Europeiska unionen

Europeiska unionen Mottagare av Nobels fredspris 2012

1993
Europeiska flaggan
Europeiska flaggan
Europeiska flaggan
Valspråk: Förenade i mångfalden
Hymn: Till glädjen
Europeiska unionens utbredning
Europeiska unionens utbredning
HuvudstadBryssel, Belgien (de facto)[1][2]
Officiella språk24 officiella språk
Grundfördrag
Romfördraget1 januari 1958
Maastrichtfördraget1 november 1993
Politiska ledare
RådsordförandeCharles Michel
KommissionsordförandeUrsula von der Leyen
Yta4 236 351[3] km² (7:e)
 • varav vatten3,08 %
Demografi
 • folkmängd  (2023)450 473 252[4] (3:e)
 • befolkningstäthet106,3/km² (59:e)
BNP (PPP)
 • totalt  (2022)15 906 miljarder euro[5] (3:e)
 • per capita29 927 euro
HDI (2021)0,896[6] (16:e)
Ginikoefficient (2022)29,6[7] ()
ValutaEuro[8] (EUR)
TidszonNormaltid UTC 0 till +2,[9] sommartid tillämpas[10]
Topografi
 • högsta punktMont Blanc
4 807 m ö.h.
 • största sjöVänern
5 648 km²
 • längsta flodDonau
2 860 km
Europadagen9 maj
Toppdomän.eu

Europeiska unionen (EU) är en fördragsbunden union mellan 27 europeiska länder och ett unikt överstatligt samarbete i världen.[11][12] Unionen upprättades den 1 november 1993 som en vidareutveckling av Europeiska gemenskaperna. Den bär huvudansvaret för fullföljandet av den europeiska integrationsprocess som påbörjades den 9 maj 1950 genom Schumandeklarationen och som syftade till att bringa ett slut på krigen i Europa.

Unionen omfattar 27 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. I syfte att nå sina gemensamma mål har dessa länder tilldelat unionen vissa befogenheter, som utövas av dess sju institutioner: Europaparlamentet, Europeiska rådet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, EU-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska revisionsrätten.[13]

Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens grundläggande värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd.[14] Unionen har som ambition att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, en inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital och en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta, samt att verka för sina värden runt om i världen, bland annat genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.[15] Unionen har även inrättat ett unionsmedborgarskap, som är kopplat till vissa grundläggande rättigheter, såsom rätten att röra sig fritt inom unionen.

EU-samarbetet har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i stora delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att unionen är odemokratisk, byråkratisk och för centraliserad och komplex, medan förespråkarna hävdar att unionen utgör ett viktigt samarbete för att utveckla det ekonomiska och sociala välståndet i Europa samt för att bevara freden sedan andra världskriget.

Europeiska unionen tilldelades 2012 Nobels fredspris med motiveringen ”för att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa”.[16]

Historia

Europeiska unionen bildades den 1 november 1993, men dess historia sträcker sig ända tillbaka till upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) den 23 juli 1952 då dess första institutioner skapades. Efter ett misslyckat försök med att bilda en försvarsgemenskap, fokuserades samarbetet istället på ekonomiska och energipolitiska frågor.[17] En ekonomisk gemenskap upprättades den 1 januari 1958 och drygt tio år senare fulländades inrättandet av en tullunion.[18] Det var dock först den 1 januari 1993 som en fullständig inre marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital förverkligades,[19] med en gemensam valuta och monetär politik från och med den 1 januari 1999.

Utvecklandet av det europeiska samarbetet har skett successivt genom antagandet av nya fördrag. Denna process har till stor del varit beroende av de nära relationerna mellan Frankrike och Tyskland, och ofta skett i samband med olika kriser som drivit på medlemsstaterna i att fördjupa sin integration för att möta ett uppkommet behov av ökat samarbete.

Upprättandet av Europeiska gemenskaperna

(c) Bundesarchiv, Bild 183-19000-2453 / CC-BY-SA 3.0
Robert Schuman

Europeiska unionens historia sträcker sig tillbaka till upprättandet av Europeiska gemenskaperna i ruinerna av andra världskriget. Den 9 maj 1950, numera känt som Europadagen, lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman fram ett förslag, Schumandeklarationen, med motiveringen att ”världsfreden inte kan upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” och att ett enat Europa var en nödvändighet för att undvika nya krig.[20] Förslaget innebar att världens första överstatliga organisationEuropeiska kol- och stålgemenskapen – skulle inrättas och att den franska och tyska kol- och stålproduktionen, som var en förutsättning för att producera krigsmateriel, skulle underställas denna organisation. Organisationen skulle ledas av en hög myndighet, som skulle vara oberoende av medlemsstaterna och vars beslut skulle vara direkt bindande för dem. Förutom att bevara freden i Europa, syftade organisationen till att skapa ekonomiskt och socialt välstånd, som enligt förslaget skulle användas för att utveckla Afrika. Samarbetet skulle vara fördragsbundet och stå öppet för andra europeiska länder att ansluta.[21]

Den 18 april 1951 undertecknades Parisfördraget, som i stora drag innehöll förslagen från Schumandeklarationen. Förutom Frankrike och Västtyskland anslöt sig även Italien och Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg) till samarbetet. Vid undertecknandet antog medlemsstaternas företrädare en symbolisk förklaring – Europadeklarationen – där de proklamerade starten för ett Europa präglat av samarbete och samtidigt uppmanade andra europeiska länder att ansluta sig. Fördraget trädde i kraft den 23 juli 1952 för en period av 50 år. Den franske tjänstemannen Jean Monnet, som hade utarbetat Schumandeklarationen, utsågs till Höga myndighetens första ordförande. Förutom en hög myndighet, inrättades också en rådgivande parlamentarisk församling, ett ministerråd och en gemensam domstol.[22]

Efter undertecknandet av Parisfördraget påbörjades arbetet med att inrätta ett försvarspolitiskt samarbete. Den 27 maj 1952 undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen, som var tänkt att leda till inrättandet av ett gemensamt försvar. Den 30 augusti 1954 avslogs fördraget dock av Frankrikes nationalförsamling. Fördraget kunde därför inte träda i kraft, och utvecklingen av det europeiska försvarssamarbetet skedde istället inom ramen för Nato och Västeuropeiska unionen.[17][23]

Undertecknandet av Romfördragen i Kapitolinska museerna den 25 mars 1957.

I spåren av det misslyckade försöket med att upprätta en försvarsgemenskap tog Benelux-länderna, under ledarskap av Nederländernas utrikesminister Johan Beyen, initiativ till att istället inleda ett ekonomiskt och energipolitiskt samarbete, framför allt genom att inrätta en gemensam marknad och en tullunion med Benelux-samarbetet som föregångsmodell. Vid Messinakonferensen den 1–3 juni 1955 tillsattes en kommitté, ledd av Belgiens dåvarande utrikesminister Paul-Henri Spaak, med uppgift att utarbeta ett mer konkret förslag. Även en representant från Storbritannien bjöds in, men den brittiska regeringen drog sig ur förhandlingarna i oktober 1955 på grund av sitt motstånd till att ingå i en tullunion.[24]

I sin rapport föreslog Spaak-kommittén bildandet av två nya organisationer: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) för ekonomiskt samarbete och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) för samarbete kring kärnkraft.[25][26] Detta förslag förverkligades genom Romfördragen, som undertecknades den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958 på obestämd tid. Till skillnad från EKSG, präglades EEG och Euratom inte av lika långtgående överstatlighet, vilket främst var ett krav från Frankrike. Beslut kunde dock fortfarande i många fall fattas med kvalificerad majoritet för att förhindra blockeringar från enskilda medlemsstater. Den parlamentariska församlingen (sedermera Europaparlamentet) och domstolen blev gemensamma för de tre gemenskaperna. Däremot inrättades var sitt separata ministerråd och var sin separata kommission (istället för en hög myndighet) för EEG och Euratom.[27][28] Först genom fusionsfördraget, som trädde i kraft den 1 juli 1967, slogs de parallella institutionerna för Europeiska gemenskaperna ihop, varvid det bildades ett enda ministerråd och en enda kommission för samtliga tre gemenskaperna.[29]

Förverkligandet av den inre marknaden

 Grundarstaterna
 Länder som anslöt sig under 1970- och 1980-talen

Under 1960-talet genomfördes många av bestämmelserna i fördragen från 1950-talet. En gemensam jordbrukspolitik inrättades den 30 juli 1962 med syfte att höja produktiviteten och pålitligheten i det europeiska jordbruket.[30] En milstolpe i arbetet med att skapa en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital uppnåddes när tullunionen blev verklighet den 1 juli 1968, ett och ett halvt år tidigare än förutsett enligt Romfördragen. Därmed avskaffades alla tullavgifter mellan medlemsstaterna samtidigt som gemensamma tullavgifter infördes mot tredjeländer, något som gav upphov till en kraftigt ökad handel mellan medlemsstaterna.[31] Den 8 november 1968 genomfördes även den fria rörligheten för arbetstagare, vilket innebar att medborgare i medlemsstaterna fick rätt att ta anställning i andra medlemsstater på samma villkor som de egna medborgarna där.

I början av 1960-talet inledde medlemsstaternas stats- eller regeringschefer regelbundna sammanträden inom ramen för vad som senare skulle komma att bli känt som Europeiska rådet. Detta var framför allt ett sätt för Frankrikes nya president Charles de Gaulle att stärka de nationella regeringarnas inflytande gentemot de överstatliga institutionerna, som han ansåg hade för mycket makt. 1965 drabbades Europeiska gemenskaperna av sin första allvarliga kris när Frankrike protesterade mot kommissionens förslag till reformerad jordbrukspolitik. Den franska regeringen motsatte sig vad den uppfattade som ett försök av kommissionen att utöka sin egen och den parlamentariska församlingens makt på ministerrådens bekostnad. I ren protest återkallade Frankrike sina rådsrepresentanter vid gemenskaperna, vilket gav upphov till ”den tomma stolens kris”.[32] Först i januari 1966 nåddes en kompromiss – Luxemburgkompromissen – som innebar att medlemsstaternas regeringar slöt en informell överenskommelse om att alltid eftersträva enhällighet i frågor som ansågs vara av nationellt intresse för någon medlemsstat, även i de fall då fördragen endast krävde kvalificerad majoritet.[33]

Den 1 januari 1973 ägde gemenskapernas första utvidgning rum då Danmark, Irland och Storbritannien anslöt sig till gemenskaperna. Deras anslutning hade dittills blockerats av Frankrike, eftersom de Gaulle hade motsatt sig ett brittiskt medlemskap.[34] Även Norge hade förhandlat om medlemskap, men anslutningen avslogs av de norska väljarna i en folkomröstning den 25 september 1972. Under 1980-talet utvidgades gemenskaperna till att även omfatta Grekland (1981) samt Portugal och Spanien (1986), efter att dessa länder hade demokratiserats.[35]

Luxemburgkompromissen och övergången till enhällighet i alla frågor av ”känslig karaktär” innebar att den europeiska integrationsprocessen i stort sett avstannade under 1970-talet och början av 1980-talet. I spåren av de ekonomiska problem som medlemsstaterna upplevde under samma period väcktes dock nya krav på ett fördjupat samarbete.[36] Under första halvan av 1980-talet påbörjades förhandlingarna om europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom enhetsakten återupprättades och utökades majoritetsbeslut inom en rad viktiga områden för den gemensamma marknaden. Under kommissionsordförande Jacques Delors tid antogs ett omfattande paket av 310 åtgärder för att skapa en fulländad gemensam marknad utan inre gränser – den inre marknaden. Den 1 juli 1990 förverkligades den fria rörligheten för kapital och den 1 januari 1993 förverkligades slutligen den inre marknaden,[37] 35 år efter att Romfördragen hade trätt i kraft.

