	6:a		Jacky Ickx		Arturo Merzario
1974	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312B3	Ferrari 3.0 F12	G	65	2:a		Clay Regazzoni		Niki Lauda
1975	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312B3 Ferrari 312T	Ferrari 3.0 F12 Ferrari 3.0 F12	G	72,5	1:a		Clay Regazzoni		Niki Lauda
1976	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312T Ferrari 312T2	Ferrari 3.0 F12	G	83	1:a		Niki Lauda		Clay Regazzoni	Carlos Reutemann
1977	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312T2	Ferrari 3.0 F12	G	95	1:a		Gilles Villeneuve		Carlos Reutemann	Niki Lauda
1978	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312T2 Ferrari 312T3	Ferrari 3.0 F12 Ferrari 3.0 F12	M	58	2:a		Carlos Reutemann		Gilles Villeneuve
1979	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312T3 Ferrari 312T4	Ferrari 3.0 F12 Ferrari 3.0 F12	M	113	1:a		Jody Scheckter		Gilles Villeneuve
1980	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 312T5	Ferrari 3.0 F12	M	8	10:a		Jody Scheckter		Gilles Villeneuve
1981	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 126CK	Ferrari 1.5 V6T	M	34	5:a		Gilles Villeneuve		Didier Pironi
1982	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 126C2	Ferrari 1.5 V6T	G	74	1:a		Patrick Tambay		Mario Andretti	Didier Pironi Gilles Villeneuve
1983	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 126C2B Ferrari 126C3	Ferrari 1.5 V6T Ferrari 1.5 V6T	G	89	1:a		Patrick Tambay		René Arnoux
1984	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 126C4	Ferrari 1.5 V6T	G	57,5	2:a		Michele Alboreto		René Arnoux
1985	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari 156/85	Ferrari 1.5 V6T	G	82	2:a		Michele Alboreto		Stefan Johansson	René Arnoux
1986	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari F1-86	Ferrari 1.5 V6T	G	37	4:a		Michele Alboreto		Stefan Johansson
1987	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari F1-87	Ferrari 1.5 V6T	G	53	4:a		Michele Alboreto		Gerhard Berger
1988	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari F1-87/88C	Ferrari 1.5 V6T	G	65	2:a		Michele Alboreto		Gerhard Berger
1989	Scuderia Ferrari SpA SEFAC	Ferrari F1-89	Ferrari 3.5 V12	G	59	3:a		Nigel Mansell		Gerhard Berger
1990	Scuderia Ferrari SpA	Ferrari F1-90 Ferrari F1-90-2	Ferrari 3.5 V12 Ferrari 3.5 V12	G	110	2:a		Alain Prost		Nigel Mansell
1991	Scuderia Ferrari SpA	Ferrari F1-91 Ferrari F1-91-2	Ferrari 3.5 V12 Ferrari 3.5 V12	G	46,5	3:a		Gianni Morbidelli		Jean Alesi	Alain Prost
1992	Scuderia Ferrari SpA	Ferrari F92A Ferrari F92AT	Ferrari 3.5 V12 Ferrari 3.5 V12	G	21	4:a		Jean Alesi		Nicola Larini	Ivan Capelli
1993	Scuderia Ferrari	Ferrari F93A	Ferrari 3.5 V12	G	28	4:a		Jean Alesi		Gerhard Berger
1994	Scuderia Ferrari	Ferrari 412T1 Ferrari 412T1B	Ferrari 3.5 V12 Ferrari 3.5 V12	G	71	3:a		Jean Alesi		Gerhard Berger	Nicola Larini
1995	Scuderia Ferrari	Ferrari 412T2	Ferrari 3.0 V12	G	73	3:a		Jean Alesi		Gerhard Berger
1996	Scuderia Ferrari	Ferrari F310	Ferrari 3.0 V10	G	70	2:a		Michael Schumacher		Eddie Irvine
1997	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F310B	Ferrari 3.0 V10	G	102	2:a		Michael Schumacher		Eddie Irvine
