Erik Segersäll

För skärgårdsfregatterna, se HMS Erik Segersäll.
Erik Segersäll
Erik Segersäll. Illustration från Den Skandinaviska Nordens Historia, volym 1 av Gustaf Henrik Mellin (1850).
RegeringstidOmkring 970–995
EfterträdareOlof Skötkonung
GemålMöjligen Sigrid Storråda
Möjligen Swiatoslawa av Polen
BarnOlof Skötkonung, möjligen Holmfrid, möjligen ytterligare en dotter
ÄttErik Segersälls ätt
FöddOmkring 945
ReligionRomersk-katolska kyrkan (990–?)
Asatro
Död995

Erik Segersäll (fornnordiska: Eiríkr inn sigrsæli Bjarnarson[1], av Adam av Bremen på latin kallad Hericus rex Victor[2][1]), död 995,[2] var en svensk kung mellan omkring 970 och 995 som sannolikt även styrde en tid över Danmark.[3][4] Han är en av de första svenska kungar som man vet något bestämt om[5] och Sveriges kungalängd brukar därför inledas med honom.[4] Erik kan ha rått över Svealand, Västergötland och Östergötland[6] och han brukar anses vara den som grundade staden Sigtuna.[7]

Regeringstid

De källor som berättar om Erik Segersälls regering är främst isländska sagor, Saxo Grammaticus (Gesta Danorum) och Adam av Bremens krönika.

Slaget vid Fyrisvallarna

Erik Segersäll ber till Oden inför slaget vid Fyrisvallarna. Illustration av Jenny Nyström ur Agnes Ekermanns Från Nordens forntid: Fornnordiska sagor bearbetade på svenska (1895).

Enligt isländsk sagalitteratur (Flatöboken) ska han vid tillträdet ha samregerat med sin yngre broder Olof. Olof ska dock ha dött ung och Erik blivit ensam kung. Enligt sentida sagor ska Olof lämnat efter sig en son vid namn Styrbjörn som hävdade sin fars rätt till tronen. Erik vägrade erkänna denna rätt, men gav Styrbjörn utrustade skepp. Styrbjörn seglade mot Danmark och blev efter en tid jomsvikingarnas hövding. Med sina allierade ska Styrbjörn någon gång kring 985 begett sig mot Sverige för att avsätta Erik. Väl framme ska Styrbjörn ha bränt sina skepp för att hindra sina egna män från att fly. Erik och Styrbjörn ska sedan ha mötts i det tre dagar långa slaget vid Fyrisvallarna. Styrbjörn ska ha stupat och Erik stått som segrare, varvid han fick tillnamnet ”Segersäll”.[8] Enligt Snorre ska slaget ha inletts med att Erik slungade ett spjut mot sina fiender och ropade "Oden äger er alla" (Odin a ydyr alla).

Erövring av Danmark

Strax efter slaget vid Fyrisvallarna ska Erik också ha fördrivit den danske kungen Sven Tveskägg ur Danmark och regerat över detta rike till sin död.[2] I Danmark ska han någon gång under tiden 990–992 ha övergått till kristendomen och låtit döpa sig, men strax därefter ha återgått till asatron.[2] Källorna till dessa påståenden är Adam av Bremen och Saxo Grammaticus, och den förstnämnde anger att han fick information om detta från den danske kungen Sven Estridsen. Detaljerna kring Adam av Bremens uppgifter om den svenska erövringen av Danmark har ifrågasatts,[9] men historikern Sture Bolin menar dock att Adam av Bremens källor trots allt är trovärdiga. En av Adams källor är kung Sven Estridssons muntliga berättelser, och i dessa förekommer uppgiften om Eriks seger över Sven och herravälde i Danmark. Av andra personer hörde Adam omtalas, att Erik kämpade mot och besegrades av Otto III. Sture Bolin menar, att sådana strider nästan bör förutsätta att Erik Segersäll härskat i Danmark, och att man därför måste konstatera, "att Eriks välde över Danmark omtalats av två av varandra oberoende källor och alltså måste anses vara historiskt styrkt". [10] Eriksstenen, troligen rest omkring år 995, är ristad med vad Ludvig Wimmer har tolkat som en möjlig beskrivning av en attack på Hedeby utförd av kung Sven Tveskägg mot de svenska försvararna som hade ockuperat Hedeby efter Erik Segersälls erövring av Danmark.[11]

Erik Segersäll dog antingen på hösten 994 eller vintern 995[2] i sjukdom (sotdöden) på kungsgården i Gamla Uppsala[6] och efterträddes av sin son Olof Skötkonung.[8]

Äktenskap

”Erik, sveonernas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige kung Boleslaw. Denne gav Erik sin dotter eller syster till äkta. På grund av detta förbund angreps danerna av slaverna och sveonerna gemensamt.[12]„