Bildandet av en politisk union

Vid sidan av förverkligandet av den inre marknaden ökade även entusiasmen för ett fördjupat politiskt samarbete under 1980-talet. I juni 1979 hade det första direkta valet till Europaparlamentet hållits, efter att rådet hade enats om hur valsystemet skulle utformas.[38] Europeiska rådet uttryckte vid sitt sammanträde i juni 1983 i Stuttgart sin vilja att upprätta en politisk union, med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, viss harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor.[39][40]

1985 slöt flera av gemenskapernas medlemsstater ett avtal, Schengenavtalet, om att avskaffa sina gränskontroller vid de gemensamma gränserna efter att Storbritannien hade blockerat ett sådant samarbete inom Europeiska gemenskaperna.[41] Det var dock först genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993 efter en utdragen ratificeringsprocess, som Europeiska unionen upprättades. Unionen omfattade tre olika pelare: första pelaren i form av det överstatliga samarbetet inom ramen för Europeiska gemenskaperna, andra pelaren i form av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och den tredje pelaren i form av rättsliga och inrikes frågor.[42] Europeiska ekonomiska gemenskapen ersattes samtidigt av Europeiska gemenskapen. Ett unionsmedborgarskap inrättades för alla medborgare i medlemsstaterna och kopplades ihop med vissa grundläggande rättigheter, till exempel rätten att röra sig fritt mellan medlemsstaterna.

Införandet av euron

Eurosedlar och euromynt infördes den 1 januari 2002 inom euroområdet.

Den nya unionen hade även som mål att införa en gemensam valuta före 1990-talets slut. Under 1997 antog Europeiska rådet två viktiga beslut i Amsterdam. Det första gällde stabilitets- och tillväxtpakten, som innebar att medlemsstaterna åtog sig att upprätthålla sunda offentliga finanser. Det var en förutsättning för bildandet av en valutaunion, som skulle verkställas under de kommande åren.[43] Det andra beslutet gällde Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999. Fördraget införlivade Schengensamarbetet inom unionens ramar och överförde en del uppgifter och funktioner från Västeuropeiska unionen till Europeiska unionen.

Den 1 juni 1998 inrättades Europeiska centralbanken med uppgift att föra den gemensamma monetära politiken inom euroområdet. Den 1 januari 1999 infördes euron som den gemensamma valutan i elva av medlemsstaterna; alla utom Danmark, Grekland, Storbritannien och Sverige. Grekland anslöt sig dock den 1 januari 2001. Euromynt och eurosedlar infördes den 1 januari 2002 och ersatte då de nationella valutorna i Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike.[44]

Föreningen mellan Väst- och Östeuropa

Berlinmurens fall den 9 november 1989 var en förutsättning för östutvidgningen.

Järnridåns och Berlinmurens fall 1989 banade vägen för en utvidgning österut. 1990 återförenades Östtyskland med Västtyskland och blev därmed en del av det europeiska samarbetet.[45] Kalla krigets slut ledde till att de neutrala länderna Finland, Sverige och Österrike ansökte om medlemskap och den 1 januari 1995 anslöt de sig till unionen.[46] Även Norge hade ansökt om medlemskap, men anslutningen avslogs för en andra gång av de norska väljarna i en folkomröstning den 28 november 1994.

Den 23 juli 2002 upplöstes EKSG till följd av att Parisfördraget upphörde att gälla. EKSG:s resurser överfördes då till Europeiska gemenskapen. För att anpassa unionen inför den kommande utvidgningen antogs Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003. Den 1 maj 2004 ägde slutligen unionens dittills största utvidgning rum då åtta central- och östeuropeiska länder samt Cypern och Malta anslöt sig till unionen. Parallellt med utvidgningen utarbetades också en europeisk konstitution, men denna avslogs 2005 i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Istället utarbetades Lissabonfördraget som efter en utdragen ratificeringsprocess trädde i kraft den 1 december 2009.[47] Fördraget innebar att Europeiska unionen slutligen ersatte Europeiska gemenskapen och blev en egen juridisk person. Den 1 januari 2007 blev Bulgarien och Rumänien medlemmar i unionen, trots omfattande kritik mot korruptionen och den organiserade brottsligheten i de båda länderna. Under 2010 och 2011 avvecklades Västeuropeiska unionen och dess kvarstående uppgifter och funktioner övertogs av Europeiska unionen. Den 1 juli 2013 blev även Kroatien medlem i unionen.[48]

I spåren av finanskrisen 2007–2008 drabbades medlemsstaterna mot slutet av 2009 av en djup och långvarig statsfinansiell kris – eurokrisen. De offentliga finanserna försämrades avsevärt i nästan alla medlemsstater och flera regeringar inom euroområdet tvingades att ta emot nödlån för att klara sig när räntorna på finansmarknaden sköt i höjden.[49] Krisen uppmärksammade brister i den finanspolitiska styrningen inom eurosamarbetet och ledde bland annat till en reformerad stabilitets- och tillväxtpakt samt en ny bankunion och kapitalmarknadsunion.[50]

I mitten av 2015 eskalerade ytterligare en kris – flyktingkrisen – när över en miljon asylsökande tog sig till unionen för att söka skydd. Krisen ledde till spänningar mellan medlemsstaterna i synen på asylmottagandet och flera medlemsstater införde tillfälliga inre gränskontroller inom Schengenområdet.[51]

Den 23 juni 2016 röstade en majoritet av britterna för att lämna unionen i en folkomröstning. Den brittiska regeringen begärde utträde den 29 mars 2017, vilket resulterade i att Storbritannien, som den första medlemsstaten någonsin, lämnade unionen den 1 februari 2020 efter en långdragen förhandlings- och ratificeringsprocess av avtalet om Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen. Unionsrätten fortsatte dock att vara tillämplig i Storbritannien under en övergångsperiod fram till den 1 januari 2021.[52]

Under covid-19-pandemin, med start under 2020, tvingades medlemsstaterna att införa olika reserestriktioner mellan sig för att begränsa smittspridningen.[53][54] För att stimulera den ekonomiska återhämtningen i spåren av pandemin antogs ett omfattande återhämtningsinstrument på 750 miljarder euro för att finansiera olika investeringar i medlemsstaterna.[55]

Utbredning och utvidgning

Topografisk karta över Europeiska unionen i Europa.

Europeiska unionens territorium upptar större delen av norra, västra, södra och centrala Europa. Den totala ytan av unionens 27 medlemsstater är 4 236 351 km²,[3] vilket kan jämföras med Europas totala yta på ungefär 10 180 000 km². Tillsammans har medlemsstaterna en 13 770 kilometer lång gräns till 18 andra europeiska länder, däribland Belarus, Norge, Ryssland, Storbritannien, Turkiet, Ukraina och västra Balkan.[3] Unionen har också världens största exklusiva ekonomiska zon med 25 miljoner km².[56]

Medlemsstater

Europeiska unionen består av 27 medlemsstater: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.

Vid upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 ingick endast Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland i samarbetet. Sedan dess har det successivt utvidgats till att omfatta fler europeiska länder. Till en början blockerades utvidgningen av Frankrikes president Charles de Gaulle, eftersom han motsatte sig ett brittiskt medlemskap i samarbetet. Efter att de Gaulle hade ersatts av Georges Pompidou, kunde den första utvidgningen med Danmark, Irland och Storbritannien äga rum 1973. Den följdes 1981 av Grekland och 1986 av Portugal och Spanien. I och med Berlinmurens fall 1989, kunde Östtyskland återförenas med Västtyskland 1990 och bli en del av gemenskaperna. 1995 anslöt sig även Finland, Sverige och Österrike, som alla hade varit neutrala länder under kalla kriget. Den 1 maj 2004 skedde den dittills största utvidgningen; då anslöt sig Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Dessa tio länder följdes av Bulgarien och Rumänien den 1 januari 2007 och Kroatien den 1 juli 2013.[57] Storbritannien lämnade, som första medlemsstat någonsin, unionen den 1 februari 2020.

AnslötMedlemsstatFolkmängd[4]Yta (km²)[3]Valuta
1952Belgien Belgien&&&&&&&011754004.&&&&&011 754 004&&&&&&&&&&030528.&&&&&030 528euro
2007Bulgarien Bulgarien&&&&&&&&06498567.&&&&&06 498 567&&&&&&&&&0110879.&&&&&0110 879lev
2004Cypern Cypern&&&&&&&&&0920701.&&&&&0920 701&&&&&&&&&&&09251.&&&&&09 251euro
1973Danmark Danmark&&&&&&&&05921952.&&&&&05 921 952&&&&&&&&&&043094.&&&&&043 094krona
2004Estland Estland&&&&&&&&01365884.&&&&&01 365 884&&&&&&&&&&045228.&&&&&045 228euro
1995Finland Finland&&&&&&&&05593070.&&&&&05 593 070&&&&&&&&&0338145.&&&&&0338 145euro
1952Frankrike Frankrike&&&&&&&068070697.&&&&&068 070 697&&&&&&&&&0643801.&&&&&0643 801euro
1981Grekland Grekland&&&&&&&010415585.&&&&&010 415 585&&&&&&&&&0131957.&&&&&0131 957euro
1973Irland Irland&&&&&&&&05194336.&&&&&05 194 336&&&&&&&&&&070273.&&&&&070 273euro
1952Italien Italien&&&&&&&059691110.&&&&&059 691 110&&&&&&&&&0301340.&&&&&0301 340euro
2013Kroatien Kroatien&&&&&&&&03850894.&&&&&03 850 894&&&&&&&&&&056594.&&&&&056 594euro
2004Lettland Lettland&&&&&&&&01883008.&&&&&01 883 008&&&&&&&&&&064589.&&&&&064 589euro
2004Litauen Litauen&&&&&&&&02857279.&&&&&02 857 279&&&&&&&&&&065300.&&&&&065 300euro
1952Luxemburg Luxemburg&&&&&&&&&0658278.&&&&&0658 278&&&&&&&&&&&02586.&&&&&02 586euro
2004Malta Malta&&&&&&&&&0542051.&&&&&0542 051&&&&&&&&&&&&0316.&&&&&0316euro
1952Nederländerna Nederländerna&&&&&&&017956453.&&&&&017 956 453&&&&&&&&&&041543.&&&&&041 543euro
2004Polen Polen&&&&&&&037723532.&&&&&037 723 532&&&&&&&&&0312685.&&&&&0312 685złoty
1986Portugal Portugal&&&&&&&010516621.&&&&&010 516 621&&&&&&&&&&092090.&&&&&092 090euro
2007Rumänien Rumänien&&&&&&&019051562.&&&&&019 051 562&&&&&&&&&0238391.&&&&&0238 391leu
2004Slovakien Slovakien&&&&&&&&05454629.&&&&&05 454 629&&&&&&&&&&049035.&&&&&049 035euro
2004Slovenien Slovenien&&&&&&&&02116972.&&&&&02 116 972&&&&&&&&&&020273.&&&&&020 273euro
1986Spanien Spanien&&&&&&&048063694.&&&&&048 063 694&&&&&&&&&0505370.&&&&&0505 370euro
1995Sverige Sverige&&&&&&&010541000.&&&&&010 541 000&&&&&&&&&0450295.&&&&&0450 295krona
2004Tjeckien Tjeckien&&&&&&&010833385.&&&&&010 833 385&&&&&&&&&&078867.&&&&&078 867krona
1952Tyskland Tyskland&&&&&&&084311244.&&&&&084 311 244&&&&&&&&&0357022.&&&&&0357 022euro
2004Ungern Ungern&&&&&&&&09599744.&&&&&09 599 744&&&&&&&&&&093028.&&&&&093 028forint
1995Österrike Österrike&&&&&&&&09087000.&&&&&09 087 000&&&&&&&&&&083871.&&&&&083 871euro
Europeiska unionen Europeiska unionen&&&&&&0450473252.&&&&&0450 473 252&&&&&&&&04236351.&&&&&04 236 351euro

Kandidatländer

 Europeiska unionen
 Länder som omfattas av EES-avtalet
 Europeiska mikrostater
 Schweiz och Storbritannien
 Kandidatländer
 Potentiella kandidatländer

Flera europeiska länder väntar på att få ansluta sig till unionen. Det finns nio officiella kandidatländer: Albanien, Bosnien och Hercegovina, Georgien, Moldavien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Turkiet och Ukraina. Av dessa har Albanien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Turkiet påbörjat medlemskapsförhandlingar, men förhandlingarna har gått långsamt framåt. Även Kosovo har ansökt om medlemskap och är ett så kallat potentiellt kandidatland.[58]

För att kunna ansluta sig till unionen krävs det att ansökarlandet uppfyller Köpenhamnskriterierna, som består av politiska, ekonomiska och administrativa kriterier. Det politiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har stabila institutioner, som garanterar demokrati, rättsstatens principer, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Det ekonomiska kriteriet innefattar att ansökarlandet har en fungerande marknadsekonomi som klarar av konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom unionen. Det administrativa kriteriet innefattar att ansökarlandet har kapacitet att åta sig de skyldigheter som följer av medlemskapet, framför allt att kunna genomföra hela unionens regelverk.[59] Medlemskapsvillkoren fastställs i ett anslutningsfördrag, som måste ratificeras av ansökarlandet och alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan det kan träda i kraft och ansökarlandet blir en medlemsstat.

Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz har alla någon gång ansökt om medlemskap i unionen, men har på grund av inrikespolitiska skäl, till exempel folkomröstningar, dragit tillbaka sina ansökningar. Island, Liechtenstein och Norge har dock ett mycket nära samarbete med unionen genom EES-avtalet och andra avtal, som tillåter dem att ingå i den inre marknaden, Schengensamarbetet och andra delar av det europeiska samarbetet utan att vara en del av unionen.[60] Även Schweiz har ett nära samarbete med unionen genom bilaterala avtal. Storbritannien, som lämnade unionen den 1 februari 2020, omfattades av större delen av unionsrätten fram till den 1 januari 2021 och sedan dess av ett handels- och samarbetsavtal. De europeiska mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten har ett särskilt nära samarbete med unionen i bland annat tull-, handels- och valutafrågor.[61]

De östeuropeiska länderna Moldavien och Ukraina samt de kaukasiska länderna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien samarbetar med unionen inom ramen för det östliga partnerskapet.[62]

Utträde

Varje medlemsstat inom unionen har möjlighet att utträda. En medlemsstat ska då anmäla sin avsikt till Europeiska rådet, som består av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer. Ett utträdesavtal, som fastslår villkoren och tidpunkten för utträdet, ska därefter upprättas mellan unionen och den utträdande medlemsstaten. Om så inte sker, utträder medlemsstaten efter två år från dess utträdesanmälan, såvida inte Europeiska rådet med enhällighet beslutar att förlänga tidsfristen.[58]

Hittills har endast ett land – Storbritannien – lämnat unionen. Detta skedde efter en folkomröstning den 23 juni 2016 då en majoritet av de brittiska väljarna röstade för utträde och den 1 februari 2020 lämnade Storbritannien unionen. Även territorierna Algeriet, Grönland och Saint-Barthélemy har lämnat unionen eller dess föregångare.[63]

Det finns ingen möjlighet till att utesluta en medlemsstat, men om en medlemsstat bryter mot unionens grundläggande värden kan ett så kallat artikel 7-förfarande inledas, vilket kan leda till att vissa av medlemsstatens rättigheter fråntas, däribland rösträtten i Europeiska unionens råd.[64]

Institutioner, organ och byråer

Institutioner

Europaparlamentet är en av de två lagstiftande institutionerna inom unionen.

Europeiska unionens institutionella struktur bygger på representativ demokrati och maktdelningsprincipen.[65] Det innebär att unionen styrs av direkt eller indirekt valda institutioner, vars funktioner och befogenheter regleras av unionens fördrag. Europeiska rådet, bestående av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, ansvarar för att ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och bestämma dess allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar.[66]

De lagstiftande institutionerna utgörs av Europaparlamentet, bestående av 705 ledamöter som väljs genom direkta val vart femte år, och Europeiska unionens råd, bestående av en företrädare på ministernivå för varje medlemsstat. De antar gemensamt europeiska lagar – huvudsakligen förordningar och direktiv – i enlighet med unionens lagstiftningsförfarande.[67]

Lagförslag läggs fram av Europeiska kommissionen, som i det närmaste fungerar som en europeisk regering med verkställande makt att genomföra antagna lagar på europeisk nivå, förvalta unionens budget och representera unionen vid internationella förhandlingar. I enlighet med principen om parlamentarism är kommissionen kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som årligen beviljar kommissionen ansvarsfrihet mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten och som kan avsätta den genom en misstroendeförklaring.[68]

Kommissionen har också till uppgift att övervaka medlemsstaternas genomförande och tillämpning av unionsrätten. Om en medlemsstat inte uppfyller sina skyldigheter enligt unionens fördrag, kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande, vilket i förlängningen kan leda till talan om fördragsbrott vid EU-domstolen. Europeiska centralbanken ansvarar för den monetära politiken inom euroområdet och utgivningen av euro.[69][70]

Ordförandeskap

Kommissionsordförande Ursula von der Leyen och rådsordförande Charles Michel

Varje institution leds av en ordförande.[71] Vilka uppgifter som åligger ordföranden skiljer sig dock från institution till institution. Den politiskt viktigaste är kommissionens ordförande, som kan liknas vid en premiärminister för unionen. Kommissionsordföranden fyller en central funktion i utarbetandet av kommissionens politiska program. Han eller hon utses av Europeiska rådet för en period av fem år i taget efter att ha blivit vald av Europaparlamentet med absolut majoritet på förslag av Europeiska rådet med hänsyn till utgången i det senaste Europaparlamentsvalet. Varje år håller kommissionsordföranden ett tal om tillståndet i unionen inför Europaparlamentet där han eller hon utvärderar det gångna året och redogör för övergripande politiska riktlinjer inför nästkommande år.[72] Nuvarande ordförande är Ursula von der Leyen (EPP), som tillträdde den 1 december 2019.

Övriga ordförande, inklusive Europaparlamentets talman, Europeiska rådets ordförande och Europeiska centralbankens ordförande, fyller mer administrativa än politiska roller, även om de också till viss del har möjlighet att styra den politiska inriktningen i sina respektive institutioner. Deras huvuduppgifter är att leda institutionernas arbete framåt och att representera dem utåt. Europaparlamentets talman är Roberta Metsola (EPP) sedan januari 2022, Europeiska rådets ordförande är Charles Michel (ALDE) sedan december 2019 och Europeiska centralbankens ordförande är Christine Lagarde sedan november 2019.

Ordförandeskapet i Europeiska unionens råd roterar mellan medlemsstaterna var sjätte månad. I alla konstellationer utom rådet för utrikes frågor leds rådet av den rådsmedlem som företräder ordförandelandet. Rådet för utrikes frågor leds istället av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.[73] Under första halvåret 2024 innehas ordförandeskapet av Belgien.

Lagstiftningsförfarande

Ordinarie lagstiftningsförfarande

Europeiska lagar – huvudsakligen förordningar och direktiv – antas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med unionens lagstiftningsförfarande inom de befogenhetsområden som medlemsstaterna har gett unionen befogenhet att lagstifta. Ett lagförslag kan i regel endast läggas fram av Europeiska kommissionen. Olika lagstiftningsförfaranden tillämpas beroende på lagförslagets rättsliga grund i fördragen.[67]

Det ordinarie lagstiftningsförfarandet, som tillämpas på de flesta lagförslag, består i att Europaparlamentet och Europeiska unionens råd lagstiftar gemensamt. Detta förfarande kräver att både parlamentet och rådet godkänner lagförslaget för att det ska antas. Båda institutionerna kan ändra i lagförslaget under processens gång. För att antas behöver ett lagförslag i regel godkännas av parlamentet med enkel majoritet och av rådet med kvalificerad majoritet.[74] Detta innebär att ett lagförslag, i enlighet med den överstatliga så kallade unionsmetoden, kan antas även om inte alla medlemsstaters regeringar stöder det.

Inom vissa specifika politikområden, i synnerhet de där medlemsstaterna fortfarande vill ha full kontroll över de antagna lagarna, tillämpas särskilda lagstiftningsförfaranden. I dessa fall lagstiftar rådet i regel ensamt och beslut fattas med enhällighet. Detta innebär att ett lagförslag inte kan antas utan att alla medlemsstaters regeringar stöder det. Samrådsförfarande är ett särskilt lagstiftningsförfarande där Europaparlamentet först måste få yttra sig om lagförslaget, men dess yttrande är inte rättsligt bindande för rådet. Godkännandeförfarande är ett särskilt lagstiftningsförfarande där Europaparlamentet först måste ge sitt godkännande, innan rådet kan anta lagförslaget, men där parlamentet inte har någon möjlighet att göra några ändringar i lagförslaget.

De rättsakter som antas genom ett lagstiftningsförfarande utgör lagstiftningsakter och kan bestå av förordningar, direktiv eller beslut.[75][76]

Organ och byråer

Utöver institutionerna finns ett flertal organ och byråer med uppgifter som antingen specificeras i fördragen eller i de rättsakter som institutionerna har antagit med fördragen som rättslig grund. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Europeiska regionkommittén (ReK) är två rådgivande organ till institutionerna. EESK består av arbetsgivare, fackföreningar, företagare och andra representanter från det civila samhället och syftar till att förankra vissa av unionens beslut.[77] ReK består av nationella politiker som är engagerade på regional och kommunal nivå. Dess uppgift är att ge synpunkter i frågor som rör regionalpolitiken.[78] Förutom EESK och ReK, återfinns även bestämmelser om Europeiska investeringsbanken, Europeiska ombudsmannen, Europeiska åklagarmyndigheten, Eurojust och Europol i fördragen. Även en europeisk datatillsynsman har inrättats inom unionen. Därutöver finns byråer, som var och en utgör en juridisk person med ansvar för vissa tekniska, vetenskapliga eller administrativa uppgifter. Byråernas verksamheter är decentraliserade i unionen.[79]

Unionsrätten

Unionsrätten utgör Europeiska unionens rättsordning och bygger på ett regelverk bestående av unionens fördrag och rättsakter som antagits av unionens institutioner, organ och byråer. Fördragen – den så kallade primärrätten – utgör en sorts konstitution för unionen. De reglerar institutionernas sammansättning, funktioner och befogenheter. Unionens institutioner kan anta bindande rättsakter – förordningar, direktiv och beslut – endast i de fall medlemsstaterna har tilldelat dem befogenhet genom fördragen att göra så. Varje rättsakt som antas måste ha en giltig rättslig grund i fördragen.

Unionsrätten är en självständig rättsordning som gäller i unionens medlemsstater vid sidan av de nationella rättsordningarna. Den skapar inte enbart skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan ger i vissa fall även upphov till individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.[80] Delar av unionsrätten har därför direkt effekt och kan åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, även utan att bestämmelserna har införlivats i den nationella rättsordningen.[81] I enlighet med företrädesprincipen äger unionsrätten företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den.[82] För att säkerställa att unionsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater tolkar EU-domstolen unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden.[83][84] Europeiska kommissionen kan även inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat som inte anses uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten, med möjlighet att väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen.