1998	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F300	Ferrari 3.0 V10	G	133	2:a		Michael Schumacher		Eddie Irvine
1999	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F399	Ferrari 3.0 V10	B	128	1:a		Michael Schumacher		Eddie Irvine	Mika Salo
2000	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F1-2000	Ferrari 3.0 V10	B	170	1:a		Michael Schumacher		Rubens Barrichello
2001	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F2001	Ferrari 3.0 V10	B	179	1:a		Michael Schumacher		Rubens Barrichello
2002	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F2001 Ferrari F2002	Ferrari 3.0 V10 Ferrari 3.0 V10	B	221	1:a		Michael Schumacher		Rubens Barrichello
2003	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F2002 Ferrari F2003-GA	Ferrari 051 Ferrari 052	B	158	1:a		Michael Schumacher		Rubens Barrichello
2004	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F2004	Ferrari 053	B	262	1:a		Michael Schumacher		Rubens Barrichello
2005	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F2004M Ferrari F2005	Ferrari 054 Ferrari 055	B	100	3:a		Michael Schumacher		Rubens Barrichello
2006	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari 248 F1	Ferrari 056 V8	B	201	2:a		Michael Schumacher		Felipe Massa
2007	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F2007	Ferrari 056 V8	B	204	1:a		Felipe Massa		Kimi Räikkönen
2008	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F2008	Ferrari 056 V8	B	172	1:a		Kimi Räikkönen		Felipe Massa
2009	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F60	Ferrari 056 V8	B	70	4:a		Felipe Massa		Kimi Räikkönen	Luca Badoer Giancarlo Fisichella
2010	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari F10	Ferrari 056 V8	B	396	3:a		Fernando Alonso		Felipe Massa
2011	Scuderia Ferrari Marlboro	Ferrari 150° Italia	Ferrari 056 V8	P	375	3:a		Fernando Alonso		Felipe Massa
2012	Scuderia Ferrari	Ferrari F2012	Ferrari Type 056	P	400	2:a		Fernando Alonso		Felipe Massa
2013	Scuderia Ferrari	Ferrari F138	Ferrari Type 056	P	354	3:a		Fernando Alonso		Felipe Massa
2014	Scuderia Ferrari	Ferrari F14 T	Ferrari 059/3	P	216	4:a	14.	Fernando Alonso	7.	Kimi Räikkönen
2015	Scuderia Ferrari	Ferrari SF15–T	Ferrari 060	P	428	2:a	5.	Sebastian Vettel	7.	Kimi Räikkönen
2016	Scuderia Ferrari	Ferrari SF16-H	Ferrari 061	P	398	3:e	5.	Sebastian Vettel	7.	Kimi Räikkönen
2017	Scuderia Ferrari	Ferrari SF70H[10]	Ferrari 062	P	522	2:a	5.	Sebastian Vettel	7.	Kimi Räikkönen
2018	Scuderia Ferrari	Ferrari SF71H	Ferrari 062 EVO	P	571	2:a	5.	Sebastian Vettel	7.	Kimi Räikkönen
2019	Scuderia Ferrari Mission Winnow	Ferrari SF90	Ferrari 064	P	504	2:a	5.	Sebastian Vettel	16.	Charles Leclerc
2020	Scuderia Ferrari Mission Winnow	Ferrari SF1000[11]	Ferrari 065[12]	P	131	6:a	5.	Sebastian Vettel	16.	Charles Leclerc
2021	Scuderia Ferrari Mission Winnow	Ferrari SF21	Ferrari 066	P	323,5	3:a	16.	Charles Leclerc	55.	Carlos Sainz
2022	Scuderia Ferrari	Ferrari F1-75	Ferrari 067	P	554	2:a	16.	Charles Leclerc	55.	Carlos Sainz
2023	Scuderia Ferrari	Ferrari SF-23	Ferrari 068	P	406	3:a	16.	Charles Leclerc	55.	Carlos Sainz
2024	Scuderia Ferrari HP[5]	Ferrari SF-24	Ferrari 066/12	P	441	3:a	16.	Charles Leclerc	55.	Carlos Sainz	Oliver Bearman