Erik Segersäll var gift med antingen den västgötska stormansdottern Sigrid Storråda eller Świętosława (också känd som Gunhild) av Polen, dotter till furst Mieszko I av Polen [ES II:114].[källa behövs]

Källorna är oense om vem som var Eriks drottning och vilken av de ovannämnda kvinnorna som anses vara mest trovärdig beror helt på hur man värderar källornas tillförlitlighet. De isländska källorna och Saxo Grammaticus (Gesta Danorum) säger att det var Sigrid Storråda och hon får mycket utrymme i deras berättelser. Thietmar av Merseburg och Adam av Bremen anger däremot att han var gift med en icke namngiven slavisk prinsessa, syster eller dotter till Boleslav. Även Snorre Sturlasson nämner en slavisk prinsessa vid namn Gunhild. Äktenskapet var ett tecken på ett förbund mellan Erik och Boleslav riktat mot den danske kungen Harald Blåtand. Om han med Boleslav menar den polske kungen Boleslav I blir det problem eftersom denne regerade efter Harald Blåtands död.[13]

Enligt Ingvar den vittfarnes saga skall Erik dessutom ha varit gift med Aud Håkansdotter. Han skall då sedan tidigare även haft en dotter som blev farmor till Ingvar. Vissa historiker har även velat tillskriva honom faderskapet till den Holmfrid som Olof Skötkonung gifte bort med den norske jarlen Sven Håkonsson,[6] men som av Snorre anges som dotter till Olof.

Barn

  1. Olof Skötkonung
  2. Möjligen Holmfrid [6]
  3. Möjligen ytterligare en dotter

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Sundqvist, Olof (2016). An arena for higher powers : ceremonial buildings and religious strategies for rulership in late Iron Age Scandinavia. ISBN 978-90-04-30748-3. OCLC 936118067. https://www.worldcat.org/oclc/936118067. Läst 3 januari 2022 
  2. ^ [a b c d e] Lagerqvist (1996), s. 27–30
  3. ^ Lagerqvist (1976), s. 23
  4. ^ [a b] Ohlmarks (1979), s. 8–10
  5. ^ Lindkvist, s. 223
  6. ^ [a b c d] Lagerqvist & Åberg, s. 9
  7. ^ Harrison, s. 135
  8. ^ [a b] Henrikson, s. 72–73
  9. ^ Harrison & Svensson, s. 304
  10. ^ Erik Segersäll, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15407, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin.), hämtad 2023-09-15.
  11. ^ De danske runemindesmærker. av: Wimmer, Ludv. F. A., vol 1:2, s. 119, År: 1893
  12. ^ Adam av Bremen, bok 2, skolion 24
  13. ^ Hagerman, s. 281–282

Källor

  • Adam av Bremen (1984). Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm: Proprius. Libris 7604979. ISBN 91-7118-447-3 
  • Bolin, Sture, Artikel i Svenskt biografiskt lexikon, Band 14 (1953).
  • Hagerman, Maja, Spåren av kungens män, Rabén Prisma, Stockholm 1996. ISBN 91-518-2927-4 (första upplagan)
  • Harrison, Dick; Svensson, Kristina (2007). Vikingaliv. Natur och Kultur. ISBN 978-91-27-35725-9 
  • Harrison, Dick (2009). Sveriges historia: 600-1350. Stockholm: Norstedts. ISBN 978-91-1-302377-9 
  • Henrikson, Alf (1963). Svensk historia. Stockholm: Bonniers. ISBN 91-0-046394-9 
  • Lagerqvist, Lars O., Sverige och dess regenter under 1000 år, Albert Bonniers förlag AB, Stockholm 1976. ISBN 91-0-041538-3 (första upplagan)
  • Lagerqvist, Lars O., Sveriges regenter från forntid till nutid, Norstedts förlag, Stockholm 1996. ISBN 91-1-963882-5 (andra upplagan)
  • Lagerqvist, Lars O. & Åberg, Nils, Litet lexikon över Sveriges regenter, Vincent bokförlag, Boda kyrkby 2004. ISBN 91-87064-43-X (femte reviderade upplagan)
  • Larsson, Lars-Ove, Vem är vem i svensk historia, Rabén Prisma, (okänd utgivningsort) 1994. ISBN 91-518-2647-X (andra upplagan)
  • Lindkvist, Thomas, The Cambridge History of Scandinavia, Cambridge University Press 2003. ISBN 0521472997
  • Ohlmarks, Åke, Sveriges hundra kungar, Biblioteksböcker, Stockholm 1956.
  • Ohlmarks, Åke, Alla Sveriges kungar, AWE/GEBERS / Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm 1979. ISBN 91-20-04203-5 (andra upplagan)
  • Thunberg, Carl L., Slaget på Fyrisvallarna i ny tolkning. En kritisk undersökning av källsituation och forskningsläge, Göteborgs universitet 2012. ISBN 978-91-981859-7-3

Vidare läsning

Externa länkar

Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”