Befogenhetsområden

I enlighet med principen om tilldelade befogenheter kan unionens institutioner anta rättsakter endast i de fall medlemsstaterna har tilldelat dem befogenhet genom fördragen att göra så. Det finns tre huvudtyper av befogenhetsområden. Den mest långtgående befogenheten, ”exklusiv befogenhet”, innebär att endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får i dessa fall anta rättsligt bindande akter endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens rättsakter.[85] Unionen har exklusiv befogenhet på fem områden samt vissa internationella avtal.[86]

Den andra befogenheten, ”delad befogenhet”, innebär att både unionen och medlemsstaterna får lagstifta. Medlemsstaterna får dock göra det endast så länge unionen inte redan har antagit lagstiftning inom området. Unionen kan välja att inte längre utöva sin befogenhet, vilket möjliggör för medlemsstaterna att på nytt utöva sina befogenheter.[87]

Den tredje befogenheten, ”stödjande befogenhet”, innebär att unionen får vidta åtgärder enbart för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas politik.[88] Därutöver har unionen även befogenhet att bedriva en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik och sysselsättningspolitik. Unionen kan också ta initiativ för att samordna medlemsstaternas socialpolitik.

Exklusiva befogenheter
Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter.
Delade befogenheter
Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin.Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina.
  • Forskning, teknisk utveckling och rymden
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen.
Stödjande befogenheter
Unionen kan stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter.
  • Skydd för och förbättring av människors hälsa
  • Industri
  • Kultur
  • Turism
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • Civilskydd
  • Administrativt samarbete
Antagna rättsakter får inte omfatta någon harmonisering av nationell rätt.


Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna

Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är två konstitutionella principer som ligger till grund för hur unionen får utöva sina tilldelade befogenheter. Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen inom sina icke-exklusiva befogenhetsområden endast får vidta åtgärder om målen för dem inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på nationell, regional eller lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på europeisk nivå.[89] Genom en så kallad subsidiaritetsprövning har varje nationellt parlament möjlighet att pröva om ett lagförslag, inom ett icke-exklusivt befogenhetsområde, är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Om minst en tredjedel av de nationella parlamenten invänder, måste Europeiska kommissionen överväga skälen till att ett lagförslag har lagts fram.[90][91]

Proportionalitetsprincipen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.[92] De lagstiftande institutionerna kan välja mellan att anta en förordning, som är direkt tillämplig inom hela unionen, eller ett direktiv, som medlemsstaterna själva måste införliva i den nationella lagstiftningen. I enlighet med proportionalitetsprincipen får institutionerna anta förordningar endast om åtgärden kräver helt enhetliga bestämmelser inom hela unionen.[93]

Grundläggande rättigheter och unionsmedborgarskap

Artikel 2 slår fast att dödsstraff är förbjudet inom unionen.

Europeiska unionen bygger på ett antal grundläggande värden, som innefattar respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter.[14] Om en medlemsstat bryter mot unionens grundläggande värden kan ett så kallat artikel 7-förfarande inledas, vilket kan leda till att vissa av medlemsstatens rättigheter fråntas, däribland rösträtten i Europeiska unionens råd.

Grundläggande rättigheter inom unionen finns fastställda i dess stadga om de grundläggande rättigheterna, som har samma rättsliga värde som fördragen. Stadgan slår fast rättigheter, friheter och principer som gäller inom unionen, däribland att människans värdighet är okränkbar, att ingen får dömas till döden eller avrättas, att alla människor har rätt till integritet samt att tortyr och slaveri är förbjudet. Bland de friheter som fastslås återfinns religions-, yttrande-, mötes- och näringsfrihet. Likhet inför lagen, icke-diskriminering, mångfald och barns och äldres rättigheter inkluderas också, tillsammans med arbetares rättigheter, hälso- och konsumentskydd, rösträtt och rättsstatens principer. Unionen har även möjlighet att ansluta sig till Europakonventionen,[94] men en sådan anslutning har tidigare blockerats av Frankrike och Storbritannien.[95]

Alla medborgare i unionens medlemsstater åtnjuter ett unionsmedborgarskap. Medborgarskapet kompletterar, och ersätter inte, de nationella medborgarskapen. Unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen i enlighet med rörlighetsdirektivets bestämmelser. De har rätt att rösta och kandidera vid val till Europaparlamentet och kommunala val i den medlemsstat som de är bosatta i, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Unionsmedborgare har även rätt till skydd i tredjeländer av en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter, om den egna medlemsstaten inte är representerad där. Unionsmedborgare har också rätt att göra framställningar till Europaparlamentet och Europeiska ombudsmannen, samt rätt att vända sig till någon av unionens institutioner, organ eller byråer på ett av unionens officiella språk och få svar på samma språk. Genom ett europeiskt medborgarinitiativ kan en miljon unionsmedborgare gå samman och kräva att Europeiska kommissionen lägger fram ett lagförslag i en fråga där unionen har befogenhet att lagstifta.[96]

Ekonomi

Uppskattad BNP under 2020 för världens största ekonomier enligt Internationella valutafonden.

Med en bruttonationalprodukt (BNP) på 15 906 miljarder euro under 2022 utgör Europeiska unionen en av världens största ekonomier.[5] Mellan medlemsstaterna har handelshinder, såsom tullavgifter och kapitalrestriktioner, avskaffats med syfte att tillåta fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Den gemensamma valutan euro har införts för att ytterligare fördjupa den ekonomiska och politiska integrationen inom euroområdet.

Levnadsstandarden i unionen är mycket hög. 2021 uppgick HDI till 0,896,[6] varav alla medlemsstater utom Bulgarien hade ett HDI över 0,800, vilket innebär att de är mycket högt utvecklade länder. Inkomstfördelningen i unionen är också relativt jämn; unionen i sin helhet har en ginikoefficient på 29,6.[7] Dock finns det stora variationer mellan medlemsstaterna, framför allt mellan Väst- och Östeuropa.

Finanskrisen 2007–2008 slog hårt mot unionens ekonomi och gav upphov till en skuldkris under de efterföljande åren. Mellan 2010 och 2013 beviljade euroområdets medlemsstater nödlån till Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Cypern, för att stabilisera deras banksystem då dessa medlemsstater inte längre klarade av att låna från marknaden till rimliga räntor. Det långsiktiga ekonomiska problemet för unionen är dock den åldrande befolkningen.

Budget






Inkomstområden i budgeten för budgetåret 2022[97]

 BNI-baserade egna medel (68,96 %)
 Momsbaserade egna medel (10,68 %)
 Traditionella egna medel (tull- och sockeravgifter) (10,33 %)
 Egna medel baserade på plastförpackningsavfall (3,48 %)
 Övriga inkomster, inklusive överskott från föregående år och diverse justeringar (6,56 %)





Utgiftsområden i budgeten för budgetåret 2022[98]

 Jordbruks- och fiskeripolitik samt viss miljöpolitik (33,18 %)
 Regionalpolitik (33,03 %)
 Inre marknaden, forskning, infrastruktur m.m. (15,93 %)
 Utrikespolitik och andra yttre åtgärder (7,57 %)
 Administration (6,23 %)
 Särskilda instrument (1,54 %)

Unionens egen verksamhet finansieras genom dess årliga budget. Budgeten omfattar cirka 170 miljarder euro,[99] vilket motsvarar ungefär en procent av medlemsstaternas bruttonationalinkomst (BNI) eller en femtiondedel av medlemsstaternas samlade nationella budgetar.

Största delen av budgeten flödar tillbaka till medlemsstaterna i form av omfördelande bidrag och åtgärder för att skapa tillväxt och jobb i syfte att utjämna de ekonomiska skillnaderna inom unionen. Strax under sju procent av budgeten går till unionens administration, varav en procent för kostnaden för översättning och tolkning. Mer ekonomiskt utvecklade medlemsstater bidrar med en större andel av budgetens medel, medan mindre ekonomiskt utvecklade medlemsstater erhåller en större andel av budgetens medel.[100]

Unionens årliga budget antas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd på förslag av Europeiska kommissionen. Den årliga budgeten måste vara förenlig med den fleråriga budgetramen, som rådet antar vart sjunde år och som fastställer ett utgiftstak för de årliga budgetarna.

Budgeten finansieras genom ett system för egna medel. Mer än 70 procent av budgeten finansieras genom avgifter som medlemsstaterna betalar baserat på sin egen BNI. Drygt tio procent av budgeten finansieras genom momsbaserade egna medel, och ungefär lika mycket finansieras genom tull- och sockeravgifter på handel med tredjeländer. Sedan 2021 finns även en fjärde kategori av egna medel baserade på plastförpackningsavfall.[101][102]

Inre marknaden och de fyra friheterna

Den inre marknaden utgör den gemensamma marknaden mellan unionens medlemsstater. Handelshinder, såsom tullavgifter och kapitalrestriktioner, mellan medlemsstaterna har gradvis avskaffats med syfte att tillåta de fyra friheterna: fri rörlighet för varor, fri rörlighet för tjänster, fri rörlighet för personer (inklusive fri rörlighet för arbetstagare) och fri rörlighet för kapital.[103] Genom en tullunion bedriver medlemsstaterna en gemensam tullpolitik gentemot tredjeländer. Unionens konkurrensregler syftar till att motverka snedvridningar i konkurrensvillkoren mellan medlemsstaterna genom bland annat strikta villkor för när och hur de får ge statsstöd. Medlemsstaternas lagstiftningar har i hög grad harmoniserats genom att gemensamma bestämmelser för många typer av varor och tjänster har införts inom unionen. Unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen, till exempel för att ta anställning, driva företag eller bedriva studier i en annan medlemsstat, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten.

Genom EES-avtalet ingår också Island, Liechtenstein och Norge till stor del i den inre marknaden. De måste i utbyte tillämpa en stor del av unionsrätten vad gäller fri rörlighet och olika harmoniseringsåtgärder. Även Schweiz har viss tillgång till den inre marknaden genom bilaterala avtal med unionen.[104]

Ekonomiska och monetära unionen

Eurosedlar och euromynt

Alla unionens medlemsstater ingår i en ekonomisk och monetär union med syfte att ytterligare fördjupa den ekonomiska och politiska integrationen inom unionen. Det ekonomiska samarbetet bygger på samordning av medlemsstaternas finanspolitik, medan det monetära samarbetet bygger på en gemensam monetär politik med en gemensam valuta.[105]

Stabilitets- och tillväxtpakten är ett gemensamt regelverk för de offentliga finanserna, till exempel får en medlemsstat inte gå med underskott med mer än tre procent av sin BNP. Genom den europeiska planeringsterminen granskar medlemsstaterna och unionens institutioner de nationella budgetarna varje år och lämnar rekommendationer till hur de kan förbättras utifrån ett ekonomiskt perspektiv.[106] Unionen antar vart tionde år en strategi för unionens ekonomiska utveckling.

För att ytterligare fördjupa integrationen inom unionen infördes den gemensamma valutan euro den 1 januari 1999. Eurosedlar och euromynt infördes den 1 januari 2002 inom euroområdet. Sju medlemsstater har dock fortfarande kvar egna nationella valutor och ingår därmed ännu inte i euroområdet: Bulgarien, Danmark, Polen, Rumänien, Sverige, Tjeckien och Ungern. Bortsett från Danmark har dessa medlemsstater förbundit sig att införa euron som valuta när de väl uppfyller de så kallade konvergenskriterierna.[107]

Rättsliga och inrikes frågor

En inre gräns mellan Tyskland och Österrike, utan gränskontroller.

Europeiska unionen har som ambition att utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, med gemensam europeisk lagstiftning vad gäller gränskontroller, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet. Genom Schengensamarbetet har gränskontrollerna vid de inre gränserna inom Schengenområdet avskaffats. Samtidigt har gränskontrollerna vid de yttre gränserna förstärkts för att förhindra obehöriga gränspassager och det gemensamma polissamarbetet fördjupats för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Den gemensamma viseringspolitiken fastställer under vilka villkor tredjelandsmedborgare kan erhålla visum till Schengenområdet.

