Europeiska politiska samarbetet
Det europeiska politiska samarbetet (EPS) infördes 1970 och var synonym med Europeiska gemenskapernas utrikespolitiska samordning fram till att den ersattes av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Maastrichtfördraget den 1 november 1993.
Under hela 1950- och 1960-talet försökte medlemsstaterna att ge den inre marknaden en utrikespolitisk dimension, men misslyckades med försöken två gånger. Den överstatliga Europeiska försvarsgemenskapen beordrade utrikesministerna under toppmötet i Haag 1969 att "studera det bästa sättet att nå framsteg i fråga om politiska enande inom ramen för utvidgningen".[1] Utrikesministrarna utarbetade därefter Luxemburg / Davignonrapporten (1970), som skapade en informell mellanstatlig mekanism för samråd där medlemsstaterna kan uppnå "politics of scale".[2]
Medan EPS antog en mellanstatliga karaktär enligt Fouchet-planen, bortsåg den från den "franska storheten" från Charles de Gaulles era. Medverkan av Storbritannien garanterade sin Atlantistiska filosofi. Europeiska kommissionen skulle dessutom kunna uttala sig i frågor som rörde sitt kompetensområde. Slutligen hade EPS inte med den starka Paris-baserade sekretariatet som ingick i Fouchet-förslaget. Nederländerna hade alltid varit orolig för den här idén, eftersom de trodde att samarbetet skulle förvandlas till en konkurrent till Europeiska kommissionen. EPS ändrades och stärktes i Köpenhamnrapporten 1973 och Londonrapporten 1981. EPS blev kodifierat i och med europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987.
EPS blev en "blandad framgång". Under 1970-talet var det en aktiv aktör i konflikten i Mellanöstern och i bildandet av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Afghansk-sovjetiska kriget (1979) och hanteringen av de jugoslaviska krigen (1991-1995), visade dock den svaga sidan av EPS.
| Årtal | 1952 | 1954 | 1958 | 1967 | 1987 | 1993 | 1999 | 2003 | 2009 | ||
| Europeiska gemenskaperna: | |||||||||||
| Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM) | |||||||||||
| Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) | Europeiska unionen (EU) | ||||||||||
| Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) | Europeiska gemenskapen (EG) | ||||||||||
| Rättsliga och inrikes frågor (RIF) | |||||||||||
| Polissamarbete och straffrättsligt samarbete (PSS) | |||||||||||
| Europeiska politiska samarbetet (EPS) | Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) | ||||||||||
| Västeuropeiska unionen (VEU) | |||||||||||
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 14 september 2010.
Noter
- ^ The Hague Communiqué 1969, artikel 15. CVCE
- ^ Ginsberg, R.H. (1989), Foreign Policy Actions of the European Community: The Politics of Scale, Boulder: Lynne Rienner.
Tryckta källor
- Nuttall, S.J. (1992), European Political Co-operation, Oxford: Clarendon Press.
- Smith, M.E. (2004), Europe’s Foreign and Security Policy: The Institutionalization of Cooperation, Cambridge: Cambridge University Press.
 | EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
Media som används på denna webbplats
The Flag of Europe is the flag and emblem of the European Union (EU) and Council of Europe (CoE). It consists of a circle of 12 golden (yellow) stars on a blue background. It was created in 1955 by the CoE and adopted by the EU, then the European Communities, in the 1980s.
The CoE and EU are distinct in membership and nature. The CoE is a 47-member international organisation dealing with human rights and rule of law, while the EU is a quasi-federal union of 27 states focused on economic integration and political cooperation. Today, the flag is mostly associated with the latter.
It was the intention of the CoE that the flag should come to represent Europe as a whole, and since its adoption the membership of the CoE covers nearly the entire continent. This is why the EU adopted the same flag. The flag has been used to represent Europe in sporting events and as a pro-democracy banner outside the Union.