Félix Ravaisson-Mollien
| Félix Ravaisson-Mollien | |
 | |
| Född | Jean Gaspard Félix Laché-Ravaisson[1] 23 oktober 1813[2][3][4] Namur[5] |
|---|---|
| Död | 18 maj 1900[3][4][6] (86 år) Paris[5] |
| Begravd | Père-Lachaise |
| Andra namn | Lacher |
| Medborgare i | Frankrike |
| Utbildad vid | Collège-lycée Jacques-Decour |
| Sysselsättning | Antropolog, konsthistoriker, bibliotekarie, arkeolog[5], filosof[5] |
| Befattning | |
| Ordförande, Société des amis des monuments parisiens | |
| Barn | Charles Ravaisson-Mollien (f. 1848)[7] Louis Ravaisson-Mollien (f. 1851)[7] |
| Föräldrar | Gaspard-Pauline Mollien |
| Utmärkelser | |
| Storofficer av Hederslegionen | |
| Redigera Wikidata | |
Jean Gaspard Félix Ravaisson-Mollien, född 23 oktober 1813 i Namur, död 18 maj 1900 i Paris, var en fransk filosof.
Biografi
Ravaisson studerade vid Collège Rollin, men åhörde senare (1839) även Schellings föreläsningar i München. År 1837 publicerade han det första bandet av sitt inflytelserika arbete Essai sur la métaphysique d'Aristote. Det andra bandet utkom 1846. Detta verk utgjorde inte enbart en tolkning av Aristoteles, utan utvecklade även ett modernt filosofiskt system i dialog med antiken som gick långt utöver det Victor Cousin hade tänkt sig då han föreslog temat i en prisfråga. Hos Ravaisson gestaltas en särpräglad filosofisk grundsyn som förbinder ontologi, naturfilosofi och filosofisk psykologi. Hans doktorsavhandling De l'habitude, som utkom 1838, ger en fascinerande inblick i denna tankevärld. Ravaisson omtolkar föregångaren Maine de Birans filosofiska psykologi genom att ge det hos Maine de Biran centrala spontanitetsbegreppet en mindre subjektsfilosofisk (cartesiansk) innebörd. Spontanitet blir för Ravaisson intimt förbunden med naturliga drivkrafter, det Aristoteles kallar orexis. I detta avseende banar Ravaisson väg för senare strömningar, som intresserar sig för omedvetna naturkrafter inom människan (och andra levande varelser).
Ravaisson gjorde inte traditionell karriär inom universitetsväsendet, utan ägnade sig åt filosofi, antikforskning och konst i egenskap av ansvarig inom administrationen. 1839–1844 och 1847–1852 var han generalinspektör för biblioteksväsendet, 1852 utnämndes han till generalinspektör för högskoleundervisningen samt från 1870 var han intendent för antikavdelningen på Louvren. Namnet Mollien har gett namn åt en av Louvrens flyglar. Han var ledamot i Institut de France, ledamot i Académie des inscriptions et belles-lettres (1849) och i den filosofiska avdelningen av Académie des sciences morales et politiques (1899).
Ravaisson kritiserade i sitt verk Rapport sur la philosophie en France au xixe siècle den inflytelserika Victor Cousins eklekticism. Genom sin naturfilosofiska aristotelism bidrar han till diskussionen om spiritualism och materialism och försvarar en syn som intimt förbinder natur och ande med varandra. Ett nyckelbegrepp i detta sammanhang är vanan, som står för en naturlig organisationsprincip. Denna teori hade ett stort inflytande i Frankrike under slutet av 1800-talet och var av stor vikt också för Henri Bergson. En annan lärjunge var Jules Lachelier. Paul Ricoeur har även tagit intryck av Ravaisson, särskilt i verket L'homme faillible.
Idén om Gud var för Ravaisson en växande intuition som påverkas av sinnenas alla förmågor i betraktandet av harmoni i naturen och hos människan. I La morale des stoiciens utvecklade Ravaisson sitt gudsbegrepp i överensstämmelse med kristendomens uppfattning om den oändliga kärleken.
Nämnas kan även Ravaissons artiklar om antik skulptur i Revue Archéologique och Mémoires de l'Académie des Inscriptions samt i synnerhet hans skrift La Vénus de Milo. I sin konstpedagogik framhävde Ravaisson den graciösa linjen och vände sig emot en mer konstruerande princip, som betonade sammanställningen av geometriska element.