Den gemensamma asylpolitiken fastställer gemensamma normer för mottagande av asylsökande, gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla asyl och gemensamma normer för när tredjelandsmedborgare anses vara berättigade till asyl. Dublinförordningen fastställer vilken medlemsstat som ansvarar för att hantera en asylansökan.[108] Den gemensamma invandringspolitiken fastställer gemensamma bestämmelser om uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Inom polissamarbete, straffrättsligt samarbete samt civilrättsligt samarbete har medlemsstaterna samarbete inom ramen för Europeiska åklagarmyndigheten, Eurojust och Europol. En viktig del av samarbetet är medlemsstaternas ömsesidiga erkännande av varandras domar. Genom en europeisk arresteringsorder kan en medlemsstats myndigheter begära en misstänkt eller dömd person överlämnad från en annan medlemsstat. Förföljda och utsatta brottsoffer kan skyddas genom en europeisk skyddsorder.

Regionalpolitik, infrastruktur och miljö

Utöver ekonomiska och rättsliga frågor bedriver Europeiska unionen en gemensam politik inom ett antal andra områden, däribland regionalpolitik, jordbruk och fiskeri, infrastruktur samt miljö och energi.

Regionalpolitik

En viktig del av unionens politik är dess regionalpolitik. Regionalpolitiken syftar till att stödja utsatta regioner och på så sätt upprätthålla ”ekonomisk, social och territoriell sammanhållning” inom unionen. Målet är att stimulera ekonomisk tillväxt, skapa fler jobb och öka livskvaliteten i Europa.[109][110] En central del av regionalpolitiken är de europeiska struktur- och investeringsfonderna (ESI), som finansierar projekt till stöd för utsatta regioner eller grupper av människor.

Regionalpolitiken är ett av de största utgiftsområdena i unionens budget; cirka en tredjedel av unionens årliga budget läggs på ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.[111]

Jordbruk och fiskeri

En stor del av unionens budget går till dess jordbrukspolitik.

Av unionens totala landyta utgörs 38,4 procent av jordbruksmark. Under 2020 stod jordbruks- och livsmedelsindustrin för knappt sex procent av unionens BNP och innefattade totalt 12 miljoner företag och 29 miljoner arbetstillfällen, motsvarandes 14 procent av den totala sysselsättningen inom unionen. Antalet bondgårdar har dock minskat kraftigt över tiden, främst genom att mindre bondgårdar har lagts ned.[112]

Jordbruket är den enda sektorn som helt och hållet finansieras genom unionens budget; andra sektorer, till exempel utbildning, forskning, transport, försvar och hälso- och sjukvård, mottar ingen eller begränsad finansiering på europeisk nivå.[113] Jordbrukspolitiken utgör följaktligen en stor andel av unionens budget; 2022 stod den för 31,3 procent av unionens budget.[114] Andelen har dock minskat sedan 1984, då den låg på 72 procent.[113]

Den gemensamma jordbrukspolitiken syftar till att säkerställa en hållbar livsmedelsproduktion, en hållbar förvaltning av naturresurserna och en balanserad utveckling av landsbygdsområdena. Unionen har ett regelverk för hur import och export av jordbruksprodukter får ske och hur dessa produkter ska säljas. Unionen hade tidigare långtgående åtgärder för att intervenera på jordbruksmarknaden, bland annat genom att garantera ett lägsta pris på vissa livsmedel, vilket i vissa fall gav upphov till stora lager av dessa varor. Under 2010-talet avvecklades de flesta sådana åtgärder.[113]

Jordbrukspolitiken innefattar också stöd till landsbygden för utveckling och bevarande. Unionen har även en gemensam politik för fiskeri, vilket innefattar begränsningar för hur mycket fisk som får fångas, minimipriser för fisk, märkning av fisk samt stöd till fiskerinäringen. Unionens politik syftar till att garantera en fungerande fiskerinäring och att förhindra utfiske.

Transeuropeiska nät

Öresundsbron mellan Danmark och Sverige är en del av transeuropeiska nät.

Transeuropeiska nät är de gränsöverskridande infrastrukturnätverk som kopplar ihop medlemsstaternas transport-, energi- och telenät. Unionens politik inom detta område innefattar satsningar på att göra de nationella infrastruktursystemen kompatibla med varandra och att förbättra tillträdet till dessa system.

Projekt som ingår i de transeuropeiska näten kan erhålla ekonomiskt stöd från unionen genom till exempel sammanhållningsfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. Lån och särskilda garantiinstrument kan även beviljas av Europeiska investeringsbanken. De transeuropeiska transportnäten innefattar vägtrafik, järnvägstrafik och trafik till sjöss. Unionen har till exempel utvecklat ett gemensamt signalsystem för järnvägarna för att underlätta järnvägstrafik mellan olika medlemsstater. Även det europeiska systemet för satellitbaserad navigering, Galileo, ingår i denna kategori.

De transeuropeiska energinäten syftar till att trygga energiförsörjningen och att inrätta en inre marknad för energi. Inom transeuropeiska telenät är investeringarna fokuserade kring modernisering av de redan befintliga näten.[115] Genom roamingförordningen avskaffades alla roamingavgifter den 15 juni 2017.

Miljö och energi

Inom ramen för sitt miljö- och klimatprogram – den europeiska gröna given – har unionen antagit en europeisk klimatlag med målet att nå klimatneutralitet till 2050. För att nå dit har Europeiska kommissionen bland annat genomdrivit lagpaketet Fit for 55 i syfte att minska utsläppen med 55 procent till 2030. En viktig del av unionens klimatpolitik är dess utsläppshandelssystem för handel med utsläppsrätter för växthusgaser.

Miljöpolitiken inom Europeiska gemenskaperna sträcker sig tillbaka till 1972. Den har inriktats mot bland annat surt regn, det uttunnade ozonlagret, luftkvalitet, för höga bullernivåer, resursslöseri och vattenföroreningar. Vattendirektivet är ett exempel på vattenpolitik, med målet att sjöar, floder, mark och kustvatten ska vara av ”god kvalité”. Vilda djur och växter är skyddade genom Natura 2000 och täcker mer än 30 000 platser genom hela Europa.[116] REACH-förordningen är en del av unionens lagstiftning med syfte att säkerställa att de cirka 30 000 kemikalier som dagligen används är säkert testade.[117] Unionen har även antagit lagstiftning för att bland annat fasa ut användningen av glödlampor och vissa plastprodukter.

Unionens energipolitik har sitt ursprung i Europeiska kol- och stålgemenskapen, med fokus på resurs- och energifrågor. Syftet med energipolitiken är att öka konkurrensen på den inre marknaden, uppmuntra investeringar och förbättra sammankopplandet av olika elnät, öka mängden energiresurser som kan motstå krissituationer och att använda redan existerande energitillgångar mer effektivt och samtidigt öka användandet av förnybara energikällor och ny energiteknologi.[118]

Unionen importerar 82 procent av all sin råolja och 57 procent av all sin naturgas, vilket gör den till världens ledande importör av dessa bränslen.[119] Den totala energiförbrukningen i unionen utgjordes 2010 av olja (35 procent), gas (27 procent), kol (16 procent), kärnkraft (13 procent) och förnybara alternativ (10 procent). Elproduktionen varierar mellan medlemsstaterna, till exempel är elproduktionen i Sverige och Österrike till stor del baserad på vattenkraft medan elproduktionen i Frankrike är baserad på kärnkraft.[120] Under 2007 enades medlemsstaterna om att övergå till minst 20 procent förnybara energikällor och att minska koldioxidutsläppen till 2020 med minst 20 procent jämfört med utsläppsnivån under 1990.[121] 2018 utgjorde förnybara källor 18,0 procent av energikonsumtionen, vilket motsvarade mer än en fördubbling av andelen sedan 2004.[122]

Handels- och utrikespolitik

Unionen och dess medlemsstater är världens största biståndsgivare.

Europeiska unionen har exklusiv befogenhet vad gäller den gemensamma handelspolitiken. Unionen har därför i regel ensamrätt att ingå handelsavtal med tredjeländer. Utrikespolitiken och förbindelserna med omvärlden leds av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som fungerar som en utrikesminister för unionen.

Unionen bedriver ett omfattande bistånds- och utvecklingssamarbete med tredjeländer. Varje år donerar unionen och dess medlemsstater cirka 0,5 procent av sin samlade BNI i form av utvecklingsbistånd till tredjeländer, vilket gör unionen och dess medlemsstater till den största biståndsgivaren i världen. Till 2030 har unionen som mål att utöka utvecklingsbiståndet till 0,7 procent av BNI.[123]

Inom Världshandelsorganisationen (WTO) företräds unionen och dess medlemsstater av Europeiska kommissionen. Unionen har samarbete i olika former med bland annat Förenta nationernas organ och dess fackorgan, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD).[124] Unionen representeras i tredjeländer och vid internationella organisationer av sina delegationer, som leds av unionens ambassadörer.

Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

En belgisk soldat som deltar i en av unionens stridsgrupper.

Europeiska unionen bedriver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som även innefattar en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Detta sker under ledning av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Beslutsfattandet inom detta befogenhetsområde skiljer sig från övriga eftersom det sker uteslutande på mellanstatlig basis; nästan alla beslut fattas med enhällighet av medlemsstaterna i Europeiska unionens råd.[125] Europaparlamentets inflytande är mycket begränsat och EU-domstolen saknar behörighet inom större delen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.[126]

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har gradvis förstärkts. Unionen har övertagit de uppgifter och funktioner som Västeuropeiska unionen hade innan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Unionen har befogenhet att ytterligare fördjupa försvarssamarbetet och inrätta ett gemensamt försvar om alla medlemsstater skulle gå med på det.

Den gemensamma försvarspolitiken innefattar det permanenta strukturerade samarbetet mellan medlemsstaternas försvarsmakter, och syftar till att öka försvarskapaciteten, minska kostnaderna och bidra till förbättrade villkor för försvarsindustrin.

Unionen har ett nära samarbete med Nato, som 23 av de 27 medlemsstaterna även är medlemmar i. Cypern, Irland, Malta och Österrike står utanför Nato, men samtliga deltar i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Alla utom Cypern ingår även i Partnerskap för fred.

Demografi

Europeiska unionens folkmängd uppgick enligt officiell statistik till 450 473 252 den 30 september 2023.[4] En viss befolkningsökning är väntad framöver, främst på grund av invandring från tredjeländer. Trots ökad medellivslängd väntas befolkningen minska efter år 2050.[127]

Med en befolkningstäthet på 105,6 personer per km² utgör unionen en av världens befolkningstätaste regioner. 80 procent av medborgarna lever i storstadsområden och en tredjedel lever i städer med mer än en miljon invånare. Unionen omfattar även flera befolkningstäta regioner som inte har någon enskild stadskärna, utan består av flera städer som har vuxit samman. De största regionerna är Rhen–Ruhr-området (Köln, Dortmund och Düsseldorf i Tyskland) med runt 10,5 miljoner invånare, Grande Milano (Milano, Monza, Como, Bergamo, Varese i Italien) med runt 7,4 miljoner invånare, Randstad (Amsterdam, Rotterdam, Haag och Utrecht i Nederländerna) med runt 7,0 miljoner invånare, Frankfurt–Rhen-området (Frankfurt am Main och Wiesbaden i Tyskland) med runt 5,8 miljoner invånare och Schlesien-området (Katowice och Sosnowiec i Polen) med runt 3,5 miljoner invånare.

Kultur och utbildning

Erasmusprogrammet är ett utbytesprogram för huvudsakligen högskolestudenter.

