Fairey Battle
| Fairey Battle | |
 Tre stycken Fairey Battles över Frankrike under det så kallade låtsaskriget. | |
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Lätt bombflygplan |
| Besättning | 3 |
| Första flygning | 10 mars 1936 |
| I aktiv tjänst | 1937 – 1949 |
| Versioner | Se varianter |
| Ursprung |  Storbritannien |
| Tillverkare | Fairey Aviation |
| Antal tillverkade | 2 185 |
| Data | |
| Längd | 12,9 meter |
| Spännvidd | 16,5 meter |
| Höjd | 4,72 meter |
| Vingyta | 39,2 m² |
| Tomvikt | 3 015 kg |
| Max. startvikt | 4 895 kg |
| Motor(er) | Rolls-Royce Merlin |
| Motoreffekt | 1 030 hk |
| Prestanda | |
| Max. hastighet | 413 km/h |
| Räckvidd med max. bränsle | 1 610 km |
| Max. flyghöjd | 7 620 meter |
| Stigförmåga | 6,35 m/s |
| Beväpning & bestyckning | |
| Upphängnings- punkter | 2 |
| Fast beväpning | 1 × 7,7 mm Browning i styrbords vinge 1 × 7,7 mm Vickers K i aktie sittbrunnen |
| Bomber | 6 × 112 kg (250 lb) bomber (4 internt + 2 externt) |
| Ritning | |
Fairey Battle var ett brittiskt lätt bombflygplan som användes i början av andra världskriget. Det var redan då omodernt och utklassades av modernare tyska jaktflygplan. Många flygplan gick förlorade under 1940 och flygplanstypen användes därefter huvudsakligen för havsövervakning och utbildning.
Utveckling
År 1933 utfärdade Luftministeriet en specifikation på ett flygplan som skulle ersätta Hawker Hart och Hawker Hind. Kravet var att det skulle kunna flyga 1 000 miles (1 600 km) med en bomblast på 1 000 lb (454 kg) med en hastighet av 200 mph (320 km/h). Kravet var också att flygplanet skulle vara enmotorigt, något som ställde till problem eftersom det 1933 inte fanns någon motor stark nog att klara de andra kraven. Charles Richard Fairey ansåg att Luftministeriets specifikation inte var rimlig och presenterade därför flera alternativa konstruktioner, men det var ändå den som närmast matchade specifikationen som fick godkännande. Konstruktionen som utvecklats av Marcel Lobelle var relativt modern, lågvingad och helt i metall påminde den om ett förstorat jaktflygplan. Trots det var den vid premiärflygningen 10 mars 1936 redan omodern. Den defensiva beväpningen var för klen och toppfarten för låg vilket gjorde den till ett lätt byte för jaktflygplan som Messerschmitt Bf 109. Luftwaffes snabba expansion gjorde att Battle ändå sattes i produktion för att upprätthålla numerär jämvikt med Luftwaffe och för att det var det enda moderna lätta bombflygplanet som stod till buds. För att förbättra prestandan något byggdes de flesta serieproducerade flygplanen med Merlin III-motorer som kunde ge 300 hästkrafter mer om de tankades med 100-oktanigt bränsle.[1]
Användning
Det första serieproducerade flygplanet flög 14 april 1937 och i maj kom den ut på förband. Vid krigsutbrottet 1939 var tio bombdivisioner utrustade med Battle-flygplan plus åtta stycken utbildningsdivisioner. Bombdivisionerna omgrupperades till Frankrike i september för att bomba mål i västra Tyskland ifall Tyskland skulle anfalla Frankrike. Tyskarna var dock fullt upptagna med fälttåget mot Polen vilket ledde till det så kallade låtsaskriget på västfronten. Den 20 september lyckades en Battle från No.88 Squadron skjuta ner en Messerschmitt Bf 109 under en spaningsflygning nära Aachen. Det var Storbritanniens första luftstridsseger under andra världskriget.[1][2][3]
