Fältpipa
| I denna artikel |
| används tonnamnen |
| B♭ och H.
|
| Se olika skrivsätt. |
Fältpipa är ett blåsinstrument som användes i den svenska armén under 1600- och 1700-talet och nyttjades av spelets så kallade pipare. Pipan kunde även kallas reveljpipa.[1]
Fältpipa eller i dagligt tal pipa är en liten tvärflöjt med sju hål i regel stämd i B♭. Ibland är det sjunde hålet försett med en klaff. Instrumentet kallas också infanteripipa. Instrumentet har använts av arméer sedan 1300-talet för att höja moralen hos soldaterna under långa förflyttningar samt för att spela signaler med olika betydelser. I Sverige ersattes fältpipan under 1800-talet av jägarhornet på grund av en mer utspridd stridsteknik. Den sista kåren med fältpipor i Sverige ingick i Svea livgardes musikkår under "Vackre Herrman" under slutet av 1800-talet. Instrumentet fick en renässans i och med bildandet av Svea livgardes fältpiparkår och några år senare i Arméns trumkår.
Källor
- ^ Anders Larsson (2022). Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721 s. 75, 174. Jengel Förlag Östersund. ISBN 978-91-88573-43-8