Inom kultur och utbildning har Europeiska unionen begränsade befogenheter och kan endast stödja medlemsstaternas politik. Europas kulturhuvudstäder är ett exempel på unionens kulturpolitik. Unionen stöder även flera kulturprojekt och har startat en webbportal för att förbättra flödet av kulturinformation så att alla medborgare ska ha tillgång till den europeiska kulturen.

Under 2023 fanns totalt 567 världsarv i Europa, varav 427 inom unionen.[128] Inom det utbildningspolitiska området utgör Erasmusprogrammet en av de mest konkreta åtgärderna. Varje år deltar ungefär 200 000 högskolestudenter i Erasmusprogrammet.

Vissa förespråkare av europeisk integration lyfter fram det gemensamma europeiska historie- och kulturarvet, som inkluderar bland annat antikens Grekland och Romerska riket, feodalismen under medeltiden, renässansen, upplysningen, 1800-talets liberalism och (ibland) negativa inslag, såsom världskrigen och förintelsen. De europeiska värdena antas vara grundade i denna gemensamma historia.[129]

Officiella språk

Europeiska unionen har 24 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.[130] Alla lagstiftningsakter översätts till samtliga officiella språk. Europaparlamentet är dock den enda institution som har som regel att översätta alla sina handlingar, och inte enbart rättsakter. Övriga institutioner använder ett begränsat antal språk, främst engelska, franska och tyska, som interna arbetsspråk.

Nästan alla officiella språk är indoeuropeiska språk, utom estniska, finska och ungerska, som är uraliska språk, och maltesiska, som är ett semitiskt språk. De flesta använder sig av det latinska alfabetet, utom bulgariska, som använder det kyrilliska alfabetet, och grekiska, som använder det grekiska alfabetet.[131]

Utöver de officiella språken finns över 60 regionala språk och minoritetsspråk som talas regelbundet av ungefär 40 miljoner människor inom unionen.[132] Av dessa språk intar de spanska regionala språken katalanska, baskiska och galiciska en särställning eftersom de kan användas vid kontakt med vissa av unionens institutioner. Turkiska och luxemburgiska är de enda två språken som är officiella i en medlemsstat, men inte på europeisk nivå. Dessutom finns en stor minoritet som talar ryska, framför allt i Baltikum. Medlemsstaterna beslutar själva om sin språkpolitik, även om det finns vissa gemensamma program på europeisk nivå för att stödja och skydda de regionala språken.

Symboler

Europeiska flaggan, en av unionens symboler, utanför Berlaymontbyggnaden.

Europeiska unionen har fem olika symboler som är starkt förknippade med unionen: europeiska flaggan, Europahymnen Hymn till glädjen i Ludwig van Beethovens nionde symfoni, mottot Förenade i mångfalden, euron, och Europadagen den 9 maj. Förutom att vara symboler för unionen och dess institutioner används de också i ett vidare sammanhang som symboler för europeisk integration.

De första symbolerna – flaggan, hymnen och Europadagen – antogs av Europeiska rådet vid dess sammanträde i Milano den 28–29 juni 1985.[133] De tre symbolerna var redan etablerade symboler för Europarådet, en separat internationell organisation, som dock uppmanade andra europeiska organisationer att ställa sig bakom symbolerna. Europeiska rådet valde emellertid att instifta Europadagen den 9 maj till minne av Schumandeklarationen istället för den 5 maj till minne av Europarådets bildande.

Europeiska rådets godkännande av symbolerna var en del av ett större paket av åtgärder som antogs på förslag av Adonnino-kommittén, som Europeiska rådet hade tillsatt året dessförinnan med syfte att stärka det europeiska samarbetets folkliga förankring. Utöver symbolerna föreslog kommittén, som leddes av den italienska Europaparlamentarikern Pietro Adonnino, bland annat gemensamma pass, registreringsskyltar och idrottsevenemang. Flera av förslagen var dock kontroversiella och inte minst Storbritannien var skeptiskt till att anta en gemensam flagga eftersom detta ansågs ge samarbetet alltför statsliknande drag. Officiellt antogs därför flaggan istället som ett rektangulärt emblem.

Under 1990-talet tillkom euron och eurosymbolen som symboler för unionen. Mottot Förenade i mångfalden gjordes till en av unionens symboler den 4 maj 2000.