Filosofiska verk i urval
- Essai sur la métaphysique d'Aristote I (1837); även i nyutgåva: Olms 1996
- Essai sur la métaphysique d'Aristote II (1846); även i nyutgåva: Olms 1996
- De l'habitude (1838); På svenska: Om vanan (övers. Jan-Ivar Lindén), Eithe 2002; På engelska: Of Habit (transl. Clare Carlisle & Mark Sinclair), Continuum 2008.
- Les Fragments philosophiques de Hamilton" (i Revue des Deux Mondes, 1840)
- La morale des stoiciens (1850)
- Rapport sur le stoicisme (1851)
- La Vénus de Milo, Paris, Hachette, 1871.
- La Philosophie de Pascal, Paris, Éditions du Sandre, 2007 (1887).
- La Philosophie en France au dix-neuvième siècle (1868, tredje upplagan 1889)
- Morale et métaphysique (1893)
- Testament philosophique i Revue de Métaphysique et de Morale, 1901 [3] [archive].
Källor
- Cahiers philosophiques, no 129 (2e trimestre 2012), CNDP. Numéro consacré à Ravaisson
- Jean Beaufret, Notes sur la philosophie en France au xixe siècle, Paris, Vrin, 1984.
- Henri Bergson, « Notice sur la vie et les œuvres de Félix Ravaisson-Mollien », discours prononcé lors des séances des 20 et 27 février 1904 de l'Académie des sciences morales et politiques (lire en ligne [archive]).
- Jean-François Courtine, Les relations de Ravaisson et de Schelling dans : Jean Quillien (dir.), La réception de la philosophie allemande en France au xixe et au xxe siècles, Lille, Presses du Septentrion, 1994, p. 111 et suiv. [4] [archive].
- Dominique Janicaud, Ravaisson et la métaphysique. Une généalogie du spiritualisme français, Paris, Vrin, 1997 (2e édition).
- Lionel Dauriac, « Ravaisson philosophe et critique » in La Critique philosophique, 1885, vol. ii.
- Joseph Dopp, Félix Ravaisson. La formation de sa pensée d'après des documents inédits, Louvain, 1933.
- Laurent Giassi, « » [archive], sur www.philopsis.fr, 12 février 2011 (consulté le 4 juin 2017).
- Gaëll Guibert, Félix Ravaisson : d'une philosophie première à la philosophie de la révélation de Schelling, Paris, L'Harmattan, 2007, 305 p.
- Jean-Michel Le Lannou, , Paris, Ellipses, coll. « Vocabulaire de... », 2002, 70 p.(ISBN 2729812938).
- François Laruelle, Phénomène et différence. Essai sur l'ontologie de Ravaisson, Publications de l'université de Paris X Nanterre, Lettres et sciences humaines, Paris, Klincksieck, 1971, 268 p.
- Jan-Ivar Lindén, «Fin, finitude et désir infini. Quelques remarques sur l’aristotélisme de Ravaisson» i Aristote au XIXe siècle, Presses universitaires du Septentrion, Paris 2004
- Jean-François Marquet, Ravaisson et les deux pôles de l'identité, dans Les Études philosophiques, PUF, janvier-mars 1993.
- Mouna Mekouar, Étudier ou rêver l'antique : Félix Ravaisson et la reproduction de la statuaire antique, dans Images Re-vues, no 1, 2005.
- Pierre Montebello, L'autre métaphysique. Essai sur Ravaisson, Tarde, Nietzsche et Bergson, Desclée de Brouwer, 2003.
- Översatt version från engelska Wikipedia
Noter
- ^ läs online, www.persee.fr.[källa från Wikidata]
- ^ Léonoredatabasen, Frankrikes kulturministerium, Léonore-ID: LH//2271/36, omnämnd som: Jean Gaspard Félix Lacher-Ravaisson-Mollien, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Bibliographisches Institut & F. A. Brockhaus & Wissen Media Verlag (red.), Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: ravaisson-mollien-jean-gaspard-felix, omnämnd som: Jean Gaspard Félix Ravaisson-Mollien, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Gran Enciclopèdia Catalana, Grup Enciclopèdia Catalana, Gran Enciclopèdia Catalana-ID: 00544090030866, omnämnd som: Félix Ravaisson-Mollien.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, id-nummer i Frankrikes nationalbiblioteks katalog: 124027654, läst: 19 maj 2021, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ Internet Philosophy Ontology project, InPhO-ID: thinker/3779, omnämnd som: Felix Ravaisson-Mollien, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] läs online, academiesciencesmoralesetpolitiques.fr.[källa från Wikidata]
Externa länkar
- Ravaisson-Mollien, Jean Gaspard Félix i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)
Media som används på denna webbplats
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
French philosopher Félix Ravaisson