När slaget om Frankrike startade i maj 1940 blev det uppenbart hur sårbara Battle-flygplanen var. Den 10 maj förlorades 13 av 32 flygplan, dagen därefter 7 av 8. Den 12 maj genomförde fem Battles ett desperat anfall mot broarna över Albertkanalen vid Maastricht varvid samtliga fem blev nedskjutna. Två av de stupade tilldelades Victoria Cross postumt. Den 14 maj bytte man därför taktik och anföll i stället från högre höjd där de inte var lika sårbara för luftvärnseld. Till en början gav det resultat. Av de tio flygplan som anföll broarna på morgonen återvände samtliga. Den stora katastrofen inträffade på eftermiddagen då 63 återstående Battle-flygplan sattes in mot broarna och blev anfallna av Bf 109:or varvid 35 blev nedskjutna. De återstående Battle-flygplanen drogs tillbaka till Storbritannien en månad senare där de omorganiserades och övergick till nattliga anfall mot tyska landstigningsbåtar i franska och nederländska hamnar. Vid slutet av 1940 hade de flesta divisioner ersatt sina Fairey Battles med Vickers Wellingtons. Av de tre divisioner som fortfarande flög Battles baserades två i Belfast och en i Reykjavik och användes för havsövervakning.[1][2][3]
Nästan hälften av de Fairey Battles som producerades exporterades till Kanada (739 stycken), Australien (300), Sydafrika (150) och Nya Zeeland där de huvudsakligen användes för flygträning. En del av dem försågs med ett kulsprutetrorn för utbildning av bombplansskyttar. Efter kriget fortsatte ett fåtal Battles att tjänstgöra som målbogserare.[1][2][4]
Konstruktion
Fairey Battle var ett lågvingat flygplan byggt i metall, huvudsakligen aluminium. Motorn var en Rolls-Royce Merlin på 1 030 hästkrafter. Cockpiten var ovanligt lång för att få plats med tre besättningsmän; pilot, navigatör/bombfällare och radiooperatör/akterskytt. Bombfällaren fick lämna sin stol och lägga sig raklång för att kunna använda bombsiktet som satt i ett hål i durken. Battle hade två bombutrymmen för två stycken 122 kg bomber i vardera vingen. Bomberna fästes i hydrauliskt sänkbara vapenbalkar som kunde sänkas ner för att ladda bomberna eller för att bomberna skulle gå klart för vingen vid störtbombning. Den defensiva beväpningen bestod av en enda framåtriktad Browning-kulspruta i styrbords vinge samt en rörlig Vickers K i bakre sittbrunnen.[2][4][3]
Varianter
- Battle B Mk.I – Första produktionsmodellen med en Rolls-Royce Merlin I på 1 030 hk.
- Battle B Mk.II – Som Mk.I fast med Merlin II-motor med topplock med raka ventiler kopierade från Rolls-Royce Kestrel.
- Battle B Mk.III – Som Mk.II fast med Merlin III-motor på 1 310 hk och propellerregulator i stället för två fasta stigningslägen.
- Battle T – Battle-bombare konverterade till skolflygplan med dubbelkommando. Samma cockpit som bombarna och ibland försedd med radiopejl på akterskyttens plats.
- Battle T Mk.I – Battle-flygplan från början byggda som skolflygplan. Två separata cockpits i tandem.
- Battle IT – Battle-bombare med kulsprutetorn för utbildning av bombplansskyttar.
- Battle TT – Battle-bombare ombyggda till målbogserare.
- Battle TT Mk.I – Battle-flygplan från början byggda som målbogserare.
Förutom dessa byggdes ett antal Battles om för utprovning av olika motorer, bland annat en med Bristol Taurus, två med Bristol Hercules, en med Napier Dagger, två med Napier Sabre och en kanadensisk Battle med Wright Cyclone-motor.
Användare
Australiens flygvapen
Belgiens flygvapen
Greklands flygvapen
Irlands flygkår
Kanadas flygvapen
Storbritanniens flygvapen
Sydafrikas flygvapen
Turkiets flygvapen
Källor
- ^ [a b c d] Rickard, J.. ”Fairey Battle”. Military History Encyclopedia on the Web. http://www.historyofwar.org/articles/weapons_fairey_battle.html. Läst 5 november 2016.
- ^ [a b c d] ”Fairey Battle”. Aviation : The first 100 years. http://www.pilotfriend.com/photo_albums/timeline/ww2/Fairey%20Battle.htm. Läst 5 november 2016.