Se även

Referenser

  1. ^ Unionens institutioner har även säten i Luxemburg, Strasbourg (Frankrike) och Frankfurt (Tyskland).
  2. ^ Cybriwsky, Roman Adrian (2013). Capital Cities around the World: The Capital of Europe. ABC-CLIO. sid. 64. ISBN 978-1610692489 
  3. ^ [a b c d] ”European Union – Geography” (på engelska). The World Factbook. https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/european-union/#geography. Läst 2 mars 2024. 
  4. ^ [a b c] ”Rådets beslut (EU, Euratom) 2023/2827 av den 12 december 2023 om ändring av rådets arbetsordning”. EUT L, 2023/2827, 14.12.2023, s. 1–2. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:L_202302827. 
  5. ^ [a b] ”GDP and main components (output, expenditure and income)” (på engelska). Eurostat. 20222. https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/NAMQ_10_GDP/default/table?lang=en. Läst 2 mars 2024. 
  6. ^ [a b] Aritmetiskt medelvärde baserat på UNDP:s statistik
  7. ^ [a b] ”Gini coefficient of equivalised disposable income - EU-SILC survey” (på engelska). Eurostat. 8 april 2022. https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/tessi190/default/table?lang=en. Läst 2 mars 2024. 
  8. ^ Medlemsstaterna Bulgarien, Danmark, Polen, Rumänien, Sverige, Tjeckien och Ungern använder egna nationella valutor.
  9. ^ Azorerna (UTC-1), Franska Guyana (UTC-3), Guadeloupe (UTC-4), Kanarieöarna (UTC±0), Madeira (UTC±0), Martinique (UTC-4) och Réunion (UTC+4)
  10. ^ ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/84/EG av den 19 januari 2001 om bestämmelser beträffande sommartid”. EGT L 31, 2.2.2001, s. 21–22. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32000L0084. 
  11. ^ Kiljunen, Kimmo (2004). The European Constitution in the Making. Centre for European Policy Studies. ISBN 978-9290794936 
  12. ^ De Witte, Bruno (2018). The Law of the European Union and the European Communities – Chapter 1 The Genesis and Historical Development of the European Communities and the European Union. Kluwer Law International. ISBN 978-9041154125 
  13. ^ ”Artikel 13.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 22. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  14. ^ [a b] ”Artikel 3.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 17. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  15. ^ ”Artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 17. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  16. ^ ”The Nobel Peace Prize 2012: European Union (EU)” (på engelska). Nobelstiftelsen. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2012/summary/. Läst 2 mars 2024. 
  17. ^ [a b] ”The organisation of common defence” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/33164ecd-6067-4ecd-bd73-423ac8c112f5. Läst 2 mars 2024. 
  18. ^ ”Tull”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/priorities-and-actions/actions-topic/customs_sv. Läst 2 mars 2024. 
  19. ^ ”Inre marknaden”. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/summary/chapter/internal_market.html?locale=sv&root_default=SUM_1_CODED%3D24. Läst 2 mars 2024. 
  20. ^ ”Declaration of 9 may” (på engelska). Fondation Robert Schuman. https://www.robert-schuman.eu/en/declaration-of-9-may-1950. Läst 2 mars 2024. 
  21. ^ ”Schumandeklarationen den 9 maj 1950”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/principles-countries-history/history-eu/1945-59/schuman-declaration-may-1950_sv. Läst 2 mars 2024. 
  22. ^ ”The Treaties establishing the European Communities” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/d5906df5-4f83-4603-85f7-0cabc24b9fe1/7550d654-18b4-4e04-86d1-9bd3a8dddf5a/Resources. Läst 2 mars 2024. 
  23. ^ ”The failure of the European Defence Community (EDC)” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/education/unit-content/-/unit/1c8aa583-8ec5-41c4-9ad8-73674ea7f4a7/bd191c42-0f53-4ec0-a60a-c53c72c747c2. Läst 2 mars 2024. 
  24. ^ ”The Messina Conference (1 to 3 June 1955)” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/education/unit-content/-/unit/1c8aa583-8ec5-41c4-9ad8-73674ea7f4a7/41ec71a6-2eb5-43c7-97e2-75ca5547217e. Läst 2 mars 2024. 
  25. ^ ”The Spaak Report (21 April 1956)” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/education/unit-content/-/unit/1c8aa583-8ec5-41c4-9ad8-73674ea7f4a7/dee61d43-7dc3-4383-a3dc-eb1e9f2e78db. Läst 2 mars 2024. 
  26. ^ ”The work of the Spaak Committee” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/education/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/a6582956-7045-47d0-819b-7971d7d11d4b. Läst 2 mars 2024. 
  27. ^ ”Treaty establishing the European Economic Community (Rome, 25 March 1957)” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/obj/treaty_establishing_the_european_economic_community_rome_25_march_1957-en-cca6ba28-0bf3-4ce6-8a76-6b0b3252696e.html. Läst 2 mars 2024. 
  28. ^ ”The signing and ratification of the Rome Treaties” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/education/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/07901f41-7ff1-4ddc-b4d4-9204ed4ae149. Läst 2 mars 2024. 
  29. ^ ”Fusionsfördraget”. Europaparlamentet. https://www.europarl.europa.eu/about-parliament/sv/in-the-past/the-parliament-and-the-treaties/merger-treaty. Läst 2 mars 2024. 
  30. ^ ”Tidslinje över EU: 1962”. Europeiska kommissionen. https://learning-corner.learning.europa.eu/eu-timeline_sv#/years/1962. Läst 2 mars 2024. 
  31. ^ ”Tidslinje över EU: 1968”. Europeiska kommissionen. https://learning-corner.learning.europa.eu/eu-timeline_sv#/years/1968. Läst 2 mars 2024. 
  32. ^ ”The empty chair crisis” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/education/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/62cd6534-f1a9-442a-b6fb-0bab7c842180. Läst 2 mars 2024. 
  33. ^ ”The Luxembourg Compromise” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/education/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/7847215b-b917-472d-beb1-a266c1a49f03. Läst 2 mars 2024. 
  34. ^ ”The first enlargement” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/203b890b-5028-4f36-ac2b-70190aab2b10/Resources. Läst 2 mars 2024. 
  35. ^ ”Enlargement to the south” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/3fac8928-b0a0-4f17-9e99-f55abb594239. Läst 2 mars 2024. 
  36. ^ ”1980–1986 Enlargement to the south and the Single European Act” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/recherche/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/cd165215-8327-4583-922d-58a974e65ca5. Läst 2 mars 2024. 
  37. ^ ”Tidslinje över EU: 1993”. Europeiska kommissionen. https://learning-corner.learning.europa.eu/eu-timeline_sv#/years/1993. Läst 2 mars 2024. 
  38. ^ ”The new European Parliament” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/f68a1a98-e070-4dab-ab58-a5a6f53c6101/Resources. Läst 2 mars 2024. 
  39. ^ ”The Stuttgart European Council (17 to 19 June 1983)” (på engelska). CVCE. https://www.cvce.eu/en/education/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/dca9b7e7-1be8-4446-bc25-2af145fb001c/Resources. Läst 2 mars 2024. 
  40. ^ ”The European Council [Stuttgart Summit 1983, Stuttgart, 17-19 June 1983”] (på engelska). University of Pittsburgh. https://aei.pitt.edu/1396/. Läst 2 mars 2024. 
  41. ^ ”Europeiska unionens historia - 1985”. Europa (webbportal). https://europa.eu/european-union/about-eu/history/1980-1989/1985_sv. Läst 2 mars 2024. 
  42. ^ Craig, Paul; Grainne De Burca, P. P. Craig (2006). EU Law: Text, Cases and Materials (fjärde upplagan). Oxford University Press. sid. s. 15. ISBN 978-0-19-927389-8 
  43. ^ ”Europeiska rådets resolution från Amsterdam om stabilitets- och tillväxtpakten”. EUR-Lex. 4 november 2005. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:l25021. Läst 2 mars 2024. 
  44. ^ ”Rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron”. EGT L 139, 11.5.1998, s. 1–5. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31998R0974. 
  45. ^ ”Europeiska unionens historia 1980–1989”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/principles-countries-history/history-eu/1980-89_sv. Läst 2 mars 2024. 
  46. ^ ”Europeiska unionens historia 1990–1999”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/principles-countries-history/history-eu/1990-99_sv. Läst 2 mars 2024. 
  47. ^ ”Europeiska unionens historia 2000–2009”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/principles-countries-history/history-eu/2000-09_sv. Läst 2 mars 2024. 
  48. ^ ”Europeiska unionens historia 2010–2019”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/principles-countries-history/history-eu/2010-19_sv. Läst 2 mars 2024. 
  49. ^ ”Eurozone ministers seek end to Greece bailout odyssey” (på engelska). EurActiv.com. 21 juni 2018. https://www.euractiv.com/section/economy-jobs/news/eurozone-ministers-seek-end-to-greece-bailout-odyssey/. Läst 2 mars 2024. 
  50. ^ ”Bankunionen” (på engelska). Europeiska unionens råd. 28 februari 2024. https://www.consilium.europa.eu/sv/policies/banking-union/. Läst 2 mars 2024. 
  51. ^ ”Schengen and internal border controls” (på engelska). European Policy Centre. https://www.epc.eu/content/publications/9_Schengen_ad_internal_border_controls.pdf. Läst 2 mars 2024. 
  52. ^ ”What is Brexit?” (på engelska). Nederländernas regering. https://www.government.nl/topics/european-union/question-and-answer/what-is-brexit. Läst 2 mars 2024. 
  53. ^ ”Särskild rapport 01/2023: Verktyg för att underlätta resor inom EU under covid-19-pandemin”. Europeiska revisionsrätten. 11 januari 2023. https://www.eca.europa.eu/sv/publications/SR23_01. Läst 2 mars 2024. 
  54. ^ ”Särskild rapport 13/2022: Fri rörlighet i EU under covid-19-pandemin - Granskningen av de inre gränskontrollerna var begränsad och medlemsstaternas åtgärder okoordinerade 13/06/2022”. Europeiska revisionsrätten. 13 juni 2022. https://www.eca.europa.eu/sv/publications/SR22_13. Läst 2 mars 2024. 
  55. ^ ”Återhämtningsplanen för EU”. Europeiska kommissionen. https://commission.europa.eu/strategy-and-policy/recovery-plan-europe_sv. Läst 2 mars 2024. 
  56. ^ ”Outermost regions”. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=LEGISSUM:outermost_regions. Läst 2 mars 2024. 
  57. ^ ”EU:s historia”. Sveriges riksdags EU-information. https://www.riksdagen.se/sv/sa-fungerar-riksdagen/sa-fungerar-eu/medlem-i-eu/eus-historia/#EU-i-backspegeln. Läst 2 mars 2024. 
  58. ^ [a b] ”Medlem i EU”. Sveriges riksdags EU-information. https://www.riksdagen.se/sv/sa-fungerar-riksdagen/sa-fungerar-eu/medlem-i-eu/#Att-g%C3%A5-med-i-och-att-l%C3%A4mna-EU. Läst 2 mars 2024. 
  59. ^ ”Att bli medlem i EU: Köpenhamnskriterierna”. Europaportalen. 22 juli 2009. https://www.europaportalen.se/2009/07/att-bli-medlem-i-eu-kopenhamnskriterierna-0. Läst 2 mars 2024. 
  60. ^ ”EEA Agreement” (på engelska). Europeiska frihandelssammanslutningen. https://www.efta.int/eea/eea-agreement. Läst 2 mars 2024. 
  61. ^ ”The Relationship between European Microstates and the European union” (på engelska). Europaparlamentet. 8 april 2008. https://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/note/join/2008/397247/IPOL-REGI_NT(2008)397247_EN.pdf. Läst 2 mars 2024. 
  62. ^ ”Östliga partnerskapet”. Sveriges regering. https://www.regeringen.se/internationella-organisationer-och-samarbeten/ostliga-partnerskapet/. Läst 2 mars 2024. 
  63. ^ ”Exiting the EU? Algeria, Greenland and Saint Barthélémy experiences” (på engelska). Nationalia. 23 februari 2016. https://www.nationalia.info/new/10722/exiting-the-eu-algeria-greenland-and-saint-barthelemy-experiences. Läst 2 mars 2024. 
  64. ^ ”Upphävningsklausulen (artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen)”. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/SV/legal-content/glossary/suspension-clause-article-7-of-the-treaty-on-european-union.html. Läst 2 mars 2024. 
  65. ^ ”Artikel 10.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 20. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  66. ^ ”Europeiska rådet”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/institutions-law-budget/institutions-and-bodies/search-all-eu-institutions-and-bodies/european-council_sv. Läst 2 mars 2024. 
  67. ^ [a b] ”Så fattar EU beslut om sin politik”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/institutions-law-budget/law/how-eu-policy-decided_sv. Läst 2 mars 2024. 
  68. ^ ”Artikel 17.8 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 26. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  69. ^ ”Artikel 128.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 103. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  70. ^ ”Uppgifter”. Europeiska centralbanken. https://www.ecb.europa.eu/ecb/tasks/html/index.sv.html. Läst 2 mars 2024. 
  71. ^ ”EU-institutionernas ledare”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/institutions-law-budget/leadership/presidents_sv. Läst 2 mars 2024. 
  72. ^ ”Talet om tillståndet i unionen”. Europeiska kommissionen. https://state-of-the-union.ec.europa.eu/index_sv. Läst 2 mars 2024. 
  73. ^ ”Artikel 18.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 26. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  74. ^ ”Artikel 294 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 173–175. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  75. ^ ”Artikel 289.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 172. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  76. ^ ”Artikel 289.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 172. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  77. ^ ”Europeiska ekonomiska och sociala kommittén”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/institutions-law-budget/institutions-and-bodies/search-all-eu-institutions-and-bodies/european-economic-and-social-committee-eesc_sv. Läst 2 mars 2024. 
  78. ^ ”Europeiska regionkommittén”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/institutions-law-budget/institutions-and-bodies/search-all-eu-institutions-and-bodies/european-committee-regions-cor_sv. Läst 2 mars 2024. 
  79. ^ ”Hitta alla EU-institutioner och EU-organ”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/institutions-law-budget/institutions-and-bodies/search-all-eu-institutions-and-bodies_sv. Läst 2 mars 2024. 
  80. ^ ”Domstolens dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, Van Gend & Loos mot Nederländerna, ECLI:EU:C:1963:1”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61962CJ0026. 
  81. ^ ”Domstolens dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich mot Italien, ECLI:EU:C:1991:428”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61990CJ0006. 
  82. ^ ”Domstolens dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot E.N.E.L., ECLI:EU:C:1964:66”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61964CJ0006. 
  83. ^ ”Artikel 19.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 27. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  84. ^ ”Allmänt om institutionen”. Europeiska unionens domstol. https://curia.europa.eu/jcms/jcms/Jo2_6999/. Läst 2 mars 2024. 
  85. ^ ”Artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  86. ^ ”Artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 51. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  87. ^ ”Artikel 2.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  88. ^ ”Artikel 2.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  89. ^ ”Artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  90. ^ ”Artikel 7 i protokoll 2 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 207–208. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  91. ^ ”Subsidiaritetsprövning”. Europeiska kommissionen. https://commission.europa.eu/law/law-making-process/adopting-eu-law/relations-national-parliaments/subsidiarity-control-mechanism_sv. Läst 2 mars 2024. 
  92. ^ ”Artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  93. ^ ”Artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 175–176. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  94. ^ ”Artikel 6.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 19. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  95. ^ ”MEPs clash over EU accession to ECHR” (på engelska). BBC News. 19 april 2012. http://news.bbc.co.uk/democracylive/hi/europe/newsid_9709000/9709051.stm. Läst 2 mars 2024. 
  96. ^ ”EU:s medborgarinitiativ”. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. https://dvv.fi/sv/eu-s-medborgarinitiativ. Läst 2 mars 2024. 
  97. ^ ”Slutgiltigt antagande (EU, Euratom) 2022/182 av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2022”. EUT L 45, 24.2.2022, s. 42. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32022B0182. 
  98. ^ ”Slutgiltigt antagande (EU, Euratom) 2022/182 av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2022”. EUT L 45, 24.2.2022, s. 15–17. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32022B0182. 
  99. ^ ”Slutgiltigt antagande (EU, Euratom) 2022/182 av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2022”. EUT L 45, 24.2.2022, s. 1–2039. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32022B0182. 
  100. ^ ”EU:s budget”. Sveriges riksdag. https://www.riksdagen.se/sv/sa-fungerar-riksdagen/sa-fungerar-eu/eus-budget/#Interaktiv-grafik-EUs-inkomster-och-utgifter. Läst 2 mars 2024. 
  101. ^ ”Egna medel”. Europeiska kommissionen. https://commission.europa.eu/strategy-and-policy/eu-budget/long-term-eu-budget/2021-2027/revenue/own-resources_sv. Läst 2 mars 2024. 
  102. ^ ”EU:s inkomster”. Europaparlamentet. 8 april 2023. https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/27/eu-s-inkomster. Läst 2 mars 2024. 
  103. ^ ”Inre marknaden”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/priorities-and-actions/actions-topic/single-market_sv. Läst 2 mars 2024. 
  104. ^ ”Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), Schweiz och Norden”. Europaparlamentet. https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/169/europeiska-ekonomiska-samarbetsomradet-ees-schweiz-och-norden. Läst 2 mars 2024. 
  105. ^ ”What is the euro area?” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://economy-finance.ec.europa.eu/euro/what-euro-area_en. Läst 2 mars 2024. 
  106. ^ ”Europeiska planeringsterminen”. Finansministeriet. https://vm.fi/sv/europeiska-planeringsterminen. Läst 2 mars 2024. 
  107. ^ ”Who can join and when?” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://economy-finance.ec.europa.eu/euro/enlargement-euro-area/who-can-join-and-when_en. Läst 2 mars 2024. 
  108. ^ ”Asylpolitiken”. Europaparlamentet. https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/151/asylpolitiken. Läst 2 mars 2024. 
  109. ^ ”Regionalpolitik”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/priorities-and-actions/actions-topic/regional-policy_sv. Läst 2 mars 2024. 
  110. ^ ”Regionalpolitik”. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/summary/chapter/26.html. Läst 2 mars 2024. 
  111. ^ ”Rådets förordning (EU, Euratom) 2015/623 av den 21 april 2015 om ändring av förordning (EU, Euratom) nr 1311/2013 om den fleråriga budgetramen för 2014–2020”. EUT L 103, 22.4.2015, s. 1–3. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32015R0623. 
  112. ^ ”Key Figures on The European Food Chain 2023 Edition” (på engelska). Eurostat. 1 november 2023. https://ec.europa.eu/eurostat/documents/15216629/18054337/KS-FK-23-001-EN-N.pdf/048e130f-79fa-e870-6c46-d80c9408620b?version=3.0&t=1701864303971. Läst 2 mars 2024. 
  113. ^ [a b c] ”EU:s jordbruk och jordbrukspolitik – vanliga frågor”. Europeiska kommissionen. 26 juni 2013. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/MEMO_13_631. Läst 2 mars 2024. 
  114. ^ ”Slutgiltigt antagande (EU, Euratom) 2022/182 av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2022”. EUT L 45, 24.2.2022, s. 23. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32022B0182. 
  115. ^ ”Transeuropeiska nät: mot en samordnad strategi”. EUR-Lex. 2 april 2008. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:l24481. Läst 2 mars 2024. 
  116. ^ ”Celebrating the Environmental Union” (på engelska). BBC News. 23 mars 2007. http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/6476273.stm. Läst 2 mars 2024. 
  117. ^ ”EU chemicals directive agreed” (på engelska). RTÉ News. 1 december 2006. https://www.rte.ie/news/2006/1201/83184-reach/. Läst 2 mars 2024. 
  118. ^ ”Q&A: EU energy plans” (på engelska). BBC News. 9 mars 2007. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/4783996.stm. Läst 2 mars 2024. 
  119. ^ ”'Low-carbon economy' proposed for Europe” (på engelska). MSNBC. https://www.nbcnews.com/id/wbna16560106. Läst 2 mars 2024. 
  120. ^ ”EU:s energimix i framtiden”. Europaparlamentet. 19 mars 2013. https://www.europarl.europa.eu/topics/sv/article/20130318STO06602/eu-s-energimix-i-framtiden. Läst 2 mars 2024. 
  121. ^ ”EU sticks out neck in global climate change battle” (på engelska). EUobserver. 9 mars 2007. https://euobserver.com/green-economy/23665. Läst 2 mars 2024. 
  122. ^ ”Share of renewable energy in the EU up to 18.0%” (på engelska). Eurostat. 23 januari 2020. https://ec.europa.eu/eurostat/documents/2995521/10335438/8-23012020-AP-EN.pdf/292cf2e5-8870-4525-7ad7-188864ba0c29. Läst 2 mars 2024. 
  123. ^ ”Team Europe increased Official Development Assistance to €66.8 billion as the world's leading donor in 2020” (på engelska). Europeiska kommissionen. 13 april 2021. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/ip_21_1701. Läst 2 mars 2024. 
  124. ^ ”Artikel 220.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 147. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  125. ^ ”Artikel 24.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 30. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  126. ^ ”Artikel 275 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 166. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  127. ^ ”European life expectancy up by 2–3 months each year” (på engelska). EUobserver. 1 april 2011. https://euobserver.com/eu-political/32111. Läst 2 mars 2024. 
  128. ^ ”Number of UNESCO world heritage sites in Europe as of 2023, by country” (på engelska). Statista. 28 september 2023. https://www.statista.com/statistics/1080406/world-heritage-site-unesco-europe-by-country/. Läst 4 mars 2024. 
  129. ^ ”Hans-Gert Pöttering anger riktlinjerna för sitt mandat”. Europaparlamentet. 13 februari 2007. https://www.europarl.europa.eu/RegData/presse/pr_info/2007/SV/03A-DV-PRESSE_IPR(2007)02-08(02888)_SV.pdf. Läst 2 mars 2024. 
  130. ^ ”Språkpolicy för våra webbplatser”. Europa (webbportal). https://european-union.europa.eu/languages-our-websites_sv. Läst 2 mars 2024. 
  131. ^ ”Många språk, en familj: Språken i Europeiska unionen”. Europeiska kommissionen. 1 november 2004. https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/40fe66da-d886-403b-94b7-e0facfa03161/language-sv. Läst 2 mars 2024. 
  132. ^ ”Språk”. Europa (webbportal). 2 december 2019. https://european-union.europa.eu/principles-countries-history/languages_sv. Läst 2 mars 2024. 
  133. ^ ”Report by the Committee on a People’s Europe submitted to the Milan European Council (Milan, 28 and 29 June 1985)” (på engelska). CVCE. 18 december 2013. https://www.cvce.eu/en/obj/report_by_the_committee_on_a_people_s_europe_submitted_to_the_milan_european_council_milan_28_and_29_june_1985-en-b6f17ee2-da21-4013-9573-c2b159f86ff5.html. Läst 2 mars 2024. 

