Fattigvårdssamhälle

Fattigvårdssamhälle kallades förr den sammanslutning som gemensamt ansvarade för fattigvården bland sina medlemmar.

Enligt förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården i riket utgjorde varje kommun i landet ett fattigvårdssamhälle.[1]

I Sverige kunde, före 1918 års lag om fattigvård, socknar på landsbygden vara indelade i rotar (fattigrotar), som var och en ansvarade för sina fattiga, och arbetsgivare kunde inrätta privata eller enskilda fattigvårdssamhällen.[2] Lagen 1918 stadgade emellertid att det enbart är kommunen (stad respektiven socken) eller flera kommuner i förening som utgör fattigvårdssamhälle.[3] Enligt lagen kunde ett fattigvårdssamhälle indelas i fattigvårdsdistrikt, men kostnaderna fördelades på hela samhället, i stället för att varje rote tvingades bära sina egna kostnader.

Det ankom på fattigvårdssamhället att bedriva fattigvård (obligatorisk fattigvård) i enlighet med Lagen (1918:422) om fattigvård men ägde rätten att bestämma ytterligare grunder än de som var givna i lagen för beviljandet av fattigvård, så kallad frivillig fattigvård.[4] På landet utgjordes ett fattigvårdssamhälle av flera kommuner och dess beslutande myndighet var fattigvårdsfullmäktige.[5] I större fattigvårdssamhällen skulle fattigvårdsdistrikt indelas, som vart och ett skulle ansvaras för av en ledamot av fattigvårdsstyrelsen. Vid behov kunde även distriktsstyrelser sammansättas.[6]

Se även

Referenser

Vidare läsning