- ^ [a b c] ”RAF Fairey Battle Light Bomber”. Surviving Restored World War Two Allied Aircraft 1939-1945. http://aircraft-photographs.s3-website-eu-west-1.amazonaws.com/aircraft-ww2-raf-fairey-battle-light-bomber.html. Läst 6 november 2016.
- ^ [a b] Goebel, Greg (1 augusti 2015). ”The Fairey Battle, Fulmar, & Firefly”. http://www.airvectors.net/avfyfly.html#m1.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Fairey Battle.- [1] på Youtube
Media som används på denna webbplats
.svg)
The 21st century version of Royal Canadian Air Force Ensign (formerly the Canadian Forces Air Command Ensign). As the Canadian Forces Air Command flag, this flag was introduced in 1985.[1]
Ireland Air Corps Flag.svg
Ensign of Belgian Air Force
The Course Setting Bomb Sight, labeled as a Mk. IX but likely a Mk. VII, installed in the bottom of a Fairey Battle light bomber. The bomb aimer is sighting through the backsights (white rings just in front of him) and past the foresights (white pinheads just visible against the armoured cable running on the bulkhead, looking like a cable clip). He holds the bomb release switch in his right hand, and would press the button when the target passes through the line defined by the two sets of sights.
This image shows a number of the main features of the sight. At the rear of the device, near the bottom of the image, is the vertical cylinder of the compass assembly. The horizontal metal section in front of the compass assembly, roughly triangular, is the "airspeed drum", used to set the aircraft's airspeed via the large knob on the right side of the case, directly under the bomb aimer's hand. Extending from the front of the airspeed drum is the airspeed bar and windspeed assembly. In this case the airspeed has been set to its minimum value, so the windspeed assembly is lying directly against the housing and is not clearly visible. This also explains the almost vertical angle formed between the sights; with this airspeed setting the bombs would not travel forward very far during the drop. Looking carefully, one can see the "wind bar" at the top of the windspeed assembly, the black metal bar lying almost at right angles to the rest of the bomb sight. Turning the wind speed knob on the end of the bar (not visible here, it's on the other side of the bar) would push the entire drift bar to the right to dial-in increasing correction for a wind blowing from the right side of the aircraft. The long striped wires above this assembly form the drift bar, which indicates which direction the aircraft should fly to correct for wind drift. In this case the drift bar is pointed very slightly to the bomb aimer's left, accounting for a wind from port.
Secondary details are also visible. The grey disk on the bottom of the compass assembly is the compass corrector, which reduces the effect of stray magnetic fields from the aircraft body. The small grey knob directly above the airspeed setting knob is used to set the "trail", the distance that the bomb will fall behind the aircraft when it reaches terminal velocity. Just to the right of this (in the photograph) is a large horizontal ring that makes up the moving target assembly (or "fourth vector"). To the right of the air speed drum are two of three silver coloured bolts of the flexible mounting system, which is used to level the bombsight prior to use. The small beads used for timing can just be seen on the drift wires. At the front, on the very top-right of the image, is the scale on the auxiliary drift bar, which is used to make quick measurements of wind drift.
The Battle was supplied with a number of different bombsights for use at different altitudes. They could be exchanged by unscrewing the silver knob on the right side of the photo just to the right of the windspeed assembly, and then sliding the entire bombsight and mounting up and out.
The original label on this photograph states that the bombsight is a Mk. IX model. However, this model was designed for high-speed aircraft like the B-25 and Mosquito. It is much more likely that this is a mis-labeled Mk. VII, the primary pre-war model that would have equipped the Battle in service. The differences between the two models are largely limited to the scales on the drift and height bars to account for faster speeds and higher altitudes. The two are identical to the eye.Royal Air Force in France, 1939-1940.
Three Fairey Battle Mark Is, K9353 HA-J, K9324 HA-B and K9325 HA-D, of No. 218 Squadron RAF, based at Auberives-sur-Suippes, in flight over northern France. K9325 went missing during an attack on enemy troops near St Vith on 11 May 1940, and K9353 was shot down north of Bouillon the following day. K9324 survived the Battle of France to serve with the RAAF until 1944.
Royal Air Force- France, 1939-1940.
A sergeant air-gunner mans his .303 Vickers K-type gas-operated machine gun from the rear cockpit of a Fairey Battle of No. 103 Squadron RAF at St-Lucien Ferme near Rheges. Note the unofficial flight and squadron pennant flying from the radio mast.