Externa länkar

Europeiska flagganEU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.

Media som används på denna webbplats

Flag of Europe.svg
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.

The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.

It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.
Flag of Belgium (civil).svg
The civil ensign and flag of Belgium. It is identical to Image:Flag of Belgium.svg except that it has a 2:3 ratio, instead of 13:15.
Flag of Croatia.svg
Det är enkelt att lägga till en ram runt den här bilden
Flag of Portugal.svg
Flag of Portugal, created by Columbano Bordalo Pinheiro (1857–1929), officially adopted by Portuguese government in June 30th 1911 (in use since about November 1910). Color shades matching the RGB values officially reccomended here. (PMS values should be used for direct ink or textile; CMYK for 4-color offset printing on paper; this is an image for screen display, RGB should be used.)
Flag of Slovenia.svg
The flag of Slovenia.
"The construction sheet for the coat of arms and flag of the Republic of Slovenia
is issued in the Official Gazette Uradni list Republike Slovenije #67, 27 October 1994
as the addendum to the Law on the coat of arms and flag."
Euro-Geld auf Scheinen und Banknoten - 1 Euro Fokus mit Stapel.jpg
Författare/Upphovsman: Christoph Scholz, Licens: CC BY-SA 2.0
Euro-Geld auf Scheinen und Banknoten - 1 Euro Fokus mit Stapel
MEPs welcome EU summit climate goals but criticise lack of budget ambition (49239057392).jpg
Författare/Upphovsman: European Parliament from EU, Licens: CC BY 2.0

Most MEPs urged European Council President Charles Michel to ensure that the EU long-term budget reflects the climate neutrality goals agreed during the December summit.

During the debate on the results of the 12-13 December EU summit with Council President Charles Michel and Commission President von der Leyen, political group leaders representing a majority in Parliament welcomed the decision on the EU’s long-term climate strategy that would lead to the EU becoming climate neutral by 2050.

However, they heavily criticised the European Council’s unwillingness to agree to a viable solution on the 2021-2027 EU budget, which will need to provide appropriate funding not only for its traditional beneficiaries (citizens, regions, cities, farmers, researchers, students, NGOs and businesses), but also for the 2050 climate neutrality goals and the European Green Deal.

Many speakers asked for either the European Union’s own resources mechanism or the decision-making at Council level to be reformed, or both, to enable the EU to address key challenges on which no progress appears to be possible under current rules.

<a href="https://www.europarl.europa.eu/news/en/press-room/20191212IPR68913/meps-welcome-eu-summit-climate-goals-but-criticise-lack-of-budget-ambition" rel="noreferrer nofollow">www.europarl.europa.eu/news/en/press-room/20191212IPR6891...</a>

This photo is free to use under Creative Commons license CC-BY-4.0 and must be credited: "CC-BY-4.0: © European Union 2019 – Source: EP". (<a href="https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/" rel="noreferrer nofollow">creativecommons.org/licenses/by/4.0/</a>) No model release form if applicable. For bigger HR files please contact: webcom-flickr(AT)europarl.europa.eu
European Union relief laea location map.svg
Författare/Upphovsman: , Licens: CC BY-SA 3.0
Topographic map of Europe with European Union highlighted
  • Projection: LAEA Europe, EPSG:3035
  • Longitude of projection center: 10° E
  • Latitude of projection center: 52° N
  • Map extent (LAEA Europe) Xmin,Ymin to Xmax, Ymax: 2555000, 1350000 to 7405000, 5500000
  • Map extent (WGS84) (lon,lat of lower left and upper right corner): -8.9067, 33.2307 to 72.9617, 58.9174
Римський договір.jpg
Författare/Upphovsman: Рома, Licens: CC0
Римські угоди
A1 Walserberg 3.JPG
Författare/Upphovsman: User:My Friend, Licens: CC BY-SA 3.0
Übergang der österreichischen West Autobahn A1 (Wien-Salzburg) im Bereich des Grenzübergangs Walserberg auf die deutsche Bundesautobahn 8
Circle frame.svg
A transparent circle on a light-colored background (hex color code #F9F9F9), designed to be placed over content to show only that portion within the circle. The circle has a black border 0.5% as wide as its outside diameter.
European Union Flags 2.jpg
Författare/Upphovsman: Thijs ter Haar, Licens: CC BY 2.0
European Union flags in front of the Berlaymont Building, Brussels
Nobel prize medal.svg
Författare/Upphovsman: User:Gusme (it:Utente:Gusme), Licens: CC BY-SA 3.0
Vector image of the Nobel prize medal
Nobelmedalj.svg
Författare/Upphovsman: Namkrap, Licens: CC BY-SA 4.0
Nobelmedalj
ECHO plane.jpg
Författare/Upphovsman: unknown, Licens: CC BY-SA 2.0
Krone BiG M II, Co. Meath, Ireland, July 2011 - c.jpg
Författare/Upphovsman: Peter Mooney, Licens: CC BY-SA 2.0
Krone BiG M II self-propelled high-capacity mower-conditioner, second crop (grass) silage harvesting in July 2011, Co. Meath, Ireland. – Machine data: 3 MoCo decks with a total of 9.0–9.72 m cutting width, 245 kW/333 hp max. engine power (ECE R24), 4wd, 40 km/h, 8.06 m transport length, 2.99 m transport width, 3.99 m height, ca. 13.5 t weight.
European Economic Community.svg
Författare/Upphovsman: Original map created by Mfloryan, modified by Nablicus, Licens: CC BY-SA 4.0
Europeiska ekonomiska gemenskapen:
 
Ursprungliga medlemsstater inom Europeiska ekonomiska gemenskapen
 
Stater som anslöt sig till Europeiska ekonomiska gemenskapen under 1970- och 1980-talet
Øresund Bridge from the air in September 2015.jpg
Författare/Upphovsman: Nick-D, Licens: CC BY-SA 4.0
Øresund Bridge viewed from a plane taking off from Copenhagen Airport
European Parliament Strasbourg Hemicycle - Diliff.jpg
Författare/Upphovsman: Diliff, Licens: CC BY-SA 3.0
The Hemicycle of the European Parliament in Strasbourg during a plenary session in 2014.
EU on a globe.svg
Författare/Upphovsman: , Licens: CC BY-SA 3.0
European Union (EU) on a globe
European Union legislative triangle sv.svg
Författare/Upphovsman: , Licens: CC BY-SA 3.0
Europeiska unionens lagstiftningstriangel vid det ordinarie lagstiftningsförfarandet
European Union and its neighbours.svg
Författare/Upphovsman: Original map created by Mfloryan, modified by Nablicus, Licens: CC BY-SA 4.0
Europeiska unionen och dess grannskap:
 
Medlemsstater inom Europeiska unionen
 
Övriga medlemsstater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
 
Europeiska mikrostater
 
Schweiz och Storbritannien
 
Kandidatländer
 
Potentiella kandidatländer
Erasmus+ Logo.svg
Logo of the European Commission's Erasmus+ programm
Belgian soldier during Rampant Lion, EU Battlegroup 2014 II exercise in Grafenwoehr, Germany.jpg
A Belgian soldier participates in Rampant Lion, a quick reaction infantry task force exercise, Feb. 26, 2014, during European Union Battlegroup 2014-02 at the Grafenwoehr Training Area in Grafenwoehr, Germany. About 1,550 soldiers from Belgium, the Netherlands, Luxembourg, Spain and Macedonia trained for the battlegroup certification. The final certification was scheduled for June in Belgium.
Berlinermauer.jpg
(c) Noir, CC BY-SA 3.0
This image of the Berlin Wall was taken in 1986 by Thierry Noir at Bethaniendamm in Berlin-Kreuzberg.
Bundesarchiv Bild 183-19000-2453, Robert Schuman.jpg
(c) Bundesarchiv, Bild 183-19000-2453 / CC-BY-SA 3.0
Det tyska riksarkivet (Bundesarchiv) använder ofta originalbeskrivningen på sina bilder. Det kan förekomma att dessa texter är felaktiga, tendentiösa, föråldrade eller politiskt extrema.
ADN-ZB

Robert Schuman, französischer Außeminister

(Aufn.: August 1949)